Tillfälligt ur funktion - Jane med vänner
Det här är podden som ger en röst åt dem som annars inte blir hörda. Genom ärliga och ofiltrerade samtal pratar vi om det som skaver – ofrivillig barnlöshet, mobbning, sorg, sökandet efter kärlek och livet precis som det är.
Här möts historier som berör, frågor som får oss att tänka om och samtal som vågar gå på djupet. Lyssna och bli en del av något som kan göra skillnad – på riktigt.
Tillfälligt ur funktion - Jane med vänner
75. När allt är "bra" men något skaver med Roger Blennow
Use Left/Right to seek, Home/End to jump to start or end. Hold shift to jump forward or backward.
Tryck här, för att skicka oss ett meddelande!
Du känner igen känslan. Allt är på plats, jobbet, tryggheten och åren du lagt ned. Och ändå skaver något. De flesta av oss stannar kvar och låter det skava. Roger gjorde inte det.
Efter tolv år som flygtekniker inom flygvapnet vågade han göra det du kanske går och tänker på men aldrig säger högt: han bytte riktning. Inte för att jaga något större utan för att få vara hemma varje helg med sina döttrar.
I det här avsnittet pratar vi om modet som krävs när du redan har det "bra". Om unga som pressar sig själva tills något brister. Och om en flygsimulator som stod trasig i månader, tills Roger tänkte utanför banan och hittade en lösning som inte bara lagade en maskin utan även stärkte en ungdoms självkänsla och självförtroende.
Tillfälligt ur funktion. Tills det inte längre är det.
Lyssna om du någon gång undrat vad som händer om du faktiskt vågar.
Få kontakt med Roger här:
Vissa avsnitt stannar kvar långt efter att du tryckt på stopp. Om något jag eller mina gäster sagt har gett dig en ny tanke, ett litet hopp eller känslan av att inte vara ensam, då kan du som Tufing bjuda mig på en kopp kaffe här ☕️
Podden är och förblir gratis, kaffet är bara ditt sätt att stötta och säga tack.
Tillfälligt ur funktion
Med Jane Jonasson
Producerad av EDU365 Studio
Som ni ser sitter jag här med Roger. Ni som lyssnar på ljud ser det givetvis inte. Men just det här när man blir vuxen och sen har valt karriären, man vet exakt vad man ska göra. Sen händer någonting som gör att det känns fel. Arbetsplatsen känns fel, man vill prova någonting nytt. Det finns två slags personer. Antingen är man kvar och känner att det är något som skaver, något som inte riktigt stämmer. Eller så kan man göra som Roger har gjort. Han har sadlat om. Lämnade ett yrke och påbörjade ett annat. Välkommen Roger! Ja, berätta lite, vad jobbade du med innan?
Roger:Tack så mycket! Jag jobbade som flygtekniker inom flygvapnet på ett JAS 39-kompani, och där var jag ungefär i tolv år. Jag skruvade på flygplan och såg till att de var flygdugliga. Men jag hade även andra uppgifter i bärgningsstyrkan, och där var ett av uppdragen att man vid haveri skulle lokalisera och bärga ett flygplan, till havs och på land. Sedan gick jag in som kvartersmästare i förrådet, som betyder att man har hand om mat och potatis på ett kompani. Det sista jag gjorde innan jag lämnade över till den här skolan var att jag satt som teknisk chef, och då har man underhållskoll på fordon och inventarium.
Jane:Och när du lämnade flygvapnet, vad gick du in på då?
Roger:Ja, då började jag som lärare på Flygtekniska skolan i Ronneby kommun. Den ligger i närheten och de behövde lärare, för det är brist på det. Så då tänkte jag att jag ger det en ansökan, och så får vi prova och se vad jag tycker.
Jane:Och det jag, i alla fall jag och lyssnarna, är nyfikna på: vad var din anledning? Och var hittade du modet att göra skiftet?
Roger:Ja, det har jag ju fått höra. Det krävs stort mod att byta när man redan har en fast anställning och varit där så länge, till att göra något annat. Det är något jag själv inte har reflekterat så mycket på, utan det var liksom bara: ja, det här ska jag göra. Men själva anledningen, jag kände att jag hade varit där så pass länge att jag ville utvecklas mer. Sen var det inte bara det. Man fick jättemycket att göra, samt att det var mycket övningar man låg borta. Det påverkade familjen. Det var även att man satt mycket beredskap. Det blev mycket borta. När man skaffar barn och har två döttrar vill man vara med dem så mycket som möjligt. Då tänkte jag att gå över till en skola, få jobba måndag till fredag. Då har jag varenda helg tillsammans med tjejerna och min fru.
Jane:Jättefint, alltså det var väl där du hittade styrkan efter tolv år, att våga byta. Och jag har ju haft förmånen att både flyga flygsimulator och sitta i helikopter. Och nu när vi har gått runt på ett studiebesök, och hört sättet ni pratar om eleverna på skolan...
Roger:Ja.
Jane:Om vi tänker på dem som bara går i ettan, som är sexton år gamla, de kommer ju inte enbart från Ronneby kommun, de kommer från hela landet.
Roger:Ja, precis. Det är ju ett riksintag.
Jane:Och hur är det som sextonåring, har de öppnat upp sig? Hur känns det att lämna familj och allt bekant, in i en ny stad, en utbildning med främlingar?
Roger:Man kan ju bara tänka sig själv hur det är i den åldern. Det är ju ett jättestort steg att ta. Att inkvartera sig på ett internat i en ny stad, och börja på en ny skola man kanske inte har stenkoll på. Det är att klippa navelsträngen till sina föräldrar och ta ett steg in i vuxenvärlden.
Jane:Men det här är ju intressant, för du nämner ordet internat. Då behöver eleverna inte hitta eget boende eller pendla fram och tillbaka.
Roger:Nej, precis. Och de får ju mat, och vi har en väldigt duktig internatföreståndarinna som tar dem på tjejkvällar, yogakvällar, massa aktiviteter, bakar kakor, hon tar verkligen hand om dem. Eleverna som kommer till Ronneby Flygtekniska blir verkligen omhändertagna på ett väldigt bra sätt.
Jane:Och just det här som vi pratade om off-camera, sättet de blir omhändertagna på, att ni skapar en fin trygghet runt dem. För de är ju i unga åldrar, unga vuxna. Inte riktigt små längre, men inte heller fullvuxna. Det är ett stadium och en fas där man försöker hitta sin egen väg, vem man är, sin identitet, och tryggheten är ju otroligt viktig. Och dessutom, i samhället vi lever i idag, där man pratar mycket mer öppet om olika diagnoser, NPF-diagnoser eller annat, märker ni av det på er skola, och hur hanterar ni det?
Roger:Man kan kanske märka av vissa drag, att det finns personer som behöver en viss vinkel på olika saker och ting. Det kan vara jättetungt att sitta ner med bara teori, och då får vi fånga upp det här. Sättet vi kan göra det på är att vi har praktiska moment i vår utbildning. En person kanske får komplettera med praktiska grejer. Och vi har ju simulatorer här, och vi har VR-utrustning. Det kan vara någon som behöver använda sin kreativitet, och då är det jätteviktigt för oss att fånga upp det. Och det har vi märkt i vissa fall, att vi har gett vissa personer förutsättningar och de har löst det på ett väldigt fint sätt.
Jane:För det är ju så verkligheten ser ut. Alla är ju inte skapade för att bara läsa teori. Man har det här praktiska i sig, vill jobba med händerna lite grann. Men sen är det ju också i en sådan här ung ålder, just det här med prestationen som jag möter. Otroligt många ungdomar pressar i sig.
Roger:Vi märker det, i och med att det är så höga intagningspoäng, så genererar det väldigt många högpresterande elever, och de vill gärna ha det perfekt på allting, om du förstår vad jag menar. Det kan vara bra, men det kan vara väldigt tufft för eleverna, då vissa av de här flygtekniska ämnena kan vara väldigt krävande. Vi brukar tillsammans med mentor fånga upp det här och stötta dem på bästa sätt vi kan. Vi märker, dels jag som lärare märker det här med psykisk hälsa och psykisk ohälsa. Det har ökat lavinartat jämfört med hur det var för många år sedan. Det fanns säkert då med. Men nu, med tanke på allt i den digitala världen, med sociala medier, så märks det väldigt mycket. Det, tillsammans med prestation.
Jane:Men finns det något sätt att sänka deras prestationskrav på sig själva?
Roger:Det är ju det att vi pratar med dem. Inte alla lärarna, men framför allt mentorn gör ju detta, och försöker prata med dem och bara lyssna. Det är så viktigt att bara lyssna idag.
Jane:Varför är det så viktigt?
Roger:Att eleven ska känna sig sedd. Att det finns någon som lyssnar på dem. Det kan till och med vara så i vissa föräldraförhållanden att alla föräldrar inte lyssnar. Då är det så viktigt att det finns en vuxen i rummet som kan lyssna på den här eleven som behöver extra hjälp.
Jane:För det här flygtekniker, det är ju som ni själva säger, höga intagningspoäng. Så jag antar att det är en väldigt tuff utbildning också. För när jag gick i skolan fick jag inte alltid godkänt på första försöket på provet. Hur ser det ut här?
Roger:Ja, det är det. Det är klart att det finns elever som inte får godkänt på vissa prov och så vidare. Men där får de chans att göra omprov. Vi stöttar dem givetvis genom att vi kan erbjuda återläsning, som vi kallar det. Att man hjälper dem med lite repetitioner. På olika sätt hjälper vi eleverna framåt.
Jane:Och hur blir det sen när de kommer ut i yrkeslivet?
Roger:Ja, vi har ju gymnasiet där de läser till flygmekaniker, som vi kallar det för. dels det vanliga gymnasiebetyget, men sen har vi någonting som kallas EASA. Och det är de kurserna de måste bli godkända i för att få mekanikercertifikatet. Men för att de ska bli flygtekniker måste de sen läsa på en yrkeshögskola. Och där har de yrkeshögskolebetyg, men de har även det som kallas EASA-certifikatet. Det skiljer sig lite. Men när de väl är godkända på alla kurser söker de jobb, och då behöver de praktisera ytterligare ett eller två år, och sedan får de sin Certificate of Recognition, som det heter, och då har de sitt flygcertifikat och kan börja jobba. Det var lite mycket där.
Jane:Och tycker du som ser eller lyssnar på detta att det är för mycket? Det går alltid att trycka tio sekunder bakåt. Det löser sig. flygtekniker, det är ju ett yrke där det råder brist.
Roger:Ja, det är jättestor brist på flygtekniker. Hela branschen skriker om det.
Jane:Så teoretiskt sett, i alla fall i mitt huvud, om jag förenklar det här väldigt enkelt för dig som lyssnar: om du utbildar dig till flygtekniker har du också en större chans att få ett jobb.
Roger:Ja, om du sköter dina studier.
Jane:Ja, det är ju förutsättningen. Och sköter man studierna, och om man trots allt inte riktigt når framåt, så finns det ett helt team här som tar hand om er.
Roger:Ja, jag brukar ju beskriva det att man är ett företag, och då skulle jag beskriva oss på Ronneby Flygtekniska som ett familjeföretag. Vi tar hand om varandra.
Jane:Det händer ibland att gamla examinerade elever kommer tillbaka och hälsar på.
Roger:Ja, det gör det faktiskt. Och jag kan avslöja nu att vi har bytt rektor, och vi ska avtacka vår rektor nu på lördag. Då har vi bjudit in gamla elever, och det kommer uppemot hundra. Nu räknar vi alla lärare tillsammans, men det kommer jättemånga elever som har gått här tidigare, och så ska vi tacka av vår gamla rektor. På Ronneby Brunn.
Jane:Jag blir helt tårögd nu. Vad fint. Tänk, går han i pension, eller byter han bara jobb?
Roger:Han går i pension.
Jane:Och att hundra personer kommer för att...
Roger:Ja. Det är lite som ett tecken på att de har trivts här, tror jag.
Jane:Nu fick jag förmånen att prova flygsimulatorn, vi nördar ner oss lite i det här tekniska. Jag fick ju flyga Viggen. Jag fick det till att jag kraschade i vattnet, vad var det, tre gånger i rad, tills den bytte och lät mig flyga på land.
Roger:Ja, och du var jätteduktig. Men det är ju jättesvårt att bara sätta sig i ett flygplan, ett stridsflygplan dessutom, när man aldrig suttit i ett flygplan innan.
Jane:Ja. Nej, men hela det här är ju en otrolig upplevelse. Så har du möjlighet, ta dig till Roger och boka in ett studiebesök. För det fick mig verkligen att vilja skriva in mig på flygteknikutbildning igen. Men vi går tillbaka till läget med ungdomarna. Just det här med mental hälsa som ni självklart strävar efter, och prestationsnivån. Vad har du för tankar kring sociala medier?
Roger:Jag har själv varit med sedan starten, som jag brukar säga, Lunarstorm, Facebook och allt sånt där. Och av personliga erfarenheter pausade jag det under många år. Man blev liksom beroende av det. Man satt och bläddrade i telefonen och datorn hela tiden. Det gäller ju att man på något sätt sätter en slags kontroll eller begränsning på det hela. Och nu har det bara exploderat med sociala medier. Det finns ju hur mycket som helst. Och man märker ju att ungdomarna håller på med det. Det kan påverka studierna, det kan påverka så mycket annat, och det kan påverka den mentala hälsan framför allt, tror jag.
Jane:Har du några indikationer på hur man skulle kunna minska den här stressen?
Roger:Det är en väldigt svår fråga att lösa, tror jag. Det är svårt att säga åt någon annan att sluta med detta, speciellt när man är ungdom. Men att få dem att inse det själva, om man kan hitta den vinkeln in, så tror jag att det kan vara ett sätt. Men vi pratade även om det här med att tala om hur man mår. Där måste jag återigen säga internatet, internatföreståndarinnan, som gör alla dessa aktiviteter som de går på. De kan bowla, de kan grilla, de kan... Det tror jag faktiskt är guld värt med tanke på att höja den mentala hälsan.
Jane:Så helt enkelt erbjuda dem andra alternativ som konkurrerar mot mobilen.
Roger:Ja, men lite så, precis. Det är lite som med barnen hemma. De kan sitta med plattan väldigt länge. Då får man gå ut och sparka lite boll. Och helt plötsligt kan man sätta sig ner, då är barnen i studsmattan och leker tillsammans och tycker det är kul. Det är bara att visa vägen. Man kan ju bli låst när man sitter vid en sån grej. Det är beroende, beroende, beroende. Allt handlar om att något ska hända.
Jane:Vi kom i kontakt med varandra genom en gemensam kontakt på LinkedIn. Helt sjukt hur kopplingar kan ske ibland. I avsnittet jag spelade in med Frida pratade vi just om dopaminkickar. Är du intresserad av det, lyssna in på Fridas avsnitt, där vi gör en djupdykning kring det här. Men vad händer med en elev som inte blir godkänd på utbildningen? Kan man gå om?
Roger:Om vi säger att det är ett EASA-prov de har skrivit, då får de göra omprov om tre månader. Det kan vara att de är i slutet av sin termin och kanske har fått ett erbjudande om att börja jobba. Men de får inget certifikat, fast de har godkänt på alla kurser här. Det kan vara ett krav från en arbetsgivare. Men helt enkelt så finns vi ju här och försöker stötta så mycket som möjligt, för att den här personen ska bli godkänd till slut och kunna börja jobba i arbetslivet.
Jane:Vad är det mest utmanande i ditt yrke?
Roger:Det mest utmanande, det första jag tänker på, det är det jag visade dig med frågebanken. Att skapa bra frågor till proven de skriver. Att de ska vara relevanta, hålla en viss nivå, ha bra svarsalternativ. Det är ju en utmaning. Men en annan utmaning som lärare, det är ju att man ska göra det absolut bästa för eleverna. Det är ju att de ska lyckas. Det är ju det man vill mest av allt.
Jane:Men jag tycker det är så fint när du pratar om just det här, att se eleverna lyckas. Förutom det, vad är det som får dig att brinna för jobbet?
Roger:Det är just det, att man hjälper de här eleverna att lyckas. Man stöttar dem när det kanske inte gått som de velat. Och att få se resultat. När de lyckas med någonting, skriver ut en 3D-print, gör ett bra gymnasiearbete som man själv stöttat dem genom, att få det tillbaka, att de har lyckats, då känner jag att jag har lyckats.
Jane:Och på tal om 3D-print som du pratade om, det är en helt annan skola än där jag gick. Mitt examensarbete var ju en tråkig uppsats. Och här hade ni en elev som 3D-printade, eller CAD-ritade, ett monopolspel.
Roger:Ja, precis. Hon hade 3D-printat ut små flygplanssymboler som spelpjäser. Och sen laserskar ut själva spelet ur en plexiskiva, med olika flygplansgator och lite olika färg på det. Att vara handledare till ett sånt projektarbete, där de misslyckas för att lyckas, det är en hel resa liksom. Och sen står de där, nära sin examensdag, och presenterar det inför lärare och sina klasskamrater. Då blir man nästan tårögd.
Jane:Nej men det är klart, du har ju varit med som handledare i den här processen. Och likadant den här flygsimulatorn, en av dem som jag fick prova, den gick ju sönder.
Roger:De blir som en del i det. Den gick sönder, och den har varit ur drift i sådär fyra-fem månader.
Jane:Men jag älskar lösningen som ni kom på.
Roger:Ja, jag fick den tanken, för vi har ju en elev som är väldigt duktig. Han håller på väldigt mycket med simulator hemma, och då fick jag den tanken. Men jag ska kanske fråga honom om det kan bli hans gymnasiearbete, att hjälpa oss med den tillsammans med mig, att jag handleder lite, och att han fortsätter utveckla detta, kanske skriver en slags manual åt oss. Han har fixat den nu, tillsammans med mig. Jag är så glad att jag kunde visa simulatorn för dig.
Jane:Jag är jätteglad att jag fick testa det, men jag blev ännu gladare av just själva lösningen. Att du använder en elev som går här, och han får ett gymnasiearbete som man ändå måste göra. Tänk hur mycket han växer i sig själv, och vilken lärdom han kommer bära med sig resten av livet.
Roger:Det var jag som hjälpte den flygtekniska skolan.
Jane:Det blir jättekul storytelling.
Roger:Det blir liksom en symbios mellan lärare, lärande och elev.
Jane:Och som lärare, gissar jag, vill man ju att åtminstone åttio procent fastnar av det man lär ut. Men leker vi teoretiskt med att eleverna skulle få minnesförlust, vad är den enda saken du skulle vilja att de kommer ihåg?
Roger:Mm... från utbildningen. Det jag vill att de ska få med sig härifrån, det är egentligen kamratskapen, och hur kul de har haft under tiden. Det kanske låter konstigt, många hade kanske svarat det de har lärt sig. Men jag menar att de ska få med sig kamratskapen, det de fått av internatet, lärarna, allt runt omkring också. Hur kul det har varit. Det är det jag skulle vilja att de skulle komma ihåg, faktiskt.
Jane:Det tror jag definitivt att ni lyckas med, att se hundra personer komma till ett avsked för en rektor som går i pension.
Roger:Det ska bli jättekul att träffa de här eleverna. Jag har ju bara varit lärare i ungefär ett och ett halvt år, så det ska bli jättekul att träffa dem. Det är lika kul att säga, det här med att jag följer hela deras studenttid. Det är kul att se lådbilsrallyt, som i Ronneby. Det är kul att stå där på trappan och följa dem ut. Då kommer alla de här föräldrarna, för det är elever från hela landet, från olika städer. Det tycker jag är jättekul, att få prata med deras föräldrar också, och berätta hur duktiga deras barn är.
Jane:Vilken upplevelse. Och det får du ju göra varje år. Förlåt, jag satte i halsen där.
Roger:Ja.
Jane:Men Roger, du har ju även en YouTube-kanal. Berätta lite om den.
Roger:Ja, det började med att jag tog hit det här via simulatorn. Jag skulle komplettera utbildningen, till exempel visa och förklara hur en vinge fungerar. Det blir lite mer pedagogiskt när man tar in det i klassrummet. Så jag spelade in en film och visade en klass när jag flög Viggen, till exempel. Det blev väldigt bra effekt, och det ledde till att vi köpte in sådan här utrustning till skolan. men herregud, de här eleverna tyckte ju det här var intressant. Och då tyckte jag att det var ett bra sätt att förklara tekniska grejer. nu skapar jag den här YouTube-kanalen, för jag tycker det är så kul, och jag vill visa alla andra som kanske intresserar sig. Så där har du det.
Jane:Det är jättefint, för du som lyssnar har kanske inte möjlighet att göra ett studiebesök. Och även om du har det, och vill få mer av Roger, gå in och titta på hans YouTube-kanal. Alla länkar till Roger finns som vanligt i avsnittsbeskrivningen. Då har jag en sista fråga till dig, Roger. Vad betyder följande ord för dig, tillfälligt ur funktion?
Roger:Tillfälligt ur funktion. Det betyder för mig någonting som inte fungerar för tillfället, men som man kan göra någonting åt. Om jag får dra en parallell till simulatorn här inne, den var ju tillfälligt ur funktion. Men sen kom jag på den idén att ingenting är omöjligt. När jag tog hjälp av den eleven, och såg vad det gjorde med simulatorn, den är i funktion igen.
Jane:Ja, och det var otroligt kul att flyga. Tack så jättemycket för att du gästar oss på Tillfälligt ur funktion. Hejdå!
Roger:Tack för att jag fick vara med. Hej!
