77. Utbrändhet och vägen ut med Linda Berg

Om du skulle lägga hela skulden för din utbrändhet på någon, dig själv, din chef eller din arbetsplats, vem skulle du peka på?

De flesta av oss pekar utåt. Det känns rättvist. Det känns sant. Och ändå sitter vi kvar i samma känsla, år efter år, och undrar varför det aldrig blir bättre.

Linda hade allt på pappret. En trygg karriär, titeln, lönen.

Ett avsnitt med skaviga sanningar som antingen landar, eller som du inte vill höra, för att det träffar för nära.

Lyssna om du känner igen dig, men inte vet var du ska börja.

Få kontakt med Linda här:
Hemsida
LinkedIn

Vissa avsnitt stannar kvar långt efter att du tryckt på stopp. Om något jag eller mina gäster sagt har gett dig en ny tanke, ett litet hopp eller känslan av att inte vara ensam, då kan du som Tufing bjuda mig på en kopp kaffe här ☕️

Podden är och förblir gratis, kaffet är bara ditt sätt att stötta och säga tack. 

Tillfälligt ur funktion
Med Jane Jonasson
Producerad av EDU365 Studio

Facebook
Instagram

Transcript

Jane:
Om du skulle lägga hela ansvaret för utbrändhet på en part, individen, chefen eller organisationen, vem skulle du välja? Innan du svarar på den frågan, tänk på följande. I en sådan situation är det man borde göra inte alltid det man får göra. Jag är ingen expert inom det här området, men det är avsnittets gäst. Vi kommer att lära känna henne lite mer. Vad som driver henne. Hur kommer det sig att hon lämnar en trygg anställning och vågar starta eget. Varmt välkommen till Tillfälligt ur funktion, Linda Berg.

Linda:
Tack snälla. Kul att vara här.

Jane:
Ja, härligt att ha dig här. Och du har ju varit med om otroligt mycket i ditt liv. Det har vi ju pratat om off-camera, så att säga. Så nu blir det här en lite mer officiell inspelning.

Linda:
Ja, precis.

Jane:
Men vi börjar med just den här frågan. Du har jobbat som HR och HR-chef, och nu har du valt att starta eget. Vad är det som driver dig?

Linda:
Det är en jättestor fråga, och det finns många svar på den. Men i grund och botten handlar det om att jag tycker att vi måste ta vara på våra liv. Min pappa gick bort när jag var 15 år. Det gav mig insikten att livet är kort och skört. Det gäller att ta vara på det medan vi kan. Där insåg jag vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill göra skillnad. Jag vill göra livet bättre för andra. Jag vill att andra ska njuta av sina liv så mycket som möjligt, medan de kan, så att vi inte kastar bort det. Det är väl grunden i varför jag vill göra det jag gör. Sen kände jag att jag har tröttnat på rollen. Att jobba med HR, för min del har det varit väldigt brett. Jobbar man som personalchef, som jag varit, eller HR-chef, så gör man allt. Man är inom alla möjliga olika områden. Och jag känner väl att nu vill jag nischa mig, smalna av, och jobba med det jag faktiskt brinner för och är passionerad inom. Där jag känner att jag kan göra verklig skillnad.

Jane:
Vi backar tillbaka lite till det här där du pratar om skört. Livet är skört och personen är skör. Är det här något du har märkt ofta i din roll som HR-ansvarig eller chef?

Linda:
Mm. Jätteofta skulle jag säga. Det finns en studie via Gallup som visar att 76 procent av anställda runt om i världen, globalt sett, har varit med om utbrändhet eller upplever sig utbrända på något vis minst någon gång i livet. 76 procent är ju ingen liten grupp. Det är faktiskt de flesta av oss. Och jag tycker att det återspeglas ganska mycket även på den svenska marknaden, eller i de organisationer som jag har arbetat i, och även hos vänner och bekanta som jag känner. Det är väldigt många runt omkring oss. Det är inte säkert att man kommer till den punkten där man blir utbränd enligt definitionen, att man går in i en sjukskrivning och så vidare. Det kan vara så att man upplever de här utbrändhetskänslorna. Det kan vara så att man själv lyckas ta ansvar, eller att man hittar vägar för att må bättre och ta sig ur det. Men då rullar det på, och sen kommer man kanske i samma situation igen lite längre fram, och sen är det liksom som en ond spiral. Antingen blir det värre och värre tills det kommer en sjukskrivning, eller så lyckas man ta sig ur det och hitta en väg framåt. Men det är väldigt vanligt. Jag har sett väldigt mycket.

Jane:
Innan vi pratar om vägarna framåt, vilken del av procentsatsen tillhör du?

Linda:
Jag är definitivt en person som också har varit där, vid flera tillfällen. Jag har själv inte varit sjukskriven på grund av utbrändhet, men jag har varit nära vid minst tre, fyra gånger. Och senaste gången var jag väldigt, väldigt nära. Då låg jag i princip hela semestern och sov och grät om vartannat. Det har varit riktigt, riktigt tufft faktiskt. Och det var väl vändpunkten för mig, att jag kände att nu måste jag göra en förändring, för det här funkar inte. Så där kände jag väl: är temat? Varför blir det så här för mig? Varför går det liksom så här gång på gång på gång? Det blir samma sak. Så jag måste liksom titta tillbaka och se, vad är den gemensamma nämnaren? Jag känner att jag inte kan förlita mig på andra. Jag måste analysera och fundera själv på vad jag kan göra.

Jane:
Vad kom du fram till?

Linda:
Jag kom fram till ganska mycket. Men framför allt kom jag fram till att jag är den gemensamma nämnaren. Jag drar mig till vissa situationer, till vissa typer av arbetsuppgifter, organisationer. Där jag också utsätter mig för mer än vad jag borde, utifrån den jag är och vad jag mår bra av eller behöver. Men jag insåg att den allra största biten handlar ju om mig. Det här var i samma veva som jag certifierade mig till styrkebaserad coach. Så jag analyserade mig redan då väldigt mycket kring vad mina styrkor är och hur de tar sig uttryck. Vad jag är bra på, och var de styrkorna kanske kan bli lite överdrivna. Där insåg jag att mina styrkor också är det som till viss mån faktiskt gör att jag kommer till ett läge där jag nästan blir utbränd. Det finns problematik hos arbetsgivare, det finns problematik i huruvida jag får den hjälp och stöttning jag behöver eller inte. Men i grund och botten handlar det också om mig, mitt förhållningssätt till saker och ting, men framför allt hur jag hanterar och arbetar och gör saker. Hur jag låter mina styrkor antingen bli väldigt överdrivna och jobba på, eller om jag håller dem lite tyglade, under kontroll. Jag kan jobba med detta. Så det har jag väl insett, att det finns mycket att göra vad gäller mina egna styrkor. Helt klart.

Jane:
Det låter som att du helt enkelt hamnade i en situation där du valde att: nej, nu äger jag problemet och gör någonting åt det.

Linda:
Exakt. Jag var väl också i en punkt där jag kände att jag jobbat med HR, People and Culture, vad man nu vill kalla det, i så många år. Och jag känner att vi har arbetsmiljölagar, vi har en massa krav och riktlinjer för hur arbetsgivare ska hantera arbetsmiljön och strukturera allting, så att det ska funka så bra som möjligt för de anställda. Men i väldigt få fall gör arbetsgivare det hela vägen. Man gör det till en viss nivå. Man har fina policyer som sitter lite här och där, i personalhandböcker och lite allt möjligt. Men lever man verkligen efter det? Strukturerar man arbetet efter det? Funderar man på: är våra anställdas hälsa prio, eller är det vad som står på sista raden som är prio? Och väldigt, väldigt få bolag skulle säga, eller ens ha möjlighet kanske, att sätta den anställda före resultatet. Jag insåg att jag inte tänker förlita mig på att arbetsgivaren tar det ansvar de ska, eller att jag får den stöttning jag behöver därifrån, eller den stöttning jag behöver från vården eller liknande. Jag får göra det jag kan för att undvika det. Jag har sett flera fall av individer som blivit sjukskrivna på grund av utbrändhet. Och sen löper de sjukskrivningarna på och på och på, och efter ett tag har det gått flera år. Flera års sjukskrivning, och kanske inte ens någon stöttning eller hjälp från vården som faktiskt angriper problemet och hjälper individer att bli bättre. Och jag kände att där vill jag absolut inte hamna. Och då insåg jag: okej, men då får jag titta på vad jag gör. Vad är det jag kan förändra i mitt beteende? Mitt arbetssätt och alla sådana här bitar, för att hamna på ett bättre ställe. Vara mer motståndskraftig mot stress och må bättre.

Jane:
Så det du gjorde var helt enkelt att skapa en lösning som ledde till att du gick in i en personlig utveckling av dig själv, som du tog med dig till arbetsplatsen, för att se till att du inte hamnade bland sjukskrivningarna på det här sättet.

Linda:
Exakt. Jag tror ju väldigt mycket på personlig utveckling. Jag har hållit på med det sen jag studerade. Jag började lite smått på gymnasiet utan att jag själv var medveten om det. Men framför allt medvetet sen jag studerade på högskolan. Därifrån har jag hållit på med personlig utveckling sen dess, för jag tycker att det är så roligt. Jag tycker att det är givet: om vi kan göra någonting för oss själva för att vi ska må bättre, känna oss mer tillfreds med livet och få mer glädje och livskraft och energi, då tycker jag, varför ska vi inte göra det? Det finns hur mycket som helst. Men är det något, när man känner att det här funkar inte för mig i livet just nu, det är något som är galet, då behöver vi också ta ett eget ansvar och fundera över: vad är min roll i det här? Vad kan jag ändra? Vad kan jag justera? Vi kan inte förlita oss på att andra kommer ta ansvaret eller lösa problemet. Det funkar liksom inte. Oavsett om det är en kärleksrelation hemma, då kan vi oftast inte förlita oss på att den andra individen kommer ändra sig och bli bättre. Utan, vad kan jag göra? Och på arbetsplatsen, jag kan inte förlita mig på att arbetsgivaren kommer vara där, kommer ändra arbetssätt, kommer fixa. Vad kan jag göra? Och det tror jag är viktigt att vi ställer de frågorna till oss själva med jämna mellanrum. Jag arbetar med ett verktyg som gör det väldigt lätt att få en översikt över: vad är mitt talang-DNA, så att säga? Hur ser det ut, vad är jag bra på, vad kommer naturligt för mig? Vad är det som kanske inte kommer naturligt för mig? Men att man fokuserar på det man är bra på, och undviker att fokusera på svagheter. För det jobbar inte jag riktigt med. Jag jobbar snarare med hur vi kan göra det du gör riktigt bra ännu bättre. På ett sätt som inte bara handlar om att maximera och bli super, superbra, utan också om att kunna säga: jag behöver tagga ner lite grann på det här kanske, det gör att jag inte mår så bra, eller jag behöver anpassa hur jag gör det för att inte påverka mig själv eller andra på ett negativt sätt.

Jane:
Så helt enkelt, inte lägga så mycket energi på att fokusera på det som är trasigt och ägna alldeles för mycket tid åt gnällandet. Och nu får jag vara så rättfram i min egen podd, vilket jag oftast är. Men om du väljer att hushålla med din energi och fokusera på det som leder dig framåt.

Linda:
Mm-hmm.

Jane:
Det är inte så att jag vill förminska någons upplevelse. Jag har själv varit där. Jag vet och förstår att det är tufft, när livet hamnar tillfälligt ur funktion emellanåt. Man känner att ingen förstår ens situation. Men ja...

Linda:
Mm.

Jane:
Låt dig gå ner och gnäll lite grann, men du kanske kan tidsbegränsa dig också, och välja. Men om det är möten med en person som hamnat i en sådan här spiral, där systemet jobbar emot dig, antingen på jobbet eller i privatlivet, hur bryter man det? För där tycker jag, i alla fall enligt min erfarenhet, är det absolut svåraste steget.

Linda:
Mm. Jag tror att det återigen handlar om att man måste sätta sig ner och fundera på: vad är det egentligen som är viktigt för mig i mitt liv? Vad är det som får mig att må bra? Vad behöver jag runt omkring mig? Och inser du i ett sådant läge att det jag behöver är att lämna den här arbetsplatsen, jag behöver någonting nytt, ja, men då är det dags. Du kanske inte behöver säga upp dig innan du har något nytt, men då behöver du ta det steget. Börja söka efter någonting annat. Börja fundera på, vad kan jag göra istället? Men att bara sitta och tänka att det kommer andra resultat av sig självt, det kommer liksom inte hända. Och jag vill bara poängtera det här också, att min synpunkt och ståndpunkt i detta inte är att ansvaret ligger enbart hos individen. Absolut inte. Ansvaret för att vi ska komma ur den här utbrändhetsepidemin på något sätt, det handlar om att arbetsgivaren måste ta sitt arbetsmiljöansvar. Måste se till att de har en arbetsmiljö som är hälsosam och hållbar för sina anställda. Det är ingen fråga om saken. Så där finns det mycket att jobba på hos väldigt många arbetsgivare. Sen är det också så att vården måste bli mycket bättre på att ta hand om de individer som hamnar där. Det är ju så att utbrändhet inte är klassat som en sjukdom. Enligt ICD, International Classification of Diseases, är utbrändhet ett syndrom som kommer utifrån den kroniska, arbetsrelaterade stress som inte har hanterats. Det är det man pratar om, vilket gör att det blir så konstigt att många blir bemötta, när de kommer till vården, med att det inte finns något som heter utbrändhet. Det här är ett arbetsgivarproblem. Man kanske får en kort sjukskrivning, och sen skickar man tillbaka individen till arbetet, och tänker att det här får arbetsgivaren lösa. Men det här funkar inte. För arbetsgivare, och det här är ett problem som jag sett väldigt ofta i mina tidigare roller, att du sitter på en position där du har individer som mår så pass dåligt att de behöver professionell hjälp av vården. Men vården pushar tillbaka till arbetsgivaren. Men arbetsgivaren är ingen vårdande enhet. Jag säger inte att arbetsgivaren inte har gjort fel, eller att arbetsgivaren inte behöver ta ansvar för arbetsmiljön. Det är inte det jag säger. Men när en individ kommer till det läget att jag mår så pass dåligt att jag inte fungerar i min roll, jag mår inte bra, jag behöver hjälp, då är det inte arbetsgivaren som kan hjälpa individen i det första läget, utan då är det vården som behöver göra det. Vi behöver på något vis få dem upp till en nivå där de säger, okej, nu mår jag så pass bra att jag skulle kunna ta mig framåt steg för steg. Och sen måste arbetsgivaren givetvis göra sina arbetsanpassningar och så vidare, som också är reglerat i lagstiftning. Så att det krävs en bättre samverkan mellan vård och arbetsgivare. Sedan är det faktiskt det jag säger från första början, att du som individ har en möjlighet, om du tar ansvar för dina styrkor, lär känna dig själv. Ta reda på, vilka är mina styrkor, vilka är mina talanger. Och fundera på och reflektera över hur de tar sig uttryck. Hur påverkar de mig och min hälsa och mitt mående? Hur gör de att arbetet inte fungerar som det ska för mig? Där kan ju individen också bidra till att undvika att hamna där från första början. Eller att undvika att hamna där igen. Det är ett gemensamt ansvar som alla delar har. Vi kan inte komma runt det här om inte alla faktiskt tar det ansvaret. Jag skulle återigen inte säga att det är du som individ som behöver äga frågan, utan det är ett gemensamt ägarskap i detta. Det går inte annars. Om vi tittar på vården, så är det lite svårt att säga att vården måste ta ansvar för detta, för det handlar i slutändan om politiker. Det handlar om oss som väljare. Vad är det för politiker vi sätter där? Vilka resurser får vården? För det är ju också så att en stor del i Sverige idag... det gjordes en undersökning från Arbetsmiljöverket, så är det över 630 000 anställda som har en alldeles för hög arbetsbelastning. 630 000 medarbetare. Och många av dem, inte alla, men många av dem jobbar ju just inom vården. Vårdsektorn, utbrändhet. Och där är det ju ofta styrt av just politiken. Det är många enheter som är underbemannade, det går på knäna, och givetvis är det svårt. De är själva utbrända, och då är det svårt att ha resurser nog att hjälpa andra som också är det. Så där är en spiral. Den frågan är ju en jättestor fråga som man kan prata om i flera timmar. Så jag pausar den där, men jag vill bara tillägga, det här är ett större problem, och därför måste vi som individer också ta ett ansvar.

Jane:
Ser du någon större skillnad mellan den offentliga och den privata sektorn?

Linda:
Det är svårt, tycker jag, att dra, för det är väldigt olika. Det finns ju företag inom den offentliga sektorn där det är ganska lugnt tempo. Man har bra bemanning. Det är inte så där jättehäftigt. Sen har du andra organisationer där det är totalt tvärtom. Det kanske är fullständigt kaos snarare. De allra flesta går på knäna och skriker efter hjälp, men ingenting händer. Och samma sak är det i den privata sektorn. Du har bolag där de kanske har strukturerat upp det bättre, och det fungerar på ett bra sätt. Arbetsbelastningen är inte riktigt lika hög. Medan du har andra bolag där arbetssättet, hur man jobbar, på vilket sätt man jobbar och vad man gör, gör att det inte fungerar så bra heller.

Jane:
Men då kan vi ju nästan enas om att intentionerna inte alltid behöver vara dåliga, utan systemet fungerar inte alltid som det borde. Och därför har du valt att lämna det och gett dig in på det du själv kallar för styrkebaserad coaching. Berätta mer om det. Hur jobbar du med dina klienter, och vilka är dessa individer?

Linda:
Jag jobbar ju inte enbart med personer som är nära en utbrändhet, eller känner att nu är det för mycket. Så som jag jobbar har jag riktat mig framför allt till ledare. Men stöttar även privatpersoner givetvis. Framför allt ledare i organisationer och företag. Jag jobbar med individuell coaching, där vi gör en styrkeinventering via Gallups CliftonStrengths-verktyg. Vi gör en styrkeinventering, och sen jobbar man med coaching utifrån det. Med många företag jag hjälper jobbar jag snarare med en kombination. Det kan vara så att vi jobbar med ett visst team. Så kör vi den här styrkeinventeringen, individuell återkoppling, coaching, och sen har man workshops tillsammans i teamet för att gå igenom: vem är jag som individ, vilka är vi som team? Vad har vi för styrkor? Är det saker som vi kanske inte är så jättebra på? Påverkar det oss på något sätt som team? Hur ska vi hantera det? Både vad vi är bra på och inte? Ska vi arrangera om våra arbetsuppgifter? Om du gör någonting som du inte tycker är så jätteroligt och som du inte är naturligt bra på, men den här personen gör något annat som den inte är bra på, ska vi byta? Ska vi arrangera om det lite grann? Allt från det, det kan vara föreläsningar, gå ut och prata om antingen det här med utbrändhet, eller kommunikation, feedback, allt möjligt egentligen inom de här områdena som jag har mycket erfarenhet och kunskap inom. Konflikthantering till exempel. Det allra första vi gör är att ta ett kartläggningssamtal, och det går att boka helt kostnadsfritt på min hemsida. Vi kör 45 minuter ungefär, telefonsamtal eller videosamtal, och så diskuterar vi: vem är du? Vad är ditt behov? Hur ser ditt nuläge ut? Vilket upplägg skulle kunna passa för dig eller ditt team? Och känner vi att vi är rätt match? Kan jag hjälpa dig med det du behöver, eller snarare någon annan aktör som är mer lämplig? Och känner du att vi har en bra vibe tillsammans och matchar? För det känns jätteviktigt när man har en coach, att man känner att vi talar samma språk, eller att det känns som att jag blir lyssnad på, och att det här är en individ jag vill jobba med.

Jane:
Hur ser du till att det där momentumet rör sig framåt efter kartläggningen, om man fortsätter att jobba med dig?

Linda:
Det coaching mycket handlar om är ju hjälp till självhjälp. Jag är inte där för att lösa andras problem. Jag är inte där för att komma med lösningar, utan jag är där för att hjälpa dig att komma fram till de lösningarna och vägarna själv. Så coachingen, vi kommer ju utgå ifrån dina talanger, dina behov, de utmaningar du står inför just nu. Det är väldigt framåtfokuserat. Det är inte mycket... som du nämnde förut, inte så mycket gnällfokus. Det är inte så mycket fokus på dåtiden. Vi fokuserar framåt. Nu är vi här, och det behöver vi förstå. Varför är vi här? Varför blev det så? Det hjälps vi åt att analysera och fundera över. Hur kom vi hit? För om vi inte kommer till de insikterna kring vad jag har gjort tidigare som har gjort att jag hamnat här, då blir det också väldigt svårt att göra annorlunda framåt. På något vis måste vi ändå titta lite bakåt och prata lite om varför vi är här. Men framför allt fokuserar vi på vad vi gör framåt, för att du ska må bättre, trivas bättre, bli mer hållbar. För ledare handlar det kanske väldigt mycket om att effektivisera sin tid, känna att jag inte behöver lägga för mycket tid på olika saker. Vad gör jag? Hur gör jag det bäst och enklast för mig utifrån mina styrkor?

Jane:
Jag har fortfarande inte träffat en coach som vill vara enbart i dåtiden. Det är mycket nuläge, sannolikt, och hur vi gör annorlunda för att bygga och nå den framtid man själv vill skapa. Inte det man behöver befinna sig i. Men om man säger så här, både i din roll som coach och som HR.

Linda:
Nej. Mm. Exakt.

Jane:
Vad är de största utmaningarna folk ofta stannar vid, eller där de fastnar?

Linda:
Jag tror att det är det första steget. Om man tänker utifrån coach och klient, så är det nog många som inte tar steget att faktiskt kontakta en coach. Att ta sig varken tiden eller lägga investeringen på sig själv. Jag tror att det är något som... som jag önskar att många gjorde, utifrån min egen erfarenhet av personlig utveckling. Om jag tittar tillbaka på vem jag var för bara några år sedan, eller 15 år sedan, tycker jag att det är som natt och dag. Jag är fortfarande samma jag. Om jag tittar på mina styrkor, så är det fortfarande samma styrkor som jag har idag som jag hade då. Men sättet som jag, tack vare personlig utveckling, har lärt mig att leva och hantera mina styrkor och mig själv, har gjort att jag är en mycket härligare person att vara runtomkring. Jag trivs mycket bättre med mig själv. Men det är ju trots allt så att för att komma dit måste du antingen investera tiden själv och läsa veckovis inom personlig utveckling, eller gå utbildningar, eller vad det nu kan vara. Eller, som sagt, ta hjälp av en coach. Där har du möjlighet att ha någon som kan hålla dig i handen under tiden. Och som kan sitta där med dig om det känns lite tufft, eller som kan hjälpa dig: hur ska jag tänka här egentligen? Eller, jag känner mig förvirrad i det här. Så det är något jag rekommenderar starkt. Inte bara för att jag är partisk och själv en coach, utan också för att jag själv har gått igenom det. Jag har lagt väldigt mycket pengar och investerat väldigt mycket under många år, på mig själv och på min egen utveckling. Men det är också för att jag är en individ som tycker väldigt mycket om det.

Jane:
Men du rekommenderar folk att åtminstone någon gång i livet göra någonting sånt här för sig själv. Och för sin egen hälsa och sitt eget välmående. Jag kan bara instämma med dig, just det här med personlig utveckling. Varje gång jag fastnar på något i mitt liv, då bara, okej, det finns en coach som är specialiserad inom detta. Jag har haft coach i presentationsteknik, mental hälsa, business coach. För dig är det någon annans utomperspektiv, som inte känner igen...

Linda:
Mm. Mm.

Jane:
...inte är dömande, men som inte heller ger dig lösningen, vilket gör att när du själv kommer fram till någonting, så är det något som passar dig, inte någon annans blueprint eller mall som du ska försöka uppfylla enligt en checklista.

Linda:
Exakt, exakt.

Jane:
Och du som lyssnar på detta, har det här tänt en nyfikenhet hos dig? Så kommer ju Lindas kontaktuppgifter, i vanlig ordning, finnas i avsnittsbeskrivningen. Men jag vet ju också, Linda, att du har förberett något alldeles speciellt för lyssnare av Tillfälligt ur funktion.

Linda:
Ja. Jag, givetvis tycker jag att alla någon gång i livet utgår från en ganska jobbig plats. Vi hamnar tillfälligt ur funktion. Så jag vill ju gärna göra det jag kan för att hjälpa folk att ta sig ur det här, på ett eller annat sätt. Eller att inte hamna där från första början. Så jag har som erbjudande att samtliga lyssnare på podden har möjlighet att få 10 procent rabatt vid sin första bokning med mig. Man kan boka ett kostnadsfritt kartläggningssamtal via min hemsida, och sedan uppger man koden "tillfälligt ur funktion". Så får ni 10 procent rabatt på er första bokning med mig, oavsett vilken typ av tjänst. Det är en och en-coaching, eller om det är för en ledningsgrupp, eller workshop för företag, eller föreläsning för en organisation.

Jane:
Jag säger tack, Linda, och lyssnarna tackar ju dig också för det erbjudandet. Men innan vi säger hejdå. Jag vet ju att relation är oerhört viktigt för dig, och du är ju också mamma. Så det kommer ju att inspirera ditt barn att utvecklas, det här med allt för personlig utveckling, och all din visdom, och sättet du arbetar på och hur du ser på livet. Men säg nu, om vi spolar framåt. Vi spolar klockan framåt, och ditt barn är 25 år gammal, har drabbats av minnesförlust och glömt allt du... han eller hon, jag kommer inte ihåg, förlåt.

Linda:
Mm. Den han.

Jane:
Han har glömt allt du har lärt honom i livet. Men han minns en enda sak. Vad skulle du vilja att han minns?

Linda:
Var snäll. Det tycker jag är absolut viktigast. Var snäll mot dig själv och mot andra. För det är grunden, det är det det handlar om.

Jane:
Tack så jättemycket, Linda, för att du gästar Tillfälligt ur funktion.

Linda:
Tack snälla för att jag fick vara med. Jättekul att vara här.