2. Cecilia Blanck - Har Sverige institutioner igen, utan att kalla dem det?

I det här avsnittet möter jag Cecilia Blanck, som har levt funktionsrättspolitiken inifrån hela sitt liv, först som lillasyster till Magnus, som placerades på institution på 60-talet, senare som kommunikatör i funktionsrörelsen och medarbetare inom politiken under tiden då LSS blev verklighet.

Vi pratar om:

• Hur Sverige gick från stora institutioner till LSS – “århundradets reform”
• Varför personlig assistans var en revolution
• Vad som händer när stödet knyts till ett hus i stället för till en person
• FN:s kritik mot Sverige och frågan om vi faktiskt har institutioner igen
• Varför gruppboenden ökar samtidigt som assistansen minskar
• Vad inkludering egentligen betyder i praktiken

Vi pratar också om vad som står på spel inför valet 2026, och varför funktionsrätt inte är en särfråga utan en samhällsfråga.

För när som helst, kan vem som helst bli en av oss.

Det här är ett samtal om frihet, självbestämmande och om hur snabbt vi kan backa i värderingar utan att riktigt märka det.

🎧 Välkommen in bakom kulisserna i en funkisvardag.
För dig som vågar stå kvar.

_____________________________________________________________

Resurser i det här avsnittet: 

• Transcript av avsnittet (textversion)
• Vivillbidra-projektet, där företag som vill hjälpa till kan få veta mer: https://vivillbidra.se/stod-oss/

______________________________________________________________

_____________________________________________________________

Poddvärd: Sofia Stigendal

Papperskriget på instagram: @papperskriget

Redigering: Elmer Hermansson

Transcript

Tempo: 120.0

Cecilia Blanck 0:00

I det arbetet och FNsk kommite är väldigt tydliga med att vi ska inte ha institutioner. Målet är att alla ska ha personlig assistans så mycket som man behöver. Och i artikel 19 så står det att ingen ska tvingas att bo i särskilda boendeformer. Och att gruppostä i särskilda boendeformer är ju ingen tekan om. Och då är frågan att finns det folk som tvingas att bo där? Det får man väl säga att det gör om man inte har något alternativ. Om alla som bor i en gruppostad är erbjudna ett annat stöd också. Och de har valt att bo i grupp påstaden, då är det fint. För att då finns den här valfriheten som konventionen säger. Men så är det ju inte. Utan är jättemånga som inte får något annat stöd. Det här är det enda som samhället erbjuder. Då bryter vi mot konventionen det är ingen fekar om.

Sofia Stigendal 0:48

Det här är papperskriget, en podd om funkersvardagen bakom skolav och myndigheter om barn vuxna som inte passar in i normen, och hur de och anhöriga får bara konsekvenserna när systemets bristare blir individers ansvar. För dig som vill förstå hur samhällsbeslut landar i verkliga liv och vad som krävs för att förändra systemet. Välkommen! Varmt välkommen till ett nytt avsnitt av Papperskriget. Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om frihet och självbestämmande. För det är nämligen så att när LSS infördes på 90-et så pratade man just om det. Frihet och självbestämmande och att ingen skulle behöva leva på institution som var vanligt förekommande tidigare. Men idag ser vi ändå hur antalet grupp och städer ökar, medan mer individuella stödfunktioner som personlig assistans och ledsagning till exempel minskar. Min gäst idag har följt den här utvecklingen på nära håll, som anhörig på insidan av politiken och genom intressarorganisationer. Jag hoppas att hon kan hjälpa oss att förstå vad som har hänt, varför utvecklingen ser ut som den gör, och vad det betyder i praktiken. Och med det så säger jag varmt varmt välkommen till Cecilia Blanch. Välkommen till podden, Cecilia. Tack Sofia. Vad härligt att du är här. Jag tänker så här, precis som jag sa här, du har ju verkligen under decennier här pratat, levt och påverkat saker kring funktionsrättspolitik. Jag har försökt. Du har försökt. Bra jobb tycker jag. Jag ser det över allt. Jag har levt ett liv med det här intresset eller engagemanget. Vart började du någonstans?

Cecilia Blanck 2:45

Det är ju verkligen som du säger, det är helt livet för jag är lilla sister och det var väl där det började. Min bror som föddes ett år för mig precis 12 månads. Han föddes med stora funktionsnedsättningar, en förlossningskada. Sånt som händer ibland och det händer och det händer fortfarande. Det är en del av att våra människa livet är fullt av risker. Men har bevisat både sin enorma livsvilja men också att livet är värt att leva trots det så många gånger. Jag har ju följt honom med lite avbrott såklart, och livet har tagit lite olika vägar för oss. Samtidigt som vi är ganska lika och egentligen lever ganska lika liv faktiskt, brukar jag tänka. Man tror att det är så diametalt motsatt. Vi haft så olika förutsättningar. Men vi bor båda två in föror till Stockholm. Och vi delar samma sommarställe, och vi gillar åkat i Spanien och vi har lite samma intressen och så där. Så det är inte så väsensskilt faktiskt.

Sofia Stigendal 3:56

Hur var det här när vi växte upp? Var det enkelt att få det så lika då. För nu låter du som att säga att vi lever ändå ganska lika.

Cecilia Blanck 4:07

Men det är klart att det inte har varit enkelt. Det första var väl att det var inte enkelt våra föräldrar var ju så när vi var små, så klart. De var ju såklart väldigt handfallna i den här nya situationen. Men när man föddes, de tog honom till sig på en gång. Han var ett älskat barn från början. Han svävade mellan liv och död. Det var naturligtvis jätteroligt. Det skulle han klara sig hur mycket skador skulle han få. Samhället var ganska isskallt på den tiden och sa att ni har fått ett barn som inte kommer kunna göra någonting ungefär vad väl det budskap de fick. Nu är vi på midten av 60-talet, 60-talet, man uppmanade våra föräldrar att lämna bort honom helt enkelt på en institution. Och det ville de inte. De älskade sitt barn och de förstod inte varför det skulle vara en lösning. De ville naturligtvis de hade bildat familj. Så sina första år var vi en liten familj där de försökte lösa de problem som kom och tog den ena katastrofen efter den andra. Det var epilepsi, och det var uppenbart att det var en svår se på skada. Det är ju så intellektuella funktionsnedsättningar visar ju sig senare. Men det är klart att de såg att när jag hade kommit att vi utvecklades på olika sätt och de förstod det att vi har fått ett barn med stora funktionsnedsättningar, men det var fortfarande vår familj. Ända fram till en punkt där de var tvungna att ge efter. Det var ett massivt krav från experter på olika sätt. Inte bara läkarna och sjukvården, utan även alla specialister på funktionsnedsättningar sa att det här barnet behöver bo på institution, det är där experterna finns som man behöver för att kunna utvecklas. Från att ha pratat om familjens behov och stackars er och vad jobbet ni har, och lämnar bort honom så kan ni glömma bort det här jobbet till att säga att det var han som får illa genom att bo hemma. Där någonstans gav de ju efter. Han borde på institution i några år när han var liten, och det tog nästan knecking på honom. Så är det där i backspeken så kan man ju se att det borde man ha förstått. Men det är klart, som föräldrar så vill man ju att ens barn ska få allt det han behöver. När budskapet var så tydligt så kunde de vågade inte göra annat. Men i tre år bodde han på två flera olika små barnvårdhem som fanns på den tiden. De var moderna och nya och samhället var väldigt stolta över de här små vårhem med utbildad personal och fina gradiner och sånt. Han slutade skratta, han slutade kommunicera, han satt på ett sätt att han höften gick hur led, han fick jättesvår skolios. Det är ju ingen som vet såklart hur mycket av det som. Det är det fysiska så skolios hade han säkert fått ändå. Men det var ingen som gjorde något. Alla de här experterna lyste med sig fråga och det var en ren förvaring av honom och de andra barnen där. Många hade ju förlorat kontakter med sina familjer. Det gjorde inte magnus som inte broheter. Men vi hälsade ju på er hemma och besök på helgar och så där förälla gånger att jobbar. Men det var så att han slocknade. Och det där vet man ju att barn gör. Det är inte gradiner och utbildad personal som barn behöver. Det är kärlek och inget annat.

Sofia Stigendal 7:55

För den som inte har hört det här förut, tänker jag så här: barnvårdshem låter ju ändå mysigare någonstans. Eller jag vet inte om det är mysigt, men det låter som ett finare bättre ord i alla fall. En institution. Jag tänker, det heter bard hem då. Och vi har sämt kallat det för institution, eller definierat det som institution.

Cecilia Blanck 8:19

Ja, jag tror att det har bytt namn lite grann. Det är väl så där man vill tvätta ett dåligt rykte, så man byter namn på saker och ting lite då. Så det hette ju liksom det heter att alla möjliga saker, anstalter och annat. Vårdhem heter det på 60-talet. Jag skulle nog säga att det heter barnboende idag kanske.

Sofia Stigendal 8:40

Om vi backar lite bara så här igen. Vi kommer till hur dagen ser ut. Men om vi är kvar där lite med barnvårdhem eller vårdhem för barn. Hur såg ett sådant ut? Det fanns skarjer och utbildad personal, men vad var syftet och tanken för man var stolt som du sa. Samhället var stolt över detta.

Cecilia Blanck 9:03

Jag tror att det var en tid. Vi i Sverige var väldigt duktiga på institutioner. 1900-talet var ju en sån utveckling. Jag har ju också förstått när jag har läst teorierna kring det här. Det började ju vår hem generellt. Det var 1900-als föret. Innan dess fann det ju inte sådana ställen. Då fick man ju tränas på fattighuset med andra. Men på 1900-talet kom det en våg av att de här personerna var hör och får illa i det ganska tuffa samhället som vi hade för drygt hundra år sedan. Då ville man skydda dem från den onda omvärlden. Och det var ett gott uppsåt. Och det var det man kom på då. På 30-talet så förändrades faktiskt inställningen lite grann. Då bytte man perspektiv. Och istället så sa man att samhället behövde skyddas från de här defekta individerna. Det där är något som man kände igen i ideologierna i 1900-talets ideologier generellt. Då blev det ett annat fokus. Jag tror att det fanns kvar, även om nazismen och andra världskriget var slut för länge sedan, så fanns ändå lite grann det synsättet kvar att samhället skulle inte behöva inte behöva se de här personerna. Det var ett av syften var att man ville osynliggöra personer som hade så stora behov, man vill inte låts om att de fanns. Det skulle inte vanliga friska människor behöva befatta sig med tanken. Jag vet att i såjet så sa man bara helt frankt att vi har inga sådana. Vi har inga institutioner eller sådana. I det här fina samhället som vi har, där fövs det inga sådana barn. Så det har funnits en slags förnekelse i olika kulturer och även i Sverige om att det här är en del av mänskligheten. Det är den äkta betyelsen av funktionsvariationer. Mänskligheten består av olika funktionsvarationer. Så jag tror att det där hänger ihop. Även om som sagt, det var ingen som pratade om att man skulle utrota personer som min bror. Men däremot så ville man nog gärna hålla dem lite undan.

Sofia Stigendal 11:14

Även då när han var liten.

Cecilia Blanck 11:21

Det var ju inte några i min skola där jag gick sen. Magnus och jag gick inte i samma skolor han skulle gå i andra skolor. Det var inga barn med funktionsnedsättningar i min skola. Fanns inte ens några barn med rörelsehinder. Det var ett segregerat samhälle mycket mer. Jag tycker fortfarande att vi har ett segregerat samhälle, men det var mer så. Det var mer accepterat att det var kanske till och med målsättningar.

Sofia Stigendal 11:45

Och dina föräldrar var så här att vi vill egentligen ha honom hemma. Men man får det där någonstans känslomässiga argumentet. Låter du som då att det här är det bästa för honom. Ni gör honom en okänst att inte låta honom vara på det här vårdhemmet.

Cecilia Blanck 12:06

Det var det de mötes av det var det de lät sig till slut övertrigas av. Sen tog det några år innan de såg att vi grundlåde och nu får det lov. Nu får det började, nu får han flytta hem igen.

Sofia Stigendal 12:21

Men då fanns det ju inte assistans och sådana saker. Det hade inte kommit sen. Nu gjorde du inte.

Cecilia Blanck 12:29

Det var ju en risk de tog. Så desperat var de att de faktiskt bestämde sig innan de visste hur det här skulle lösas. Men jag tror att de såg fram för sig att vi får väl jobba dygnet runt och får hjälpa honom. Det är vi som får göra det. Om inte någon annan gör det, så gör vi det och så går vi under tillsammans. Jag har ju hört många föräldrar som har känt så att det dör hellre än att lämnar sitt barn åt någonting som man vet att barnet inte mår bra. Ja, självklart.

Sofia Stigendal 12:57

Det tror jag att de flesta skulle känna igen sig oavsett, bara som föräldrar. Men just när man lever i den här funktionsvärlden så kanske man är ännu lättare att se vad faktiskt de sakerna skulle innebära. Det är lite mer synligt i vardagen för familjer där det finns omfattande funktionsnedsättningar. Hur mycket det brister i samhället stöd för att faktiskt få den hjälpen som krävs för att göra en vanlig vardag liksom.

Cecilia Blanck 13:31

Jag har ju sedan i livet träffat många föräldrar till barn med stora funktionsnedsättningar. Jag vet ju att de lever ju på det tillvaron är väldigt sör. Man är under hård press, och det är inte så att man har fått sova en hel natt på 30 år. Utan det är verkligen tufft liv. Men samtidigt så alla vittar ju om att det är värt det. För det är ju så. Det är våra nära och skär. Det är det viktigaste.

Sofia Stigendal 14:02

Jag tänker att då växte du upp med det här. De här förutsättningarna och att den här mentaliteten hemma att vi gör det här tillsammans. Det får bära eller brista och dina föräldrar kämpade.

Cecilia Blanck 14:19

Och sen ska jag säga att det var ju inte så att de behövde göra detta själva. Vi borde en kommun som ändiskt såg behovet. Det var väl lite överraskning också. För att det fanns ju inte så många barn som min bror som både i den här kommunen och både hemma i sina familjer. Så de såg väl att det här behöver vi faktiskt hjälpa till. Så han fick ganska tidigt 40 timmar någon slags personlig assistans. Det heter ju inte så då, det barnsammarit eller någonting. Men så det fanns ett stöd. Det var ju långt ifrån vad han hade kunnat få i personlig assistans idag även som barn, men det var fortfarande 40 timmar som gjorde att mina föräldrar ändå kunde ha också en vanlig tillvar och just det.

Sofia Stigendal 15:05

Och jag tänker att i den här situationen så när jag träffar andra människor och så där som är uppväxtade med liknande förhållande eller när man är anhörig där man är syskon. Så känns det som att det kan ta lite två olika vägar. Antingen så blir man väldigt engagerad som du också faktiskt har blivit under åren och gör det här till en egen profession eller engagemang och så där. Eller så har man lite avstånd. Jag klarar inte mer saker. Det här var en jobbig grej för mig som individ. Jag fick inte min familj, jag fick inte mina föräldrar uppmärksamhet. Så att man är lite mer avståndstagande. Vad är det som gjorde att du faktiskt blev så engagerad även i vuxen åder? Finns det någonting som.

Cecilia Blanck 16:06

Man är ju lite olika. Det är säkert så att det är säkert en kombination av massa olika faktorer. Jag kan ju se att jag tror att det var bra av mina föräldrar att inte. Det är klart att det var saker som var besvärligt, och det är klart att de ibland var väldigt bekymrade och luftade det. Men det gjorde de, de luftade det och vi pratade om saker och vi försökte lösa saker tillsammans. Men det fann också en inställning hela tiden av att okej, nu är det så här, vad gör vi nu? Det tror jag att jag har fått med mig. Det har haft stå nytt av också. Det är ju ett sätt att på något vis inte frestas att känna sig som ett offer utan hela tiden försöka se, okej, visst, det är eländigt och det där och det där var ott, och nu blev det så här. Men vad har vi för handlalternativ? Vad har vi att välja på? Vad kan vi ändå göra i det här? Det är ett konstruktivt sätt som jag tycker gillar fortfarande var bra. Sen så tror jag också att vi försökte gjorde saker tillsammans. Det kanske inte var möjligt att göra allting. Jag mens vi åkte i fällen. Det gjorde alla andra familjer ibland, och så skulle man åka skider och jag gillar loka. Magnus tyckte det var helt vedövärd, för han gillar inte kyla, han gillar inte snö, och han förstod inte poängen alls med det konstiga semmen. Mina föräldrar var väl också går runt där och dra på rullstol i snövalgar och alltid. Men de gjorde ändå för att det var viktigt att vi gjorde saker tillsammans. Det jag minns också som de roliga sakerna. Det var ju alla tillsammans. Så är det ju för barn man gillar ju den här känslan. Det är vi och vi löser grejer och vi är tillsammans och vi hjälper varandra. Däremot så minns jag också att vi ibland var tvungna att. Mann skulle vara på kortis och vi skulle göra saker tillsammans vid andra tre. Det kändes ju amputerat på något vis. Det var inte alls lika roligt. Så vet jag att de någonstans var oroliga för att de visste att han skulle inte ha det riktigt bra. Det skulle vara jobbigt när han kom hem igen och han skulle inte ha kunnat äta och sådär. Så det var inte mitt behov att få vara ensam mina föräldrar. Det var ju också så att Mnus har ju inte sprungit runt och förstört saker. Han har ju tvärt om varit. Han har ju varit passiv, han sitter i rullstol. Han behöver assistans för alla förflytningar och alla initiativ och aktiviteter och sådär. Jag har ju aldrig upplevt att han har varit något besvär i mitt liv. Tvärtom så har ju fått vi har hjälpt sig åt att dra med honom i saker. Han satt ofta vid matbordet. Det var där var hemmets hjärta. För att han hade stora svällsvårigheter. Ofta tog det kanske ett par timmar från honom och äta här måltid. Jag slängde med maten och sen så visste jag att det fanns folk i köksbordet. Jag kommer mina läxor. Vi satt tillsammans omgick för köksbordet och man just åter med.

Sofia Stigendal 19:13

Jättefint så verkligen så här, som du säger, det är så här där hur gör vi nu? Och vi gör saker tillsammans. Det är ju någonstans en inställning, ett mindset kring att inte vara ett offer eller falla för. Bara så här att vi är en vanlig familj. Bara det så här är vanligt för oss. Absolut.

Cecilia Blanck 19:34

Och jag har ju också, det såg jag ju då också. Det är inte så att alla andra familjer är perfekta. Ut alla har ju verkligen inte. Det fanns andra barn i min klass som hade betydligt värre hemförhållandet. Det går inte att bedöma en situation utifrån att det är en familjemedlem som har funktionsnedsättningar. Det säger ingenting om tillvaron egentligen.

Sofia Stigendal 20:03

Men jag tänker så här att vi går vidare lite. För det var ju där någonstans det börjar, tänker jag. Ditt engagemang och också att du har fått en insikt. Hur så du ut? Hur var det? Vad var förutsättningarna? Hur mycket bör man kämpa eller inte. Och för att få möjligheter och rätt förutsättningar. Men du var ju också faktiskt med när LSS, alltså inte bara med, det var vi alla höll jag på säga, men när LSS formades. Men du var ju där politiskt eller hur?

Cecilia Blanck 20:41

Ja, absolut. Jag började faktiskt jobba på FUB, förbundet för utvecklingsdörda, barn och ungdomar och vuxna när jag direkt när jag hade utbildat mig klart och då är vi i slutet på 80-et. Och då pågick institutionsavvecklingen fortfarande. Den påbörjades några år tidigare när lagen kom som förbjörde institutioner, de stora institutionerna. Men det tog några år innan de avvecklade. I det jobbet kunde jag som kommunikatör och journalist skildraggningen av de stora institutionerna.

Sofia Stigendal 21:18

Varför gjorde man det? Kom man på att nej, nu det här var inte bra.

Cecilia Blanck 21:23

Ja, det hade man gjort. 1986 kom omsögslagen den nya omsögslagen som ersattte en lag som var från 60-talet. Den drog slutsatsen. Det handlar ju en del om att det fanns några pionärer som hade jobbat för att peka på hur dåligt det var med institutioner. Karl Gryinvalde är den kanske den mest kända som jobbade på Socialstyrelsen och åkte runt och såg att det här var ett elande och en skam för Sverige faktiskt. Konsekvenserna blev så småningom en ny lag där man sa att vi ska inte ha några institutioner för utvecklö. Vi ska ha inkluderat boende i samhället, och det ska vara så likt andra människors liv som möjligt och så där. Det var goda ansatser. Men man trodde fortfarande på att mindre institutioner, fast det sa man inte då, men mindre enheter och det skulle ändå vara organiserat av samhället och så där. Men de stora institutionerna skulle stänga. Och min vår mamma hade också blivit engagerad i det här, delvis genom Karl Grival de samarbetade en del. Hon var med i det och vittnade om hur illa hennes son hade varit på institutionerna. Men gemensamma krafter så lyckades få den här lagändringen och förbjöde institutionerna. Och då var Sverige världs unikt. Det var inga andra länder som ens hade tänkt tanken. Vi gjorde det. Och landstingen stängde ner sina institutioner, och det var under ramaskrivand, för det fanns ju folk som hade bottare i decennier och inte visste något annat. Det var fritt fall tyckte man att vad ska det nu hända. Så det där skildrade jag precis i slutampen. Det var där jag började kan man säga. Och sen gick jag vidare och jobbade med lite andra saker. Och sen hamnade jag på socialdepartementet. Och då var ju LSS ett faktum. Jag hade ju sett det genom funktionsinnrörelsen och kampen för rätten till andra insatser än det som fanns i omslagslagen. Och det fanns en handikaputredning. Det var en mängd saker som ledde fram till alla fall att den här regeringen som började jobba åt hade bestämt sig för att genomföra den århundradets handikapreform. Det var ju som man såg på det. Och då var det LSS. Och det var ju framför allt rätten till personlig assistans som var den stora nyheten. Resten av insatserna fanns med faktiskt i den gamla omslagslagen. Så det var inte så nytt med de andra sakerna. Men just personlig assistans. Det här var ju revolutionen. Vad står LSS för? Lagen om stöd och service till personer med funktionsnedsättningar. Ja, precis.

Sofia Stigendal 23:57

Om jag förstår det rätt så tog man att den bygger på omsorgslagen.

Cecilia Blanck 24:01

Ja, precis. Och så gjorde man den ännu mer. Man tillförde rätten till personlig assistans och man tillförde också personer i det som vi kallar för personkrets tre, alltså de personer som då inte har en intellektuell funktionsnedsättning utan ha andra funktionsnedsättningar som innebär att de har ett stort behov av stöd och service i vardagen. Det kan ju handla om röra sig hinder, men det kan ju också vara andra saker. Det kan vara psykiska funktionsnedsättningar.

Sofia Stigendal 24:27

Och du säger så här, det här var århundradets reform. Vad var förväntningarna? Vad var känslan kring det här?

Cecilia Blanck 24:33

Vad skulle det leda till? Det skulle ju leva till ett inkluderande samhälle. Alla skulle kunna vara med. Folk skulle kunna ha just valfrihet och självbestämmande, och man skulle kunna ha personlig integritet och inte behöva bränga ut och in på sig för alla hela tiden. Man skulle kunna ha ett privat liv och leva som andra. Det var ju väldigt tydligt att det var ambitionen. LS innehåller ju väldigt mycket sådana ideologiska målsättningar som ingen inte den tidigare lagen gjorde på det sättet och inte många andra lagar heller. Det har den ju kanske ibland har fått kritik för efteråt, vilket jag tycker är orättvist. För det är klart att man måste måla upp målsättningen med lagen. Det är ju det som är förarbetarna, det är det som ska vara vägledande sen för domstolar och andra att det här var tanken. Det var så här lagstiftaren vill att det skulle bli. Och istället nu så brukar man säga att det är bara massa fina ord, det betyder ingenting. Men det gör ju. Det gör ju såklart.

Sofia Stigendal 25:35

Or har alltid betydelse, tänker jag. Och jag tänker att det inte är så vanligt i andra lagstiftningar. Nej, men den här är väl så väldigt koncentrerad på vardagsfunktion för människor. Vi pratar direkt till och om människor.

Cecilia Blanck 25:55

Absolut.

Sofia Stigendal 25:56

Och det var ju alltid vardagssituationer.

Cecilia Blanck 25:58

Man hade ju sett hur orättvist samhället var, hur rättvist det är, hur stor skillnad är i livskvalitet på olika faktiskt mätbara sätt till och med för personer med och utan funktionsnedsättningar. In bara saker som inkomst och sådär, utan också upplevt kvalitet och vilken frihet man har och vilka valmöjligheter man har. Allt det där hade ju visats i handikaputredningen och även på andra sätt. Så det var ju en rättvis reform. Man hade också sett faktiskt att skillnaden mellan familjer med familjmedlemm och funktionsnedsättningar och familjer utan att det skiljer sig stort det här också. I vilka möjligheter man hade att göra olika val och hur man kunde välja bostad och just som familj.

Sofia Stigendal 26:44

Ja, visst.

Cecilia Blanck 26:45

Det fanns en ordvis där också. Man lyfter ju faktiskt särskilt frammor som gjorde obetalt arbete i stora del av tyggnet om man hade ett barn med funktionsnedsättningar. Så det skulle ju den här lagen. Man skulle rätta till det inte bara framför allt såklart personen själv och möjligheterna att få leva ett liv som andra och kunna göra sina egna val. Men också faktiskt att viset mellan familjer. Så att de här familjerna som hade barn skulle kunna göra samma val som andra. Och att mammana skulle kunna få en inkomst och pension åtminstone. Så det var också en jämställdhetsreform. Det är ju lite intressant, det glömmer vi också bort ibland.

Sofia Stigendal 27:26

Ja, verkligen poppar upp så mycket huvudet just nu när du säger just det där. För jag kände så här att ja, men det är inte precis det vi sitter och pratar om i dagens samhälle. Det obetalda jobbet som många föräldrar, framförallt mammor, gör. För att de harmed barn med olika funktionsnedsättningar. Vära sjukvård, boende och allting är en utmaning. Och det är mycket föräldraransvaret som man pekar på som ska lösa och göra och så där. Jag kände så här om det var tanken från början att det är en jämställdhetsreform, det ska bli mer självständigt och det ska bli mer fritt och mindre orättvist och en jämn fördelning och så där. Funkade det någon.

Cecilia Blanck 28:18

Jag tror att det funkade kanske som bäst när lagen var ganska ny. När man fortfarande kom ihåg varför den kom till. Så händer det ganska mycket. Och det brukar man ju då peka på nu att det ökade jättemycket i första åren. Det fanns ett uppdämt behov av det här assistans. Jag vet att Bäng Västerberg självan brukar ju säga det att han brukar ibland bli anklagad för att ha räknat så fel när man skulle göra kalkyler av skulle det kosta om många. Han är lite grundaren till det här. Det var han som var socialminister, och det var han som genomförde den här reformen. Han hade ju såklart hela regeringen, och det var ju enig riksdag som tog lagen också. Så det var inte bara hans beslut, men det var han som trev på helt klart. Han säger det att vad skulle vi luta oss mot. Vi frågade kommunerna hur mycket stöd får de här personerna idag. På olika sätt, i hemtjänst och annat. Och så tog vi de timmarna och jag tror till och med att de kanske dubbade timmarna eller på en del för de förstod att det klart det finns ett mörktal här med timmar som görs obetalt av familjemmedlemmar till exempel. Och behov som inte alls till godoses. För det fanns också med i det. Men det är klart de underskattade det. Och det kan man ju säga att det kan vara fler timmar som anhörde gjorde gratis. Och det kanske var fler behov som inte var till godosedda innan. Så att det blev så småningom mer assistans som beviljades än vad man hade räknat med. Men det betyder inte att det är behov som inte finns.

Sofia Stigendal 29:50

Nej, men precis. Bara för att det nyttjas betyder ju inte att det blir så jättegonstig ekvation på något sätt att säga. Om man tittar lite på det som du sa om Ryssland där till exempel. Vi har inte ens de utmaningarna. Så tänker jag så här: undrar hur stort mörkertalet alltid har varit någonstans för att man inte. Man löser så mycket saker själv hemma vid. Och man inte kanske orkar ta tag i att vem ska vem ska jag vända mig till? Vet jag vem jag ska vända mig till. Sådana saker också. Jag tror att det finns ett mörkertal bara i dagens samhälle också. Utifrån hur många som faktiskt skulle behöva ett annat stöd eller personlig assistans eller vad som helst. Verkligen.

Cecilia Blanck 30:40

Det är också övertygad om att det gör. Och det finns massa saker som du var inne på som föräldrar fortfarande gör. Man gör till exempel för vuxna barn. Det är ju så i teorin så har ju en föräldrar till ett vuxet barn har ju faktiskt inget ansvar all. Samhället kan ju inte kräva att man egentör någonting. Och ändå är det i praktiken så att man förväntar sig att man gör jättemycket saker. Ja, gud det.

Sofia Stigendal 31:05

Om vi tittar lite på. Vi börjar prata lite om det här med boendeformer och så också. Och så sa du att då kallas det för institutioner idag så kallades det för gruppboenden. Är det samma sak?

Cecilia Blanck 31:22

Det är det ju kanske inte. Det finns saker som skiljer absolut. Men det finns ju någon slags definition av vad en institution är. Och en institution handlar ju inte bara om att det ska vara ett visst hus med ett visst antal personer eller. Det handlar ju om att det finns gränser för självbestämmet. Om man till exempel är tvungen att befinna sig i det huset för att få det stöd man behöver, då är det en institution. Om man är tvungen att dela assistenter med andra och inte själv får välja vem som ska hjälpa mig, då är det en institution. Och den där kan du ta sig i olika former. Men jag skulle absolut säga att gruppstäder definieras som en institution det gör det. Sen kan ju institutioner vara mer eller mindre förskräckliga.

Sofia Stigendal 32:08

Hur skulle du säga att det är idag.

Cecilia Blanck 32:12

Vart är Sverige i detta? Ja, alltså det är ju så att vi har nu med ett antal decennier senare. LC är ju ändå över 30 år 30 år sedan som den genomfördes. Den var ju revolutionerande på sitt sätt. Sen har väl omvärlden lite grann kommit i kap. Inte så mycket i praktisk verklighet. Jag skulle säga att Sverige fortfarande är bäst i världen på personlig assistans. Det är vårt hornörsschepp fortfarande. Där slår vi alla andra länder faktiskt när det gäller det praktiska. Men till exempel när det gäller hur man pratar om institutioner, så har ju FN i 206 så kom ju FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Det var ju ett ställningstagande och en ambition som länderna enade som i FN och som Sverige har varit med och skrivit under på. Vi ska inte ha institutioner. Målet är att alla ska ha personlig assistans så mycket som man behöver om man behöver ett personligt utformat stöd på det sättet. Vi har ju fått kritik nu senast fick vi kritik för att vi inte har en plan för avveckling av våra institutioner i Sverige. Det är jätteintressant. Sverige hävdar att vi inte har några institutioner längre, men det tycker FN alltså att vi har, och då är det faktiskt gro på ställen när man menar. Och då säger man ju det att enligt konventionen så har ni skrivit under på att ni åtalar att ha en plan för att avveckla de här institutionerna, och det har ni inte.

Sofia Stigendal 33:47

Och vad svarar vi på det? Eller vad finns det för officiella svar på det politiskt?

Cecilia Blanck 33:52

Jag vet inte om det finns något officiellt svar på just den delen av kritiken. Det har jag inte sett. Jag vet bara att de myndigheter och andra som har i uppgift att jobba med den här kritiken. Det viftas unan lite grann. Det handlar delvis om att det finns inget riktigt tryck från funktionsrörelsen heller om att det här inte ett tydligt krav från funktionsrätt eller FUB som kanske är den organisation som är närmast berörda. Och det är ju så att i artikel 19 så står det att ingen ska tvingas att bo i särskilda boendeformer. Och att gruppstäder i särskilda boendeformer är ju ingen verkan om. Och då är frågan om finns det folk som tvingas att bo där? Det får man väl säga att det gör om man inte har något alternativ. Om alla som bor i en gruppostad är erbjudna ett annat stöd också och de har valt att bo i gruppostaden. Då är det fint. Då finns den här valfriheten som konventionen säger. Men så är det ju inte. Utan är jättemånga som inte får något annat stöd. Det här är det enda som samhället erbjuder. Och då bryter vi mot konventionen. Det är ingen fekanal.

Sofia Stigendal 35:02

Men bryter vi? Ingen ska tvingas in i särskilboende former.

Cecilia Blanck 35:11

Det är det som står i artikel 19 i står i funktionsrättskonventionen. Det står att ingen ska tvingas att bo saktoendeformer. Och sen finns det också en passus som är istället att man ska få personlig assistans.

Sofia Stigendal 35:27

Men då går inte det stickislä med att vi får kritik då att vi ska avveckla att vi behöver en plan för att avveckla all institution. Men kunna välja det.

Cecilia Blanck 35:40

Ja, precis. Men det är lite roligt. Men om man säger så här: det är klart att det måste vara tillåtet att välja att bo kollektivt. Det kan ju alla göra. Men då ska man ju kunna välja vem man ska bo med och hur länge man ska bo där och man måste ha möjlighet att flytta därifrån om man tröttar. Så var det ju för mig borde i kollektivt ett år när jag var i 20 årsårde. Det var jättekul, men sen tröttar man vill man bo någon anstans. Och det var ju med mina kompisar jag ville bo. In någon sån någon annan hade valt åt mig.

Sofia Stigendal 36:07

Det där nu blir det mycket tydligare, känner jag. Nu förstod jag skillnaden lite. För att ja, såklart, tittar man på vanliga svensen så. Det finns ju en uppsving till och med på att bo i kollektiv. Och att det annonseras allt möjligt och så där. Men då är det ju verkligen så här: jag vill inte bo med de personerna eller jag vill bo på västkusten där. Det finns ju väldigt uppsjöv valfrihet. Och valfrihet som absolut inte finns när vi pratar om de här stödfunktionerna. Jag satt i ett samtal igår med en kompis och pratade om korttidsboende och avlösare service och sådana saker. Och korttidsboende är att man kanske kan komma som en gång i månan eller någonting. Och vara överdagen eller vad över helgen eller någonting så som ungdom med en funktionssättning. I teorin så finns det ju en valfrihet i att kommunen erbjuder fem olika korttidsboenden som man skulle kunna ansöka till eller kunna få bevilja att komma till. Men om ingen av dem egentligen passar ens intressen, eller vart det förhållandet till ens eget hem är, eller så är det så mycket valfrihet. Jag vet inte, då blir det så här kommunen upphandlat. Och sen så bryr det inte om individens intressen för att kunna trivas på någon av de här ställena.

Cecilia Blanck 37:48

Och då skulle man ju kunna tänka sig att ett icke-institutionellt alternativ skulle kunna vara att man istället hade personlig assistans i den omfattning som man behövde. Och så gjorde man som andra barn och åkte på ett scoutläger över helgen eller då hälsade på någon kompis och så över med hjälp av sina assistenter. Att man hade assistansen med sig att det är där stödet finns. Stödet finns alltid att följa personen. Sen att man vill göra kul grejer, och som ungdom inte vill vara hämma varje helg, då skulle man ju göra det precis som alla andra gör. Och då skulle man inte behöva några särskilda hus där stödet sitter fast. För det är ju det som är problemet. Ja, precis. Och det är ju dessutom så idag att om du beviljas kortisboetet så är det ju kanske till och med så att om man drar in ett antal timmar för assistans och säger att du behöver inte assistans när du är där. Därför att kombinationerna inte tillåtna eller man beviljas inte assistans. Det är inte förgjudet att ha assistans på kortis. Men många kommuner vill ju inte betala det därför att man tycker att det finns rena personal där. Och då hamnar det i situationen att du måste vara där för att få det stöd du behöver. Och så blir du sjukt när du skulle åka till kortis ja då är det dina föräldrar som vanligt som får ryka ut. För du är ingen annan som schemalagd och det finns inga timmar. Så det här pusslandet och lappverket var precis det som ELSA skulle rätta till faktiskt. Och framför allt genom assistansen. För innan det så var det ju ofta så att du var tvungen att befinna dig på rätt plats, vi är rätt tillfälle, i rätt hus där fanns personalen. Och om du inte dit då så satt personalen där kvar och kostade pengar medan dina föräldrar fick jobba gratis hemma. Så hela tiden så var det ett lappverk. Och det där skulle man komma ifrån. Stödet skulle vara knyta till personen och inte till hus. Det tycker jag är en princip som vi har tappar bort LCS, var ju bara början på det. Man hade kunnat fortsätta med det istället och se till att man skiljer på vad som är anpassat boende eller vad som är tillgängliga lokaler, bra aktiviteter. Och vad som är det personliga stödet som alltid behövs oavsett vad man gör.

Sofia Stigendal 40:00

Jag funderar lite på så här. De senaste åren så i min familj har ingen assistans. Nu skulle vi ju kunna bli beviljade tror jag för att man har gjort om vilka kratsar och så där. Men det jag funderar på var att det som har pratats om väldigt mycket. Är att assistansen sjunker. Antalet personer som blir beviljade av assistans, personlig assistans sjunker. Jag har också sett lite artiklar nu på senast att gruppstä efterfrågan på del inom kommunerna och att det ska skapas sådana ökar. Och det hör ju ihop tänker jag såklart. Men det jag funderar på när du säger så här: att vi får kritik från FN om att vi bryter mot funktionsrättskonventionen. Och tanken kring institutioner, de här gruppboende som de anser att det ändå är. För att man inte får välja fritt och så till exempel. Då tänker jag så här: varför är det så att FB och andra intressorganisationer inte är mer drivande i den här frågan? Jag har många som säger att man driver frågan kring personlig assistans. Men det är ju bara en del av händen tänker jag. Att du ska driva att fler ska få assistans, då måste du också täppa till hålet i att vi har fått kritik för boenderna. Eller tänker jag fel?

Cecilia Blanck 41:31

Nej, men absolut, det är klar att vi hör ihop, det är kommunicerande skär. Sänker man på ena stället så ökar det på andra. Så är det absolut. Och inte bara det här utan även andra ställen, det är klart att anhörigas obetalda arbete ökar när beviljade assistanstimmar sjunker. Så det finns ju många andra ställen som det pytar ut på också. Och sen tror jag att grupposstäderna är lite klurigt för det finns ju en massa människor som bor i olika i boenden enligt LSS och även enligt socialtänslagen som aldrig skulle med dagens system beviljas assistans. De har inte tillräckligt stora behov. De kanske heller inte vill ha någon som är i deras sida hela tiden, utan man kanske vill ha ett stöd som är mer. Nu behöver jag hjälp med den här grejen. Kom och hjälp mig. Där har vi ju inte hittat något bra sätt att lösa på något annat sätt än institutioner. Det borde rimligen finnas, men det kanske inte är assistans i det som vi idag, så som vi känner den idag som är lösningen för alla. Det kanske är andra personligt stöd på olika sätt som man skulle kunna organisera. Men vi har ju inte ens börjat försöka lösa det på något annat sätt. Det var ju så när assistansen skulle börja pratas om i Sverige också. A det fanns en skepsis. Man vet vad man har, man vet inte vad man får. Det blir det verkligen bättre? Och så gälla är det väl inte med boende service och hemtjänst. Så tänkte man då. Och så vågade man inte riktigt se. Tänk om man gjorde så här. Det är den här visionä som är lite svårt. Särskilt när man har fullt upp och klarar vardag som det är, så kanske man inte riktigt vågar eller kan höja blicken alltid. Det verkar som vi har en väg att gå faktiskt.

Sofia Stigendal 43:13

Ja, jag fastnar nog där lite ändå. Jag känner så här: varför trycker man inte mer på det om man vill få fram en förändring? Att trycka mer på att vi får internationell kritik på det här området. Och trycka på det samtidigt som man trycker på att personlig assistans är en lösning. Vi behöver få upp den. Det är ett argument och det är en extern påtryckning som man skulle kunna använda som leverage. Samtidigt som man själv som intressorganisationer, många olika intressarorganisationer skulle ju också kunna kartlägga att så här. Vad skulle gå samman tänker jag nu börjar jag spåra helt här. Att kunna gå samman tillsammans. Vad skulle om vi ska hitta en minsta gemensamma nämnde någonstans då? För de här personerna som du säger. För att det kanske finns de som faktiskt behöver de här gruppostädena eller institutionerna för att få den vardagen som de behöver. Och vad är vårt förslag då för att både hedra FN-konfektionen och trycka på politiskt att det här är någonting vi behöver förändra, men också komma med ett förslag att hur skulle vi kunna fas ut det här men ändå behålla friheten i det?

Cecilia Blanck 44:38

Politikerna ville tillsätta en ny sån utredning och se. Vad är bristerna i funktionshinderpolitiken i Sverige idag? Vad skulle nästa steg för att åstadkomma ett inkluderande samhälle där alla känner sig välkomna och där vi inte behöver ha så många särlösningar. Hur skulle det se ut? En sån utredning skulle vara fantastisk. Det är ju inga politiker som pratar om det idag. Man vill inte göra så. Det finns en slags anda om att med LSS fick ni mer än nog. Nu får ni vara nöja, och det blir till och med lite för bra. Det finns en syn på lagom för funktionshindrade, som jag tror har ideologiska skäl kanske snarare än egentligen ekonomiska. Det finns fortfarande enorma stigman kring funktionsnedsättningar. Man har lite svårt att förstå att livet skulle kunna vara värt att leva. Det sägs fortfarande att ja, jag dör heller än sitter i rullstol. Vilket är helt absurd yttrande i min värld. Så jag tror att det är sådana saker vi har oss loss emot också. Jag tror att det hör ihop med att vi har vuxit upp i en segregerat samhället. Vi har inte sett det här som en naturlig del av mänskligheten. Det är något konstigt och något olyckligt och något som fortfarande något som kanske helst egentligen inte vill se i sin vardag. Jag tror att inkludering är nyckeln fortfarande till att åstadkomma förbättrar och att få förändra tid. Vi måste möta på alla ställen i vardagen. Och se att vi är alla människor och vi lever här tillsammans och vi behöver hjälpas åt. Vi brukar säga idag när jag jobbar nu med 30 år tillbaka snart så brukar vi säga att när som helst kan vem som helst bli en av oss. Det är ju det synsättet som man skulle önska att alla fick. Och då framträder det också lagar och rättigheter som en försäkring snarare än någon social välgörenhet. Utan det handlar ju om oss alla. När jag tar ett fel steg u gatan och plötsligt behöver hjälp för att fortsätta leva mitt liv, då ska jag få det. Det är det som försäkringen är till för.

Sofia Stigendal 46:56

Ja, men precis, så vi köper ju någonstans A-kassan som en försäkring för arbetslöshet till exempel. Eller det här bostadstillägget för att huset kanske brinner ner eller någonting. Och kunna se på det här som LSS och funktionsrättspolitik som en försäkring för att om det här händer mig. Jag tänker så här att det egentligen inte är så långt bort heller. Det handlar ju inte ens om att du behöver hamna i en olycka eller åka skider och du hamnade fel som shom master. Det behöver ju inte vara de situationerna heller. Vi blir äldre. Med det så har vi olika funktionsnedsättningar i sig. Det är ju väldigt naturligt egentligen som att det här bara är accidents.

Cecilia Blanck 47:44

Nej, jag läste någonstans att ni av tio hamnar i rultidslut.

Sofia Stigendal 47:48

Ja, precis. Vill du då att samhället ska se på dig som? De, vill du att de ska se på dig som den du alltid har varit. Eller förlorade du allt den där kraften, liksom personligheten, för att nu är du inte i din portfölj och kava och grejer och någon stor titel på ett stort företag.

Cecilia Blanck 48:15

Det är verkligen. Det är precis så.

Sofia Stigendal 48:21

Men jag tror att någonstans så kommer man ändå så här. Den är ju ett svar på min nästan fråga här. Men om man ska vara ännu mer så här finns något annat ännu tydligare svar för. För jag tänker så här: what's in it förmi? Allts politiker, du säger så här: det finns ju ingen som tar den här diskussionen och sätter till den här utredningen. Ut det kanske finns en så liten känsla kring att ni fick LS vara nöjda. Men vad är det som gör att man kanske borde brysa om det här politiskt? Finns det något incitament politiskt för att faktiskt brysa om det här?

Cecilia Blanck 49:01

Jag tycker ju det. De flesta politiker som jag har träffat, som jag känner. De är ju. Det är klart att det finns ett intresse av att ha makt och kunna bestämma saker. Men orsaken är ju att man vill göra någonting bra. Det tror jag är i alla partier så engagemanget bygger på att jag vill göra det här. Jag vill göra Sverige framför allt till ett bättre land och bo i. Jag tänker att det är inte så långt bort att man tänker att vilka grupper skulle man kunna förbättra för. Det finns ju många smart engagemang för äldrefrågor och barnfrågor är ju många som ägnar så att det är. Alla politiker är inte bara fokuserade på ekonomi och håda frågor och näringsliv. Det är ju inte så det finns jättemycket engagemang. Men ibland så är det så att de här, just personer med funktionsnedsättningar, är inte detast och ägna sig åt. Vi behöver göra någonting mot det. Vi behöver vända på det. Få upp den diskussionen.

Sofia Stigendal 50:02

Du som lyssnar nu, har du något förslag på hur man gör den intressant, viktig och riktig? Den är redan viktig på riktigt. Men så att fler förstår det. Ett försök är ju den här podden överhuvudtaget att belysa och lyfta upp och på olika sätt visa hur en vardag ser ut och att det faktiskt kan hända vem som helst och så där. Men vad kan man göra på flera plan? Någonting som jag funderar på är att jag tycker egentligen att nu går vi lite en sån här perioder att inkluderingsfrågor tappar lite mark. För att det händer så mycket saker i världen och så där. Men är man intresserad av inkludering på riktigt så tänker jag så här: att det borde vara företag som är intresserade av assistans. Jag tycker det på riktigt. Att företag, stora verksamheter borde vara intresserade av hur assistans fungerar, och hur fler personer kan få en möjlighet att leva ett fullvärdigt, vanligt, normalt, enligt vad man nu definierar det som liv med självständighet och så. För att jag vet inte hur många personer som jag har läst om, eller som jag känner, som antingen på grund av att de själva inte har fått assistans beviljad eller det är för få timmar eller så. Så kan de inte själva jobba och gå till jobbet var den där journalisten eller kommunikatören eller HR, eller juristen eller vad det nu är. Det är den ena delen. Den andra är att det finns ju också familjemmedlemmar som på grund av deras barn inte blir beviljade assistans eller det är förstruligt eller för svårt att få ihop inte heller kan vara ute i samhället och göra det de är absolut bäst på rent professionellt till exempel.

Cecilia Blanck 52:06

Det finns så mycket logik i det här. Det finns ju till och med studier att gjoda på det som visar att det är ju samhällsekonomiskt ioti att inte bevina personlig assistans. För den som ska göra jobbet istället kanske hade en högre inkomst och som den tappar, och samhället får en högre kostnad på sista raden genom att inne precisans. Så det är precis mycket. Vi har en ganska spännande verksamhet som vi har dragit igång senaste åren, som handlar om inkludering på arbetsplatser. Vi jobbar ju jättemycket med att hitta på olika sätt att skapa nya arenor för möten mellan människor. För det är ju det vi tror på. Nu pratar du om jag. Ja, precis i mitt intresorganisation. Mit nuvarande jobb på jag så har vi drait igång en verksamhet som vi kallar för vi vill bidra. Och den bottar i att det var en massa medlemmar som sa att vi har ju personlig assistans, varför ska vi behöva vara på daglig verksamhet? Det är helt meningslöst för mig. Det är bara förvaring. Jag vill jobba som min brossa gör, eller som någon annan gör, eller jag är intresserad av musik, eller jag älskar tåg, jag vill jobba på en tågstation. Och då sa vi att det där fixar vi. Med personlig assistans så är det inte omöjligt. Vi har massa personer, massa medlemmar som då har vi fått allståndspengar i omgångar för det här för att faktiskt göra verklighet av det. Där vi går ut och hittar praktikplatser. Det är inte frågan om ett lönarbetare utan då handlar det om att hitta ett sammanhang med andra vuxna som inte är en segregerad förvaring utan ett riktigt jobb där man faktiskt gör nytta och bidrar. Jag vill inte ha en insats, jag vill göra en insats. Och det är jättekul. Och vi tror att det är framtiden. Men gälla vad trökt det för kommunerna som borde nappa på det här och tycker att det här är en kul verksamhet som vi vill vara med i. De är jätteförsiktiga och vågar inte. Vi har hemst svårt att hitta samarbetspartner för det här. Det finns en räddla för att göra någonting som är utanför vad som står i lagtext och vad man är skyldig att göra. Så ja, vi kämpar på vi tänker det upp för vi tror att det här i framtiden. Men det finns så många olika saker man skulle kunna göra för att öka möten mellan människor som jag tror är det som kommer att göra huset.

Sofia Stigendal 54:24

Jag tänker att vi länkar till det initiativet i det här avsnittet. Så det ligger på Spotify under visa nu när jag pekar när vi lägger upp avsnittet. Det är så här initiativ som jag faktiskt tror på också. Som en del av det jag sa att jag tycker och tror hela mitt hjärta efter att ha jobbat 20 år med HR-personalfrågor, förändringsresor, stora stora konserner. Att vi tappar pengar genom att inte tänka större. Genom att vara alldeles för snäva i hur vi så väl definierar kompetens, men också vad vi behöver göra för att få kompetensen?

Cecilia Blanck 55:13

Tillgängligt för oss. Vi är fastiga gamla tankebaner att så här har vi alltid gjort, så här brukar vi göra, och så vågar vi inte se vänta, man kanske skulle kunna göra så här istället. Det är lite som mina föräldrar sa. Nu är det så här. Vad gör vi nu? Vad gör vi nu?

Sofia Stigendal 55:31

Ja, gud, jag går för himla igång. Och jag tror också: att för att som en verksamhet hitta den här kompetensen och nyttja den här kompetensen. Du har ett verksamhetsmål i sig själv som kommer att synas på sista raden. Det är helt övertydad om det. För att när du får någon annans perspektiv som inte är precis det som alla 99% av resten av verksamheten har, då kommer du få en bättre produkt, du kommer få en bättre process, du kommer få en bättre service, vilket gör att din mottagare, din kund, den du har ditt existensberätta för som verksamhet, kommer att uppskatta produkten mer.

Cecilia Blanck 56:17

Absolut. Och faktum är att vi har några samarbetspartner som redan vittnande. Det var ett stort IT-företag som tog en praktikant och de sa efter några månader att det här är helt otroligt. Vi har fått en snällare arbetsplats. Ja.

Sofia Stigendal 56:33

Nu kommer vi in på många områden här i Cecilia. Det var super bra. Men jag tänker att vi ska börja avrunda lite också. Och någonstans, vi har ju ett val nästa år. 2026 så är det val. När det gäller de här frågorna. Vad tycker du att man ska ha med sig. Vad skulle du vilja om du fick välja en sak? Vad är du då skulle du vilja inom funktionsrättspolitik? Vad skulle du då vilja förändra som en politisk fråga som faktiskt går att göra någonting åt politiskt?

Cecilia Blanck 57:11

Det är en jättesvår fråga. Det finns enorma behov i formuleringar och i den praxis som har utvecklats med det där assistansen och så där som man skulle behöva göra någonting åt. Det är ju ganska mycket så här tekniska frågor som är kanske svårare att göra till valfrågor. Hur mycket pengar och assistansersättningen ska bestå och olika formuleringar i behovsbedömningar och sådana saker. Det vore toppen om någon av de frågorna kommer upp som en valfråga. För de går ju att göra någonting åt. Vi vet ju exakt hur man skulle behöva göra och har sagt det i politikerna i år tal, men ingenting händer. Men samtidigt så tänker jag att det är ju frågor som är lite svåra att engagera folk utanför vår värld.

Sofia Stigendal 58:04

För det är nästan en följdfråga: hur kan då folk engagera sig eller åt sinnfördumma eller så?

Cecilia Blanck 58:12

Eller hur? Så jag egentligen så tycker jag att om folk vill engagera sig så handlar det faktiskt om det att se, inkludering att vara med och skapa de här mötena som jag tror behövs. Pre som det var i slutet på 80-et så har återigen börjat skrivas som grannprotester. LS-boenden. Nu tror jag att det är en del av problemet med resboenden. Man vill inte ha en institution som närmaste grann, men man kan tänka sig vara en avtionerna. Ja, grannprotester. Man kan nog tänka sig att ha en grann i de vanliga bostadsrättslägenheterna som har en funktionsnedsättning. Men däremot, att det skulle vara en hel institution, då ser man fram för sig något helt annat. Men samtidigt så handlar det också så mycket om attityder. Jag vill inte bo bred de där personerna, de kan väl bo någon annanstans. Sådana frågor är så bedrövliga att vi så här 40 år senare ska ha en revival på de frågorna. Och de attityderna, då har vi backat i våra värderingar. Så vill man göra någonting så är vi att engagera sig för möten. Se till att grundskolan där mina barn går faktiskt får ett utbyte med särskolan som då kanske finns till och med på samma tomt, men har olika tider och olika raster och olika friluftsdagar. Skapar skapa samarbeten och möten och se till att minst mina barn får se att människor är olika men alla är lika mycket värda. Det var ju ingen valfråga. Jag skulle ju önskar att även politikerna kunde ta den där besluten och faktiskt driva dem och se till att vi vill ha ett samhälle för alla. Vi tror att det här kan vi göra.

Sofia Stigendal 1:00:00

Ofta får man ju den där frågan. Jag har ju försökt lyfta den här frågan med funktionsrätt på olika sätt i många år också. Eller i alla fall så många år som min son är 13. Men den vanligaste frågan jag får är ju lite så här: Okej, det där Sofia, det låter inte bra. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Jag tror att den är jättesvår att svara på. Men precis som du säger, dels var engagerad för möten att vi möts, vi ses. Men sen så tror jag också: var lite mer nyfiken. Var lite mer nyfiken och ställ dig frågan att okej, det här vet inte jag någonting om. Vad kan jag ta reda på idag. För att jag lovar dig, du har en granne eller en kollega eller en avlägsen kontakt på något sätt någonstans, du behöver inte kunna gå särskilt långt så kommer du hitta en person i din närhet som lever med de här frågorna som vi har diskuterat här idag. Och vad kan du göra för att den personens vardag ska bli lite bättre, oavsett om vi pratar valet eller om vi pratar bara här och nu, det är att vara lite mer nyfiken och ta reda på hur ser en vardag ut som inte är din. Hur bidrar du till den. Är det någonting annat som du känner så här, Cecilia, att det här, nu glömde vi helt det här. För det här är ju ett samtal. Jag började spåra här och börja prata om något annat. Är det något annat?

Cecilia Blanck 1:01:44

Ja det finns ju tusen saker att prata om. Jag tycker vi har berat av viktiga saker. Absolut.

Sofia Stigendal 1:01:53

Då tackar jag så jättemycket för det här samtalet. Och jag som sagt, jag länkar till ert initiativ. Vi vill bidra och uppmuntrar verksamheter, människor, ledare att klicka in, kolla och engagera sig. Tack så jättemycket, Cecilia. Tack för att du fick komma. Du har lyssnat på papperskriget, podden som vill göra funkeslivet till en van fråga. Om det här avsnittet gav dig något, en tanke, en känsla att ja, hjälp fler att få samma sak. Dela avsnittet med någon i din närhet. Och vill du att jag ska ta upp just din fråga eller ha en gäst som du tycker att jag borde prata med, så hör av dig. Förändring gör man tillsammans, och jag hoppas att jag har dig med mig.