Episode 5 - Bildet i huset 1920

Dette er en kort fortelling, men den bærer alt det Lovecraft senere skulle bli kjent for: isolasjon, forfall, gamle hus som holder på minner de helst burde ha glemt – og en langsom, krypende følelse av at noe i grunnen aldri var helt menneskelig.

Vi følger en reisende som søker ly for uværet i et avsidesliggende hus i New England. Der møter han en gammel mann som tilsynelatende har levd alene i svært lang tid. Samtalen starter uskyldig nok – men det tar ikke lang tid før noe skurrer. Noe i blikket. Noe i bøkene. Noe i stillheten mellom ordene.

Og sakte, nesten umerkelig, begynner historien å gli over i noe langt mørkere. 

Framført og oversatt av Jon Songvoll

Takk for at du lytter!

Transcript

SPEAKER_00 0:00

Idag ska vi ned en av de tidliga små men urveckarna historier för HP Lovecraft. The Picture in the House eller Bild i huset. Detta är en kort förtälling, men den har den klassiska Lovecraft stämningen isolation, gamlig hus södlandskap, en gradvis överhölig följelse av att Noa är väldigt, väldigt galt. För vi bende. Denna historien innehåller beskrivelser och antidningar av kannibalismen och starkt överhöglig tematik. Den är i grafisk i moderna förstånd, men stämningen och innehållet kan vara krävna. Den anbefallas i för barn och kan vara överhöglig för sarter källor. Bilde i huset 12 december 19. De som söker i gru jämsöker märkliga och fjärnnäder. För den finnes katakomerna i Tåmais och det utskårende gravkammarne i Maritlan. De klatter till det måbelyste tornet i ruinbelaktslott langs siren, och snulna de var svarta trapporgånger fulla av spindelvä under de vältade stänne i Asias gamle byr. Den jämsökte skogen och öde fälle är deras häledomer och de dröjer ved hygge monolitna på ubåda ör. Men en sanne känner av det fryktliga, han som lever för att upplevde en ny och urbeskrivlig grun stiring sätter främför allt pris på det gamla ensomma bonegårna i nu Englens avsidsliga utmarker. För där samles de märka elementen av styrke, ensamhet, groteskhet och uvittnahet och föränas till den fullkomna motbydlighet. Det mest rättelsfulla av allosyn är de små umalte trähuserna som ligger långt borte från Farbara Vajr, som oftast samlades samman på en fuktig gräskled böcke eller länt in till en enorm knös av stin. I over 200 år och mer har det stått slik med svinrankerna har kröpet och tröarna har vöst och sprätt sig. Nu är det nästan skylt i en vildskap av grönna och skiggefyllerslör, men det småutet i vindorna stir från deras chokert, som om det blonker genom en dödlig dös som håller galskapen på avstand ved och slöven i minnen om det usigliga. I hus har släktiver av märklig människor bod. Mänskor världen Elrsch aldrig ha sett maken till. Grepet av ett tånsen och en fanatismen som drev dem i exil sökte deras förfädre friheten i Vilmarken, där blomstret finns efterkommarna av en sajnen rase, fri för sina likemens restriktioner, men länket i ett få färdligt slaveri till det dystre illusioner i sitt eget sin. Frakblets civilisation och upplysning tog puritanernes styrke vanliga former. Och i sin isolation cyklig sälltykt och kamp för att avleve mot en nållös naturte till sig mörke och sniknet träck för sitt kalla noliga arvods dypt för ankret i förhistorisk tid. Och sklik försvann den värsans försmak i det de försökte ha skula. Bara de stille sövnäge stere husen i villmarken kan förtälla vad som har varit skylt sedan de tidligste dagar. Och det är icke medelsomma, de vägre sig för att kostade den döst som hjälp dem och glömme. Nån gånger förls det som en barmärtighet och rivit dem, för de har ofta drömme. Det var en sklik varbitt byggning när sökte lyen efter middag i november 1896. Drevet av ett regnskyld så genomtränge och isskallt att den var form för liv var bädre än att få bli ute. Jag hade längre tid räst runt bland folk i miniska tonikdalm på lätning att det vissa släkt historisk data, och grunet rutens avsidelslikne och krångligt natur fann jag hänsiktsmässigt och benytte cykel, till trots för årtidens senna tidspunkt. Nu befann jag mig på en till synelat för lattvarje hade valt som den kortaste snarven till arvämm. Jag blev overskrit uvarare på ett städ långt fram närmsterby och hade inte ett an tillfyllgsstäd än den gamla och frastö med träbyggningen som stiret med matte vindur mellom to enorma bladlösa almäträr med foten av en steigke. Sälom huset lå ett gott stycke enad den gäng rode Vägen vaktades strax en stark motvilj i mig där jag fick äje på det. Ällighet sunnehus stereg på fabir passerne. Få en båd släp och jämnsök och måta och under mitt släktshistoriska arbet hade jag stött på sangnä hundra år tillbaka som följit mitt syn på städer som detta. Likegäl var varguden odlös och till att avvinna mina skrupplor och jag nödvikker mig att trille cyklon upp den ygresklade stigningen till Lokede dörn som vilket både lad med antidningar och mättet av hemligheter. Jag hade på ett vis tagt hus och var fatt, men efter värt som jag närmit mig, blev jag ekka så sikker. För säl om gangsten var oviggrod var det fortsatt präg av en form för bruk. I alla fall gick jag förständig förlatt. Därför inglote jag och försöker döna med detsamma och valkte i städen och bönke på. Jag känte på en uro jag knoppt kunde förklara det, men jag stod där och väntade på den grove motigrund och stämen som fungerade som dörskill. Jag kastade ett blick på det närmaste vindorna och var utan av dörren och market mig att se om det var gamla, själva nästan ugenomsiktiga av skit, så var det gick i knust. Byggningen måste alltså fortsatt varbod. Till truss får den avsedels ligne beliggenhet och allmänna förfall. Men banken min främkolte ingen respons, så ett och gentat till kännivelsen försökte ha den röst med klinken och fann dörren uråst. Inne var det ett litet vinfang med vägger var pussen flasett av, och genom döråpningen kom en svak men särdelis ubaglig och dör. Jag gick in med cykeln och locket dörren bak mig. Föran mig räste sig en small trapp, flankerat av en liten dör som sandsynligvis för källaren. Men det till vänster och höjare var lockade dörr in till rum i första etagen. Jag lämte cykeln mot väggen, öppnöt dörren till vänster och trott det in i ett litet rum med ett lavt tak. Svart upplyst och tros dövade vindor och med bert på den mest primitiva och spersonliga matan. Det så ut till att varit slags ophålsrum med bor och fler stoler och en enorm pais overs vilken är någon tid klocker iget på kamin hyllen. Böker och papir var det svärt få av och i det roda mörke kunde jag icka källa tittlarna medsamma. Det som fångit intressen var det genomgående gamla prägel, synlig var minste detalj. De flesta husen i denna region var rike på förtidslövningar, men här var antiken märklig komplett. För det hela rummet kunde jag ska påtagen en enaste genstans som är sikret stammet fra ett revolutiden. Hade i inrädningen vart så besedd ville städa vara ett paradis för en samler. Ett värt som är gransket detta undliga rumme vuxten den överhögliga följsen som aldrig hade blivit väckigt av husets dystre yttre. Vad var det, fryket eller avsedde kunde jag icke sätter or på. Men nå i atmosfären vilket genomsynligt av en urlig vanhelhet, avrått och hyggelig och av hemligheter som burde förbli glömte. Jag följte ingen tämmö sätte man och vandr till städen runt och undersökte det olika jämstande jag hade lagt marke till. Första objekt från min är stäret var en middel stor bok, som låg på broret och så urgomligt att jag undröt mig av rossen utanför ett museum eller ett bibliotek. Den var inbundet i lär med beslag av metall och var i utmärktsstammen, en overskningen stan och finningen så bersedn bollig. Draja åpnaten och så titelsidan blev jag ännu mer förböset. Det var inte mindre än Pegar Fettas berättning om Kongorregion skrev på latin för körman Lopes notatir och tryckt i Frankfurt i 1598. Jag hade ofta hört om detta varke, med sina märkliga illustrationer av bröderna debris och ett öjblick glämte urvån i önskom och blagen om sidna. Stickarna var verklig fascärende, helt och hållet baserat på fantasi och vabeskrivelser, och de viste nägre med vint hus av karkasisk träck, jag ville näppa ha lagt fram boken med det första, hade det vatt för en nu betydlig, men likväl urovende händelser som röstet mina slitna närvär och genomvecket min följelse av uro. Det som plaget med en varden ved van målten boken ville falla upp av sig själv på plönschet holl, som viste ett slakteri hos det kannibalistiska ansikke stammene i grufull detalj. Jag skammat man lite ovärs och virklig, men illustrationen uråt med likafullt. Särlig i kombination med texten runt som beskrev asikke folkens kokekunst. Jag vänte mig mot en närligande hylle och gransket dens personliga samling. En Bibel för 1700, en likek gammeltgav av pillingsvandringen, illustreret med groteska trässnitt och trycket av almanakmakaren Asia Thomas. Den mörkna massen av Coton Mothers magnalier Christi Amerikana och någon andra böcker avenbart samma alder. Dag blev uppmärksamheten min plötsliga väcket av den utveckydliga ledden av foten i rum av mig. Först blev jag för blöffet och förskräcket eftersom ingen hade svart på min bank, men jag konkluderade röskt med att vedkommande rätt och slätt hade vågnet av en dyp sövn och lycket vidare med mindre förbärrelse ett värt som skritten kom ned den knirkna trappen. Skritna var tunge men innehåll en underlig försiktighet. En kvalitet som gjorde mig mer rolig netto för dit var tung. Da jag hade gått in i rummen, hade jag lyckett dörn bak mig. Cykelmed, hörde jag framling ved dörontake. Och så den panelte dörren sving op igen. I dörrottningen stod en person med så märklig utstände att jag blev roppet ute i förböstelsa hade det vart för goddrögelse. Gammul skäghet och fyllet, min vatt hade ett ansikt och ett kroppspråk som makte både undring och en viss respekt. Han kunde i varre lavoren 180 cm höj, och det trös för sin alder och fatterslig framton var han bred och kraftig av växt. Ansiket nästan skjult av ett langt kägg som voksta höjt uppe på hinna, var i vanlig röstet och hade färre rinker än man skulle tro, och ovrhen höje pann fall en manka av vitthår som nästan var tänne av tidens tann. Det blå gän och hans sönligt blåskte vilket är begriplig intense och bränne. Hade det vart för den frasöet med uflydheten kunde man vilket både distingvert och imponer, men denna försömmelsen gjorde frasöetna tros hans Elsk mäktig yttre. Utsearna och den instinktiva frikten han vokte fick mig att vänta en viss fintlighet. Så jag närmest skav av overskelse och uhygge den bö mig till en stol och talt med tynn svak stämme, full av krypande respekt och smiggrende gästfrihet. Måt man snackit på var märkvärdig, en extrem variant av den gamliga yanke dialekten, jag trodde var för längst ute. Och jag är littadnö, men som sattte sig av mig för att samtare. Bad du teken istan. Gött jag var hej i närhet så jag har vet och jag har kommun. Är du reggs av eller så hade jag inte hört dig? Är det så ung som förr och äg träng mycket kville nu förtia? Färdes du långt. Har ikke sett många folk på denna vägen sedan digan med arkom rutan. Jag svartar att jag var på väg till Arkom och beklagit min inträngen i hans bolig, vår på honom fortsatte. Heglig och så dig unger. Ni ochs är källsynt här omkring och äg har ikke som glär mig nu för jag. Du känner för poston, jag då. Jag har aldrig varad, men jag är gänd en bil man när jag särn. Vi hade en lärare för ben här i 84, men han slutar brott. Och ingen har hört för han se. Här glisade en gammel man för så körd och kom ikke med någon förklaring där jag spurte. Han lighet i sprudnade gott humor, men hade också de excentriciteter man kunde förvänta efter han sit trö. En gåsnä pratade om äj med nästan felaktig vänlighet och jag fick om sidig lyst till att spörda han, för taket och källt verk som regnum kongå. Bokens inträgg hade ilopet take och jag kände en viss uro ved nämnaden. Människan varnt over den vagiga frykten som vuxtig mig sedan jag först fick ö på huset. Till min lättelse tog han spörsbåna helt naturlig och svartet fritt och snackesalig. Den boken för Afrika. Kapitan Ebenesirt hittade mig till den i 68, han så blät trepen i krigen. Någad namn Ebenesorholt fick med spisöer. Jag hade stött på det i mitt stekt historiska arbet, men ikke någon nedhän set i revolution. Kanske min vatt kunde hjälpa mig arbeda. Jag bestämte mig för att spöra sen, han fortsatte. Ebeniser var de bor på ett handelsk för salem i många år och plocka upp mycket arter i kvar han. Denne dröj han fick tak i London. Han ligde köpe ting i butickar. Ig var uppe i huset en gång på högen för att byte hästar och dag så äg boka. Äggte bilet så han lade med i btet. Det är en underlig bok. Vänt jag ska finna brillen med. En gamle man rode runt i filnan och trak fram ett par skitne får blöffna gamla brillar med små återkontade glass och stålböljer. Han tog den på, grep boken på boret och bymt och bladen med en kärlighet. En så kan jag läsa lite av det. Det är ain med en kanske. Äggar ha två eller tre lärare som har läsit för mig och prästen klark, han dejsa drockna i dammen, kan du känna en och gå där. Jag sa att jag kunde det och oversta ett avsnitt när bensen för dem, vis jag tog fel ingen lärd och kunnikrätta mig. Han var vilket barnslig för nöjd med min engelska version, hans närhet ville inte nog bli överhöglig, men jag fann ingen höflig vad. Jag blev lite underhåll av den barnliga hängivenheten den uvittande gamla man hade för bildningen i en bok han gick kunde läsa. Och undruit på var med bedar han kunna läsa de få engelska böck i rum. Denna avslöringen av enkelhet dämpet med min yklar ur och jag smilte men svarten fortsatte. Rat går bilhet för folk att tänka, så här framme, har du någon gång sett träslik med stora blöd som häng ned av, och det är folk, det gandar i vären ägrar. Det ser helt rar ut. Lite som indianerna kanske själv dig är från Afrika. Några gisskapningarna ser ut som apar eller halvkartar och halv människor. Men äget har aldrig hört om nog som detta här. Han pegde på en fantasiskapning tajnet av kunstnern en slags drage med allligators. Men nu ska jag visa dig det bästa, här mitt i den gamla mannen stämme blev något tycker och änne fick ett mer intens glimt. Men det funkolerna henne var fortsatt precis nog. Boken öpnade sig närmast av sig själv, som vidig bruk på den frå stötna tollte planschen som viste ett slakteri bland ansiker kanibalna. Min uro vänte tillbaka, selvom jag skjuter. Det mest besarre var att kunstnan hade gjort afrikan i vite, lämna och kroppsten som hann på väggen var grusamma och slaktar med öxen var rättelsfullt målplacerad, men vatten vilket och inte syne liken som jag avskedade. Kad du säga om detta? Har du sett makan här omkring? Jag äg så detta, sa jag till äb. Dette för bloret, och bobbli dig och norg läs i skrifta om slag som då dig slå i hela middagna så kommer tankarna, men ägg tror jag nog bilitade. Här kan så allt slikte är, kanske det är sön, men levchen allisn. Den firen blir håglopp och äg för alltid i gilade. Ägg most stadig köpade, sedan kort slaktaren har skyttar av höt an hans. Det är a huvudet på bänken med den ena arma vidna och den andra på golvet ved hågstaben. Det är värts som man, muligt videre i sin sokerna extase blev uttrycket på håret, ansiktens är beskrivlig, men stämmen sank snarare och stige, mina ägna sansintryck lörka knappt nätet. All frikten jag tidigare bara hade förnämmet slorna in av mig som en storm, och jag visste att jag hatet detta älgamla fras med väsen när mig med en gränslös intensitet. Hans galskap, eller det minst hans förkvarde väsen kunnet, och närmet stämmade han sig nästan en whisking, hese och jag skav där satt och lötet. Som jag säger, jag går bilhet och dig till att tänka. Var göngare, ägger helt ögängligt här. Ett regar för äbb, ägde och schö på den kansen. Speciellt efter att den hade hört prästen klar, prej söndag den står på vecken sen. Slapp av ungar, det är bli rädd. Allt jag gjorde var köpet, för ägg slakars söven för sal. Och träpets härn var liksom med morgå när sett på det. Den gamla manns stämmen blev så svak och olen knappt kunde hörs. Jag ligts till den, till kliringen och matte uutna, och market ett dibre o vanligt tordbrök som närmed sig, ett lyn med påföljna drön rystet köra huset till ders grönvåler, men den fisken stämmen fortsätta ut och ta notis. Håpesn, bägligt som är mor. Men var inte, du var gärke till fredstillen. Rat på sugtäk i. För guds, långer man, inte får täll det till någon. Men äg svärt i gud, det billigt effek mig till och ta, och svolten på födda ägg vargen kunna dricka eller köpa. Sätt dig ned. Kar i dig. Jag gjorde ingenting. Bara undrar mig på kolan att det ville vara om jag gorna. Det säger kött, gevblor och skött om ett liv. Så jag är gundrar mig om jag ville hjärna en man levde länge och länge vid så var mig av samme. Men jag fortsatt aldrig, avrytsen kom verkna min rättsel eller ögna stormvaren, som kort tid efter ville nea önne, för en riktig ödmark av svidvinnor. Den kom man enkelt, men ur vanlig. Boken lå open med oss, med bildes. I den gamla man fisket orna och detsamme, hörte sin liten sprutende lyd och nog tröff det gulna papiren. Jag tänkte på äna och på ett läktak. Men real, på illustrationen av ensikö kanibalens slakteri klinset nog en liten rö sprut och förstärker grun i bilden. Den gamla mannen så och klötte på fiske, alla reda för mitt uttryckarssk gjorde növde. Han så och skickit röskt upp mot taken i roman hade varit tidigare. Jag fullte blicka hans och ovros på den lösa pussen i det äldgle taket så jag en stor yön fläck av votrött som såg ut det spred sig med jag såpon. Jag varken skrek eller röt mig, bara lukuna. Ett öblik senare kom det titaniska tordenslag över ålders tordenslag, det sprängtade förbandade huset fullta usedliga hemleter och brokade den glämseln som läne räddet min förstan. Du har hört, bilder i huset av HP Lovecraft.