Jonas Waldemarson

I det här avsnittet möter vi arkitekten Jonas Waldemarson, som ibland tar steget från ritbordet till sin egen tegelugn. Samtalet kretsar kring experimentlust, nyfikenhet och konsten att förstå ett material som människan arbetat med i tusentals år. Jonas berättar om sina försök att skapa eget tegel. En process som ibland påminner mer om bakning än byggande.

Vi pratar om lerans oberäkneliga natur, om varför färgen före bränning sällan avslöjar slutresultatet och varför en tegelsten aldrig behåller sina ursprungliga mått när den väl möter elden. Hur påverkas teglets uttryck av flera bränningar? Och hur mycket kan man egentligen styra ett material som så gärna vill ha en egen vilja?

Samtalet leder oss också in på restaurering och kulturarv. Måste vi alltid sträva efter att återskapa det som en gång var exakt som det såg ut förr? Eller finns det ett värde i att låta historien behålla sina mysterier? Kanske är det just frågorna som gör ett igenmurat fönster så fascinerande. Vem tittade ut därifrån, och varför murades det igen?

Transcript

Copy Transcript Copied

0:00

Välkomna till det femte avsnittet av nu arkommun på tegelmäst på. Idag har vi med oss en gest som heter Jonas Valmanson, arkitekt. Välkommen Jonas! Låt oss tala om det. 120 kommer till vår techniska artig. Jenomriet ska gå med en regel. Det är bra att tala mater, talar om det. Tack så mycket, kul att vara här. Ja, härligt att ha det här. Vi är i Stockholm idag. Spelar in och här har du en byrå. Stämmer bra. Jag har jobbat här i. Så att kontoret hamnade det här helt naturligt i det årge, tror jag, mitt i centrala Stockholm ser vi. Är ni många. Nej, det kan jag inte påstå. Vi brukar vara åtta, nio tio stycken just nu vi nya arkitekter. Vi jobbar ju rätt mycket med arkitekt. Båda säljer jag besök av arkitektkontor väldigt ofta. Har du fått besök av? Jo, ja. Stefan och Johan heter de här uppe just nu. Jag kan säga att jag kommer ihåg namnet, men vi har i perioder även om vi kanske inte har ritat så mycket tegel som många andra, så har vi ju vårt materialrum i princip nedlusat av tegel. Man vill ju ta in prover varje gång man gör ett tegel-projekt och se olika färger och sånt där man blandar dem. Absolut, vi har besök från det. Ja vad. Vi håller ju till ner i Skåne vart huvudkontor ska jag säga. Det finns ju både Stockholm och Göteborg och i Malmö. Men faktiskt. Jag har lärt mig väldigt mycket om tegel som jag inte hade en aning om fast. Jag jobbat i bygbara från hur många år som helst. Jag trodde att det bara var i skåne som man hade så många tegelbrök. Det fanns ju verkligen tegelbruk precis överallt. Och jag tror så att ute på vän så var det fem tegelbråd som flest. Men nu har jag ju blivit en kloka kvinna. Så nu vet jag att även här i Stockholm fanns det väldigt många tegelbrök. Det fanns ju överallt i hela Sverige faktiskt. Och det har man ju fått lära sig nu ett annat när man har pratat med Ville och hans tegelåt och andra låt om Stockholms historia. Men du är ju lite extra intresserad av tegel kan man säga. Du kör en lite hobby. Ja, men det är väl på ett annat plan när man inte. Vi hade gärna ritat mer i tegel än vad vi har fått göra. Vi håll på väldigt mycket med trä på vårt kontor. Nu just nu gör vi projekt där vi använder tegel, men det blir ju ofta fasadtegel eller liknande. Och sen så höll vi under en period mycket och arbetade med det vi kallar för konverteringartså gamla industribyggnader och det kan vara allt fabriker brukar det sluta på. Som var och byggda gammal tegel. Men inte det bästa sättet att ta hand om tegel. Det är ju ta en tegelbyggnad och låta den finnas kvar och göra om in sig den. För att de här byggnaderna som du pratade om som är byggda kanske i början av förra säklet. De är byggda helt i tegel. Jag tycker det som är kanske. En fascination som man får av där. Vi är hör på med den stora spisbrödsfabriken utanför Stockholm i Nacka. Eller på gränsen till Nacka i alla fall sikka. Det var för Oskar proppet. Ett jättestort hus. Man gjorde helt enkelt kneckbröd för hela Stockholmsregionen. Det man kan se med gamla tegelhus ovt att det är man är ner i Italien och tittar på kyrkor och liknande. Det är hur mycket man har lappat och lagat tegel att det är sånt återbruks material. Som är ju inte bara populärt utan det är också ett väldigt bra sätt att betrakta ett material. Där man kan se ursprungliga tegel och det är nytt tegel och det kan vara småbitar och så vidare. Så just det här exemplet så passar ju givet inte det befintliga väggstrukturen med fönsteröppningar och så vidare. Det vi skulle göra eller ville göra med fönster och liknande. Men det är ganska lätt att ha nya hål och lappar gamla och de här såen eller lagningarna, kanske bättre ord. De är ju väldigt mycket en del tycker jag av historien i Tegel. Det är ju det som också Ville, som du sa, har fokuserat på att man kanske byggde tre kronor av tegel, eller rättar sagt, byggde andra hus av det som fanns i tre kronor och så vidare. Det är ju det som jag tycker är så spännande när man tittar på äldre täggelbyggnader. Att då säger man att det har suttit ett fönster för att valvmörn är kvar och sen har man murat igen det med täglet. Det kan inte sig samma format. Och det gör ingenting. Men nu när vi ska. Jag hittar inget som exakt samma. Det är ju det som ger liv. Det är berättare. Det har hänt någonting här innan. Jag tycker att det är skit av fantasin. Okej, det var ett fünst. Hur hade de det? Det blir ju levande på ett helt annat sätt. Ja, verkligen. Det behöver inte bli perfekt. Det finns ju få material som står sig hållbarhetsmässigt. De rör sig inte i den bemärkelsen och stå man behåll i sin form. Förutsatt att de är värdesskilda eller något givetvis. Men är det så att de rasar faller ihop, då är de inte jätteknepiga att bygga upp igen. Och jag minns när jag studerade arkitektur på 80-90-talet i alla fall, då var det många som gjorde resa typ i Italien och man tecknade och fotade och så där hamnade ner i Rom Forum Romanum. Och där plötsligt dök de upp de här tunna tegelmurerna som ofta var kilformade i så som triangler. De har ju stått där i två tusen år. Man kände på de här knackar på dem, då insåg man någonstans hur mäktigt materialet är. Det ser du det du frågade efter tidigare tror jag kopplat till mitt lilla tegel-projekt i Skåne. Jag är mycket i skåne. Utörby mellan nysta och simsam. Och alla de längre som är byggda ute på slätten. Gäller även gårdar faktiskt. Var från början i alla fall, många av de byggda av obran lär, alltså lärtegel säger man det. Med kalkputs och ofta hade de korsvirker för att bära upp dem. För kvaliteten var kanske inte den bästa. Sen så gick det lite i tanke om att kanske bygga ett nytt hus där. En förlåtsbyggnad helt enkelt. Det har vi nog bygga ner tegel. Men i och med, precis som du själva inne på, de flesta bruk låg är väldigt lokalt. Men sen kan jag ju lärt mig lite under den här resan för håll på ett par tre år med där. Det kan ju vara så att det finns fantastiskt lear där med 20 meter bort är inte all samvändbar. Så det är ett idokt arbete att gräva att göra en massa progropar för att hitta en tydlig konsistens. Men det som fick mig att gå igång på det var att det visste jag ju för jag har ritekt i Såne också eller ganska många småhusområden och så där. Eller vårt kontor ska jag säga. Det är ju att det är mycket sand i lean ofta, alltså lermän eller silt och så här. Man tillför ju alltid sand när man bränner för att få det som ett bindemedel. Det där kan ju ni bättre än jag. Men jag visste ingenting om det. Men då när jag tänkte jag testade. Jag köpte en sån keramisk gunk, så står jag kunde hitta att den ändå var hanterbar en began och började gräva och började blanda lera. Det var en sommar gick och kanske en halv till eller någonting sånt där. Det grävan det var jobbigt. Så jag hade bara ett spad och sen så var det något snäll bygga att du får låna vilken traktor du vill med skoka och säga. Men jag tyckte det var ganska kul. Om man tillbaka till rötterna så är det ju så att de här längre byggdes in ser man av material från platsen. Och frakten av materialet är ju dyr. Den är tung oavsett den är bränd eller obränd. De har ju stått där jag tror att vårt hus har ett ursprung från sent 1700-talet till och med. Tidigt 1800, kanske. Och i princip intakt det eltegel som finns i det. Så i alla fall, så började då att blanda lera som jag förkortat kan beskriva det lite som avröd, om man är intresserad av det och vet hur det känns med stora degar och sådär. Vatten sand lera i princip. Det här är bara att skrapa på ytan. Jag misslyckades hejt innan jag fick till någonting som ens liknande bränd tegel och färgerna blev otro. Jag prova med svart lera vit lera, eller det jag trodde var svart och vit lera, den vita kun bli svart, och den svarta kunna bli gråröd eller ljusrör till och med. Och då ins enorm kemi i det här. Så efter ett år så fick i alla fall ny som för jag letade verkligen under hela hösten, tror jag, efter vem kan det här? Det måste finnas någon kvar från alla dessa tegelbruk. Det var jättesvårt att hitta någon som fortfarande levde och som kunde berätta någonting. Och på biblioteken finns det heller inte mycket information om hur man verkligen går tillväga med hantverket. Jag insåg någonstans att det som har här mjöl, har du salt, här vatten, här är olika möjsorter för övrigt, och så har du en ung sett tillgång. Blandar till norr fram. Det är bara det ganska tungt. Men då hittade jag till slut ett bruk. Det finns faktiskt ett kvar i Sverige hornsbruk om ni känner till det utanför sjövd. Det är en kulturinstitution i allra högsta grad. Det är samma familj som driv det med lite så här sid och hopp. Det är en man och hans höst och idag som har det här bruket. Men länstyrelsen vill inte att man rör en spiker i där. Ungarna får inte bygga se utan allt måste vara så. De gör 10 000 stenar per år ungefär. Det kan man också besöka. Det är en del smokerit under när de bränner på hösten. Så jag återigt i alla fall, jag stämmer träff med honom och vi diskuterade in så jag borde snacka att någon först. 500 års kunskap gikt. Men så att i sommar så tänkte jag fortsätta faktiskt. Med fokus både på bränd lera och då obrän lare. Och det är spännande precis som du säger, det är mycket kemi man tillför olika maner och det är hjärnoksider och så vidare så vidare, för olika färger. Något kul jag förra mig när jag började på Tgest var att man inte kanske tänkt så mycket på hur täglet får sina olika färger och så. När man väl bara tänkt att man tillsätter pigment och så. Men så är det ju inte riktigt. Och så var det lite kul för att det kan du göra i för sig. Ja. Jag tror det anse som lite fusk. Men det kan också slå helt fel. Du tillsätter ett svartpigmenter blir ändå helt vitt eller rätt och någonting sånt. Men det som var roligt var att om man har röd brännan. En röd bränande lära, så blir en röd sten. Och brännar man den gång till så blir den svart. Lå mörkt mörkt, nästan svart. Och det är. Och bränar den tredje gången. Då går det rör igen. Christian Peterson brukar säga skämta när han visar runt på tegelbruket att tänk på det. Har ni en grå mörk råsten så kommer den att bli röd igen. Så tänk på det när ni bygger så står alla och tittar bara. Ja, om många tusen år. Det är jättefestligt. Det här med obrän lärare, det är ju lite på tapeten nu. Vi har ju ett litet projekt som ett innovationsprojekt som vi drog igång. Vi började egentligen titta på så här pressade block som man skulle kunna bygga fyra våningar. Jag kommer ju från bygproduktion och tänkte att det blir ju jätte. Man måste ha värdskydd och det kommer bli. Och så satt vi titt på andra så här, Andreas, en av mina ställningen. Vi behöver ju köpa det och näsan vi har ju lärtegel är bara att vi inte stoppar in i muen. Så sagt du, så beställde vi en pall från Gråsten, som är en av våra lägare, och så skickade vi dem till LTH och så, kolla vad hur kan vi bygga om vi gör en kanalm med tegel på fasaden, och sen så obränt tegel är invänligt. Du visade sig att den hade lika hög tryckhållfasthet som ett läke eller ett lättbetongblock. När det är tort. Det är tort, ja det är ju det som utmaningen. Så nu har vi faktiskt, vi har sökt och fått pengar och forskare på detta och bygga ett provhus helt enkelt. Det var ju vad kul. Där vi ska kunna, som vi sen ju vill följa under kanske två år. Och få kanske öppna upp väggen och kika. Ska vi prova om lite olika isoleringsmaterial och så vidare så. Och den romantiska tanken om detta var ju att bygga en vägg med så få ingående komponenter som möjligt egentligen som du egentligen skulle kunna vara putta om kul. Så skulle det bara återgå till. Och det blir jättebra klimat, har man ju märkt bara genom att putsa skivom och lärputs. Inom Turina. Ja, precis. När vigen kan ta upp fukten. Vi avgär ju rätt mycket frukt när vi lever och bor. Och det lever i alla högsta gradet. Vi har lite spännande. Oligt HSB har något som de kallar för Living Lab. Är det HSB som är involverade i det där? Ute på uppe på Bonsöund. Jag tror att P har haft något sådant projekt också. Ihop med om du var white arkitekter. Det finns en massa smågrupper om personer som verkligen jobbar med i Sverige som jag har följt och tittat och varit på någon föreläsningar och så. Men det blir liksom, det känns lite som en subbultur som borde landa i ett mer tekniskt intressant rum. För du tar det där med du sakt och sånt, men det gäller även bräntegel. En miljö där vi avger mycket fukt och den släpper också, framförallt letteglet när det blir tor. Men jag vet att de forskade på att inte bara göra adobit som det heter på engelska ledelstenar utan också att bjuta legel med armering. Både hjälplag och väggar. Och det är också intresserad av allt det här kräver så mycket resurser i ett litet arkitektkontor har inte de möjligheterna. Och tittar man på dem som du var inne på, där med väderskydd, nästan alla videos, för det finns ju mycket som helst på Youtube fantastiskt källa för det här. Men det är ju från Afrika, Sydamerika eller väldigt heta delar av USA. Man kan rulla ut stora dukar och torkar med eltegelstenarna. Man undrar hur kan det bli så hårt? För det är verkligen så starkt och svårt. Det är som man brukar säga: gå på en väg på landet och bland har en trakt att kört. Då kan man känna på de här tydliga spåren hur hårda de faktiskt är. Men det är ju förutsättning att det en viss ledblandning i jorden. Det finns ju många som experimenterar och sett och då bygger i halm och det är lärar. Min tanke var ju lite att om inte skalar upp det, så kommer det allra göra någon skillnad om man tänker att man gör det. Det inte bara för att man tycker att det är kul den gamla bygtekniker utan kanske också för miljön på något sätt eller för klimatet. Och då behöver man. Så man skala upp det, så måste man kunna tjäna pengar på det. För annars kommer det aldrig att bli så är det. Det är ju fakta. Och det är det jag vill hitta. Jag vill hitta ett sätt. Kan vi göra en typ av tvåvåning, räckehus heter svenska? Kedjehus. Inga problem. Som går att bygga utan man kan göra ytomuran först och sen så lägga takstolan så kan få tätt tak och sen kan du myra inom uren och ta stå upp man gjorde för något tag och sen filmer. Jag vet inte. Vi har ju köpt en balkfabrik, täglig balkfabrik. Så vi ska faktiskt prova att göra balkar obränligt. Armerar man den? Jag har inte gjort någon sån stor skala men det kan ju göra i fabriken. Det är kul att kunna. För det är så här när betongen kommer i så är den ju våt. Hur länge behöver den tolka. Och sen så tar vi den till eltehå och så kollar vi och kneckar och säger. Det är om det går. I så fall har man ju löst problematiken med öppningar. Jag tror det är jättespännande. Vi får se vad det landar i. Obrän lera kan du murra i princip ganska nära in på. För den kan ju torka i väggen också. Man skulle man bränna lärande som ni vet, då är det självklart att den måste torka mycket längre om man inte har torkmaskiner eller så där. Men det är jättespännande. Hur händer om tryckfastheten och en viss vilken är den kritiska är. Mina lersstenar känns. Men mina tegelstenar inte har blivit så bra nu. Men elan känns spännit. Men jag vill ju göra, med det sagt så vill jag ju göra brän tegel förstås. Det är det som jag tycker är. Men det kanske inte kommer bli hus av det, utan det kommer kanske göra mindre saker av det, eller kanske göra golvplattar eller vad som helst. Så det är ju lite bland. Men jag tror också när gäller lertegel och man har som en lekman. Men de flesta har nog hyggelar någonstans nära tomten. För det är inte riktigt lika noga för när man bränner händer saker. Men just lersstenen, den kan ju se på gamla legelhus att det sticker ut allt möjligt ur de där bitarna när de är oskdda. Men blandar ju i halm och det är väl ett bra binder medel för viso. Jag tänker på det när du bränner själv. Den krymper ju först när de tårkar krympar den. Den krymper mest när de tår. Och så krympar den lite till kanske när man bränner den. Så vi ser ju en del formsten. Och där papisen sitter de och gör jättefina träformer. Och då gäller det att kunna räkna. För att allting krymper på sitt håll. Hur ska den bli för att den ska passa precis sin arkitekten vill ha den. Det kan se väldigt enkelt ut. En tegelsten. Jag vill ju ha en sån klassisk gammal full sten stor sten. Jag gjorde en form efter det. Och sen när jag var klar så var ju en vanligen. Efter 70 talet egelsten. Den missade jag ju förstås. Ett av alla misstag. Men man lär sig misstagen. Det får väl komma ut och hälsa på dig. Välkommen lite län och titta på det går. Vi har ett lite sånt hemhus-reportagen. Ja, det får du gärna göra. Så får vi släba och kloka huviven ihop. Jag vet inte hur det blir. Tusen tack för att du kom och prat. Det var jättekul. Låt oss tala om det. 1200 talet kommer vi. Tillag. Genomligt, det är kommen regel.