Har vi tappat respekten för de döda? – Linnea Klingström

Vad händer med ett samhälle som inte längre förstår sina egna gravar? Linnea Klingström talar om kyrkogårdar, svensk folktro och varför synen på de döda också säger något om synen på livet. Det här är ett avsnitt om helighet, minne, kultur och respekt, men också om vad som går förlorat när traditioner bleknar och berättelser slutar föras vidare.

När ett land glömmer sina döda

För feedback eller synpunkter på programmet, mejla oss på podden@epochtimes.se – och glöm inte att ange vilken podd och avsnitt det gäller.

Podden produceras av Svenska Epoch Times. 

Ansvarig utgivare: Vasilios Zoupounidis

Transcript

SPEAKER_00 0:00

Välkomna till podnäbor att tro. I dag, Josefin har vi en spännande gäst. Vem kan det vara?

SPEAKER_03 0:08

Ja, vi har Linne Klingström här. Välkommen. Du är etnolog. Jag tänkte bara lite kort. Vad är etnolog? Alla kanske inte.

SPEAKER_02 0:19

Ja. En etnolog studerar och analyserar människors kultur. V gör vi beter oss mot varandra ritualer, traditioner.

SPEAKER_03 0:31

Kultur, tysla med kultur?

SPEAKER_02 0:34

Ja, varför människor gör som de gör och vad vi gör när vi gör det.

SPEAKER_00 0:39

Vet vi varför vi gör som vi gör. Eller tror vi att vi vet.

SPEAKER_03 0:43

Nu är du inne på temat här. Jag var inte riktigt klara den. Linna har ju nämligen gjort fler saker. Du är också författare. Eller du är på väg ut med en bok.

SPEAKER_02 0:55

Jag debuterar nu 16 mars.

SPEAKER_03 0:58

En bok om säger, en bok om spöksägningar. Då sen är du kulturskribent och skriver en del om kultur och försöker folkbilda lite grann. I någonting som heter Gimle Kulturförening är du aktiv i också.

SPEAKER_02 1:12

Kan du säga några ord om det? Ja, jag älskar Gimle. Gimle är en konservativ kulturförening. Vi arbetar mycket med att skapa roliga evenemang vid svenska högtider och sådär. Och framförallt sprider vi väldigt mycket kunskap om svensk kultur och svenska traditioner, svensk folktro och säger, musik, folktens, alltså allt vill vi nå ut med till. Det låter ju ganska mycket. Ja, det är jättemycket. Det är det som är så roligt för att Gimle kom ju till under en tid när många politiker och kulturpersonligheter och även inspirationer gick ut och sa att Sverige har ingen kultur. Om vi har en kultur, då är den tråkig eller importerad eller tänk som mitsommar och sådana saker. Och då tycker vi att vi har visst en kultur. Den är jättespännande och rik och färgglad och mystisk och värd att uppmärksamma att levande göra och bevara. Så det gör vi mycket fel.

SPEAKER_03 2:16

Vi ska ju prata lite om kultur med lite snabbare tema. Och kanske inte mer allvarligt också. Och det handlar om kyrkårdar. Våra syn på levande och döda, och alltsen kyrkård så får vi väl se vad vi kommer in på för spännande. Men det är något som man kanske inte befattar sig så mycket med generellt sätt. Det är om man själv på begravning eller man kanske någon gång går till kyrkan och kanske skolavslutning eller något sånt där så tänker man på det. Det pratar det inte jättemycket om det. Men det är ju en väldigt etablerad del av vår kultur med gammal historia och så. Ibland dyker det upp nyheter om kyrkogårdar. Till exempel att någon gör någonting med kyrkogården som man inte brukar göra, till exempel åka pulka och en del kan bli upprörda över det. Du har ju följt det här lite grann och studerat det lite grann. Hur det förekommer i media vad det är för problem som lyfts upp kring kyrkårdar.

SPEAKER_02 3:11

Ja, jag tycker det är jätteintressant. Jag älskar personligen kyrkogårdar. Jag har turen att bo granna med en kyrkård, västra kyrkogården i Göteborg. En fantastisk kyrkogård som jag tror invickades 1860. Den är verkligen så här typisk så som vi ser på kyrkogårdar idag med träda och mycket grönska och väldigt vackra gravårdar. När jag var liten så växte jag upp med två föräldrar som var arkeologer och etnologer också. Så jag växte upp med att vi gjorde kulturhistoriska kyrkogårdinventeringar.

SPEAKER_03 3:51

Tillsammans med dina sen. Ja, precis.

SPEAKER_02 3:53

Jag var med dem och hjälpte dem att fota och äta. Så väldigt tidigt så förknippar jag i alla fall jag kyrkogården med väldigt mycket spännande historia och levnadsöden. Man kan lära sig så himla mycket bara av att proponera på en kyrkogård och läsa på gravstenarna till exempel, eller titta på hur de hur skulpturerna ser ut eller gravårdarna ser ut.

SPEAKER_03 4:18

Det finns nog lite olika syn på. Vilken känsla man har om kyrkogårdarna. Alla kanske inte kollar på de här fina sakerna som faktiskt finns där, och att man tänker sig tillbaka eller så. Vissa kanske gör det, men kanske inte alla. Det finns mycket minnen, precis som du säger. Och det går ju många, många hundra år tillbaka, kanske till och tusen år tillbaka. Så har vi ju haft kyrkogårdar.

SPEAKER_02 4:41

Ja, alltså vi bara snabbt gå. Jag tänker bara dra igenom lite hur det har sett ut. För det kan vara ganska spännande sen när vi diskuterar hur mycket gör idag. Att begrava människor är ju en av våra äldsta kulturella handlingar vi vet att vi har gjort. Vi har alltid begravt människor och vi har knutit begravningen till olika riter och traditioner, och vi har haft väldigt mycket tankar kring begravningen givetvis, för det är ju kanske det största som händer i livet är att dö eller att någon nära dör. Så det är väldigt förståligt. Men om vi tänker åt på stenolden till exempel, så har vi de här stora megalitgravarna, alltså stora stengravar uppbyggda nästan som hus eller grottor eller stenkistor. Helskistor och döser och sådär. Där man la in hela människor och lite offer grejer, och det finns. Man har hittat att man lack lite mat utanför eller rinner ut i lite dryck, kanske, lite blommor och så där. Så har vi bronslånden den stora gravrösen, som ju fortfarande är väldigt tydliga i landskapet. Och även väldigt sägenomspunna, och det finns fortfarande mycket levande sägnär knutna till de här stenrösna.

SPEAKER_03 5:57

Jag är fascinerad över att de finns kvar efter så lång tid.

SPEAKER_02 6:00

Och det har förmodligen sin förklaring. Som jag hade tänkt ta lite senare. Ja, då får jag vända med skännet. Och så har vi ju gravhögarna och med gravfälten från hjärnålden in på vikingatiden. På vikingat så började man med att oftast att man brände de döda och la dem i gravhögar ganska nära bostaden nära huset, de skulle vara nära sin gård. Senare så kom ju kristendomen och man började att begrava hela kroppar, alltså obända kroppar. För att människorna skulle resa sig upp på den yttersta dagen när Jesus kom tillbaka. Och då skulle de såklart vara hela och inte brända till last. Så kommer medeltiden och kyrkogårdarna. Då flyttas de döda från att vara begravda nära gården och hemmet till att begravas i vigjord. Eller allst om man var riktigt fin och rik, att begravas in u kyrkan. Det var givetvis det bästa. Det näst bästa var att begravas tätt utanför kyrkan gärna under taket och regnet rannifrån kyrkens tak. För det här regnet var ju lite extra heligt och väldigt singlat. De allra vanligaste människorna begravdes bara som högare liksom på kyrkogården väldigt så enkelt och de hade kanske möjligtvis ett litet kors eller någonting av trä. Och sen så har vi reformationen kommit sen. Kyrkan förlorar mycket makt och pengar. Och det här är inte så bra för kyrkogårdarna. De rasar ihop. Det finns inte alls hand lika mycket. Många vackra gravstenar plockas bort och använts till husbyggen och som trappstenar. Kyrkogårdsmurar plockats isär för att också användas för att fylla ut vägar och allt möjligt. Och sen på 1700-talet då får vi nog, det folket nog och tycker att vi vill ha fina kyrkogårdar igen. Det har varit ganska mycket problem på de här kyrkogårdarna också att det har gräts upp och liksom att det ligger ben överallt och slettbyter. Man har till och med haft speciella benus där man har samlat in de här benbitarna för att de inte ska ligga huller om buller. Det är slut med nu. Nu vill man ha ordning och så sagt så börjar man sätta upp planterat träd, bygga nya fina gravmurar. Framåt 1800-talet, mitten av 1800-talet, då får vi de här kyrkogårdarna som vi är vana vid idag. Så det är liksom jättefränklat, såklart. Vi har ju haft jättemånga olika traditioner och riter förutom det ungefär så. Det är väldigt intressant för att man kan säga att det finns två saker som hela tiden som återkommer och som är ganska likt ända från Stenolden egentligen idag. När det kommer till begravning och kylgogården och gravplatsen. Och det ena är att vi hela tiden tycker sig på graven som ett nytt hem, alltså en vilopplats, ett rum, ett hus. Den döda ska flytta ifrån hemmet till sin nya stationära plats. Och det andra är att vi också hela tiden verkar ha varit lite rädda för att den döda inte ska gilla sitt nya hem och återvända till sitt gamla hem och komma tillbaka. Väldigt många ritualer och krav platser handlar om att skidda sig från spöken.

SPEAKER_03 9:46

Då kommer man väl in på sägner och lite vidskeplighet och sånt.

SPEAKER_00 9:51

Det jag har kunnat konstatera apropå det här med att saker och ting förändras är att idag blir det vanligt vanligt att man inte ens en gång har kistan i kyrkan. Utan att man istället väljer att först krimera, och efter kremeringen så har man en urna i kistan. Gudkänsten ser egentligen precis likadant ut. Men man kan ju uppleva att det är något som saknas. Det är något som har hänt. Jag uppfattar att det som om att det handlar mer om tiden, stand, det ska vara effektivt. Det har ju till och med det här perspektivet att i samband med att man ska samlas kring ett sorgsamtal att det kan vara jättesvårt att få alla att vara med. De kan komma att nej, då kan inte jag för att då ska jag till frisörer och så vidare. Någonting har hänt här. Har du några tankar kring det här?

SPEAKER_02 10:47

Jag var sorgligt det låter.

SPEAKER_00 10:49

Ja, förutom det sågligt.

SPEAKER_02 10:51

Ja, alltså. Jag tänker att det var ju egentligen först på 1800-talet, alltså innan 1800-talet, så var ju en begravning hela byns eller hela byens angelägenhet. Alla var inblandade, alla förväntades komma och alla förväntades kanske göra någonting. Man hade ganska många ritualer som hjälpte åt. Går vi ännu längre tillbaka, så var ju den döda kvar hemma under nästan hela tiden. Och man skulle själv trätta den döda och utföra olika ritualer. Återigen många ritualer för att personen inte skulle spöka eller komma tillbaka. Man bar i sistan, man var ju tvungen att vara ganska många som ibland fick bära sistan, alltså till fots jättelångt. Och upp kanske till klockan ett på natten för att hinna fram till när begravningen skulle vara innan högmässan. Och som du säger idag så är det ju familjen och släckta vänner och du är väldigt få inblandade i själva planeringen av begravningen. Ibland kanske bara ett ensam barn som ska göra alltihop och planera alltihopa och spridda familjer som du säger kanske inte tycker det somla viktigt. Som kanske inte har träffat sina släktingar på flera år. Men det låter ju.

SPEAKER_00 12:13

Men kan vi inte här ha lite att göra också med vår syn på döden att döden är något onaturligt. Egentligen så är ju döden den mest naturliga. Det är det enda vi till 100% vet i våra liv att vi kommer att dö. Men vi vill hålla det så långt bort ifrån själva. Jag tror att här finns det någonting som kanske kan närma sig någon form av förklaring. Här tror jag också blir någon slags förskjutning. Går man längre tillbaka i tiden så var döden mer närvarande är den inte det. Fast när man vet att ens föräldrar kommer gå bort, mor och farföräldrar och så vidare.

SPEAKER_02 12:55

Ja, och döden var ju väldigt närvarande i allt, och som du säger, som man såg på tiden. Jag tänker att idag så lever vi väldigt individualistiskt och egoistiskt. Vi ser på livet som vårt liv, vi ser på tiden som något som har vårt liv till, och som en linjär tidslinje, liksom att jag földs och jag gör, under den tiden ska jag maxa livet. Jag ska förverkliga mig själv. Jag ska göra det jag vill. Jag ska inte skaffa barn till exempel för jag vill inte det. Men bara några generationer tillbaka så var ju livet och tiden snarare cirkulärt.

SPEAKER_03 13:34

Att det är liksom fortsatte. Men var det mer så att generationerna hängde ihop tidigare. Nu är det mer att man lever nu och sen är man borta att man har mer nu perspektiv.

SPEAKER_02 13:47

Jag tror det. Jag tror att allting hängde ihop mycket mer när man också jobbade hela tiden ute och såg själv naturen växlingar. Man såg året och passerade hösten kom, allting dog. Det var det naturliga och sen så kommer det vår igen och frön skulle jorden och de skulle spira och ta som hand, och så skördes och så kom den igen. Det måste vara ett så mycket naturligare och lättare att förstå tidens gång på det sättet.

SPEAKER_03 14:14

Det kanske också enklare att ha en tacksamhet över livet också. Just det att man vet att det inte tar för givet att man har mat för dan, att barnen blir vuxna. Som vi sa redan att döden vara mycket mer närvarande. Nu har vi ju nästan motsatt syn att vi har alla möjligheter. Vi kan göra vad som helst, och vi kommer klara oss och vi har stöd och välfärd. Ett helt annat perspektiv. Men döden, det kommer vi inte ifrån. Vi kan förskjuta den framåt med vård och liknande. Men till slut kommer det att vi vill helst inte känna svid det.

SPEAKER_02 14:49

Och det är därför jag tror. För jag tycker verkligen att kyrkården är rimla viktig. Jag vill gärna att folk ska besöka den. Jag är där mycket med mina barn. Jag tror att när vi vandrar på kyrkården så känner vi oss inlämnade i ett sammanhang. Där får vi den här känslan igen, för det blir så tydligt att här går jag nu mitt i livet på en plats där alla som en gång levde ligger döda. Men snart kommer jag ligga det de här. Och någon annan kommer gå här och tänka samma tanke. Det är lite den där samma allt bara fortsätter runt runt. Och det är jättek att veta det och vira i det.

SPEAKER_00 15:28

Men hänger det här inte ihop, också både i det modernistiska och kanske också postmodernistiska sättet att tänka att hur ska jag förklara det här. Man tänker kring det här med kultur. Då brukar jag tänka så här, att kultur är det vi marinerade i. A vi inte ens gång har en aning om vad det är vi är marinerade i om man får uttrycka ungefär som en fisk som simmer omkring i vatten. Den funderar ju inte över vad är vatten för någonting. Utan det är ofta när vi möter saker och ting i livet, alltså det som bryter av som vi kanske börjar fundera på vad är den kulturen vi lever i. Och då är också det här som du tänker att du tog upp här nu också med att vi ska förverkla oss själva. Jag är ett par år äldre än vad du är. För mig när jag växte upp så var det faktiskt självklart att män var män och kvinnor var kvinnor. Vas som förväntades av den och så vidare. Idag så verkar det som att här kanske jag bara har en bild av någonting som jag. Personligen kanske inte har kommit så mycket kontakt med, men ändå att idag ska man uppfinna sitt eget liv. Och då ska man kanske uppfinna sin egen död också. Eller uppfinna att döden inte finns. Let det flimmigt.

SPEAKER_02 16:56

Nej, jag förstår och jag håller med. Men jag vet inte vad jag ska säga om det.

SPEAKER_03 17:03

Här spekulerar vi. Vi har ju ingen tydlighet.

SPEAKER_02 17:06

Just där, om det nu är så, vilket kanske är. Är så himla viktiga så att vi inte helt tappar fästet och förlorar våra rötter och blir sådana där som bara förnekarden och tror att mitt liv kommer inte dösa mitt livligt. Det är ganska viktigt att vi vågar gå till en kyrkogård eller att vi besöker gamla fornminnen. Att vi behåller små kanske obetydliga tycker vi traditioner när vi går förbi ett stenröse eller ett offert. Vi håller liv i de här små små grejerna som faktiskt binder fast oss i det förflutna eller som får oss att slänga i alla fall en blick bakåt.

SPEAKER_03 17:58

Det är ju den positiva sidan. Sen har ju inte alla den synen. Till exempel sånt som vandalisering av gravstenar och sånt, det läser man ju ganska mycket om. Det stäls metaller till exempel, inte bara från kyrkotak och liknande, utan det finns ju också gravutsmyckningar och sådana saker. Att människor skamlöst bara går in och tar, eller som sagt, vad välter gravstenar eller på annat sätt vandaliserar. Det ligger ju bara där så vem som helst skulle kunna göra det. Men oftast så händer ju inte det. Jag vet inte om det finns en trend, men det känns som att det finns en hel del människor som inte respekterar de döda bilopplatser idag. Vad tänker du om det?

SPEAKER_02 18:38

Jag är förvånad att det inte är fler som vi inte har fler gravplundrare idag när vi har så många som inte har en koppling till det förflutna i Sverige, som inte har några förfärdare här och som inte har den här. Eller som är så historielösa liksom som inte har någonting som knyter dem till varken religion eller människorna som har levt här. Jag är som sagt jätteförvånad och menada över det, så klart. Men vi har ju det här problemet till exempel även på östra kyrkogården, det jag är mycket. Att folk går och kärkar och säljer k och säljer sex. I buskasen och på gravarna och så där. Och det tänker jag att ingen hade gått och sålt knärk och sex på sin mormorsmors grav. Ingen gör man inte. Eller på sina föräldrars grav. Ätt de som är till de som gör det är människor som har en noll koppling till platsen eller till de döda eller till de föreställningar som är knutna till.

SPEAKER_00 19:40

Men vad menar du egentligen med knuten till? För att även för jag tycker med att se en trend, rätt eller fel. Aven vi vad ska vi säga, som kanske harföräldrars gravplats där vi bor. Att även i det sammanhanget, att kanske barnbanen till det eller vad nu kan vara någonting som den här typen av vandalism också dörekommer. Så jag undrar om det bara är någonting som är kommit utifrån. Men det menar inte jag, utan också något som kommer inifrån bägge hållen.

SPEAKER_02 20:21

Jag har ett favorit citat från kulturhistoriken Ivar Schnell, tror jag heter. Den säger så här: Känner du hembygden så älskar du den. Älskar du hembygden så vårdar du den. Alltså, ju mer man känner till om något desto mer käns får man för det, och ju mer känsla man har för något, desto mer vill man ta hand om det. Det gäller inte bara syrk och gården utan det gäller till exempel naturen. Ju fler namn du kan på blommorna på eng, desto mer kommer du uppskatta den ägen, och desto mer kommer du ta hand om den, då kommer inte du slänga en fimp där eller smutsa ner. Kan du träna och skogens namn och historia och berättelser, så kommer du känna mycket mer när du går in i skogen och du kommer inte att förstöra skogen. Samma sak tror jag gäller på kyrkogården till exempel. Så det handlar absolut inte om att man måste komma utifrån, utan det kan handla om att man bara helt enkelt inte har fått med sig. Traditionerna, berättelserna. Man kanske inte vet att man har en släkting på den gravplatsen? För att ingen har berättat, ingen har tagit med en dit och visat och täntet ljus.

SPEAKER_00 21:31

Men det här kanske också hänger ihop med det här som vi pratade lite tidigare om: det här med att man ska säga bygga sitt eget projekt. Jag ska vara mitt eget projekt. Alltså, vad finns anknytningen till historien? Var finns anknytningen till den här många gånger ganska obegriplida kulturen? Det här med sammanhanget för oss människor. De här chitten som håller oss samman det här vad som är okej och vad som är. Inte okej. Till exempel om man åker tunnerbana så kanske de ska räcka upp sina fötter på sättet mitt emot. Anledningen är inte för att det ska säga. Det är ju väldigt pragmatiskt. Det är ju för att någon stackare ska sitta där, eller hur? Så det hänger ju samman med hur man ser på sig själv i relation med andra människor. Är jag min egen lilla ö om det nu är så. Så blir ju mycket av det här som vi pratar om, då blir det väldigt abstrakt, kanske.

SPEAKER_02 22:34

Ja, och det är därför det är så viktigt att folk inte går runt och säger att vi inte har en kultur och att det inte finns svenska traditioner. För att då tror människor det, och då tror de bara att säga: vad ska jag bryna om traditioner eller höktider eller någonting som säger att jag ska göra, bara för att mormor gjorde det liksom. Men grejen är att allting. Väldigt mycket av det som är vår kultur och våra traditioner och säger och väsen hade ju ett syfte en gång. Det fanns ju gravplundrare för länge sedan också. Kyrkanna och kyrkogården har alltid varit utsatt för tjuvar och stölder och idioter som kommer att förstöra. Men vad hade man då? Då hade man sägna om kyrkogrimmen. Då sa man att det finns någon på kyrkogården som vaktar er. Och ser Aja. Ser de att ni själv något här. Då kan du hälsa hem, då kommer du inte ifrån kyrkogården.

SPEAKER_03 23:31

Det där har vi försvunnit ganska mycket med sådana typer av sägner som ska väg leda oss moraliskt och göra så att vi beter oss på ett bra sätt. Och det kanske hade varit ganska bra.

SPEAKER_02 23:42

Jag tror inte att vuxna eller tonåringar som säljer kvar och trott på det. Men det kanske kan vara något man kan säga till barnen. Som springer runt och springer över och välter gravstenar och klättrar. Säg det? Kyrkosprimen ser det.

SPEAKER_03 23:57

Men jag tror ändå att saker påverkar oss mer än vad vi tror. Även om vi kanske inte tror att det händer någonting om vi går på avbrunnen. Så gör vi helst inte det ändå. Jag tror att det är fler än mig som tänker på det. Jag tänker på det jätte.

SPEAKER_00 24:12

Du också.

SPEAKER_03 24:14

Ja, vi allvarligt talat. Det spelar och det sätter sig i huvudet och påverkar den lite, grann. Så vi är ju påverkbara. Men jag tänker att de som borde påverka och lära barn om kultur och det förflutna och rollen man har i den här världen, det är ju familjen. Där verkar vi kanske inte komma lika mycket ifrån längre. Men det där ser man inte att man har en kultur och någonting att förmedla. Jo, men det är klart, då behöver man inte förmedla det.

SPEAKER_02 24:43

Men där har vi ju det problemet att vi har väldigt många som faktiskt har föräldrar som inte är uppväxt i Sverige och de själva inte har fått höra detta. Det är jättemånga som säkert vill lära sig det här och tycker det här var det jättespännande.

SPEAKER_00 24:55

Men var ska de lära sig det någonstans?

SPEAKER_02 24:57

De kan inte lära sig från politikerna eller de som säger att det finns inte, och de kan inte lära sig om föräldrarna för att är att ringa till Moransalin.

SPEAKER_03 25:06

Så är skolan också i det. Hur mycket lär man sig i skolan? Kanske en del, men kanske inte tillräckligt mycket. Absolut inte.

SPEAKER_00 25:15

Om jag ska vara lite lösningsfokuserad här nu. Vad gör vi åt det här? Hur ska vi tillsammans, alla som har ett kulturellt intresse eller är intresserade av de här frågorna, hur ska vi kunna förra det här vidare och hjälpas åt att säga: sprida att vi faktiskt har en kultur i Sverige? Och att vi hjälp åt också att tydliggöra den eftersom kulturen också är den här marinaden som vi befinner oss i, som ofta är svårt identifiera?

SPEAKER_03 25:49

Spelar vi in kulturpoddare som den här. Det vill jag nu bret in här.

SPEAKER_00 25:57

Det är alltid korrekt. Jag tänker att vad finns det för rörelser i vårt land till exempel som faktiskt försöker att lyfta de här frågorna, det är ju det till exempel kulturföreningen Gimle gör.

SPEAKER_02 26:15

Vi försöker ju verkligen nå ut till alla till ungdomar, till alla som vill lära sig. Och då är vi möts med så här. Nej, det är rasistiskt. Det här gör ni bara för att ni tycker att svensk kultur är bättre än andra kulturer. Varför ska ni tvinga på invandrarbarn sägnar om spöken och sägar om skogsråt. Vi har fått höra att vi är de elakka. När vi har villat berätta om någonting som är fantastiskt och ger en rikedom och som folk vill veta och vill ha kunskap om. Det är jättemånga som på riktigt verkligen har sagt till oss som kommer från andra länder att wau, jag tänker att det finns en förening som berättar om det här. Jag har inte hört talas om det här när jag gick på SFI-ring, som har sagt att ni också tror på att döda barn kan spöka. Eller ni också fastna i Sverige. Det är ju precis det vi gör. Det är därför ni äter sämlor. De har inte aning för ingen har sakte. Men att berätta om sin egen kultur gör ju att riktigt knyter ju band mellan människor. Det öppnar ju upp. Det visar ju snarast mycket likheter vi har.

SPEAKER_03 27:25

Ja, precis. De är väl kanske rädda för att oj, det är nu jättestora skillnader här och någonting är bättre än det andra, med precis som du säger, det visar ju också på likheter. Vi är människor allihopa och vi har olika sätt att uttrycka saker, behov av saker och samvaro och så vidare. Så vi har ju mycket som är lika. Men jag tänkte på en sak. En trend är väl också det att det börjar bli olika typer av kyrkogårdar i Sverige. Tycker jag mig se?

SPEAKER_02 27:53

Ja, det är kanske du är mer om. För det är ju många nu som. El vi har det nu i Sverige så har vi ju begravs på stora kyrkogårdar. Och där får man ju ligga i 35 år. Om man inte vill förlänga det och ser till att ta hand om graven. Men om man inte förlänger det, då läggs för någon annan i graven, och så fortsätter det liksom i livets cirkel. Men nu så kommer det ju andra människor från andra kulturer och religioner som har en helt annan syn på det och som vill ha det evig gravfrid. Alltså att de vill inte bli utyta utan de ska ligga där. For. Och det är. De får ju sina egna kyrkogård och så där. Men det finns också läste ganska nära jag bor i Göborgå det var det skriva upp det här. Rådad församlingen i mönjö, det är nog en liten kristen församling. De har då eget behåg för att de vill vara öppna och inkluderande har de sagt så har de gjort en muslimsk begravningsplats på sin kyrkår där muslimer får evig gravret. Vilket alltså betyder att de flesta i församlingen får ju en vanlig grav i 25 år efter det måste den hålla sig ordning och så där. Menast du av de här muslimerna som bor där, de har hyppsligt fullt. Evig fred, evig gravet. Och då läste jag en annan intressant sak när jag får kolla på detta. Och då var det i Marks kommun så var det en i församlingen som blev intervjuad, för de har också gjort en muslimsk begravningsplats. Det här måste ni höra, för det är intressant. Den här begravningsplatsen, säger hon, med egen ingång till begravningsplatsen slipper begravningsfölligt passera andra trosinriktningar symboler, vilket är viktigt. Viktigt är också att inte gamla gravar använts som ibland händer i kristnen tradition. Muslimerna talar om evigig gravfrid och går inte till graven och sköter om den och sät blommor som i kristen tradition. Säger försämlingsekonomen. Jag tyckte det var så himla.

SPEAKER_00 30:09

Det förvånar man inte en sepund.

SPEAKER_02 30:10

Jag tyckte var så bizärt att det här förekommer. Att någon som vill vara inkluderande och öppen. Exkluderar och välja att avgränsa så tydligt hur begravningsplan kravplatsen ska se ut i evheter framåt.

SPEAKER_00 30:32

Alltså en sak är ju att ta någon form av hänsyn. Det är en aspekt. Men att på något sätt vända upp och ner på vad ska vi säga, regelverk och det som är gemensamma för att tillfredställa vad ska vi säga, speciella behov. Nu vet ju ja det är inte riktigt det som den här podden. När gäller islam och så finns det en hel del problem som är kopplat. Och jag tänker också kring det här med synner på det här inkluderandet. Bara lite kort så kan man säga så här: svenska kyrkan har ett märkligt sätt att tänka ner islam. De lyfter egentligen som man skulle kunna kalla för frohstraditionen, alltså de fem pelarna om du känner till. Och då säger de ungefär så här, de tros bekände sig har vi också. De fastar det, det gör ju också. Ja, och så vidare. Här kan vi se att det kan vi samarbeta i. Allt som har med vad ska säga det kan på något sätt vara problematiskt. Det undviker man som pesten. Det här är ju att det finns starka krafter som just gör på det sättet som du beskriver. För att man är ungefär som att vi är samma folk, eller vi har samma förhållningssätt när vi inte har det. Och då blir det på det här sättet. Och därför jag är nästan sa det förvånan med en sekund. Nej, tyvärr.

SPEAKER_02 32:12

Men det gör mig ledsen, för att jag vet att det är många gamla människor idag som är väldigt oroliga för när de ska dö. Och de vill inte besvära sina släktingar. Så de säger att ni kan krimmer mig och så kan ni bara stra ut mig i minnes lund. De vill inte ens ha en gravsten för att de vill inte att deras släktingar ska behöva gå dit och ta hand om den och de vet hur krångligt det är och kommer bli i framtiden och liksom ska de då fortsätta efter 25 år eller inte och sådär. Och så väljer de att inte ha en grav plats som de vill. Och sen har vi då en annan grupp som får evig gravrätt, bara för att de vet inte bara för att de är muslimer.

SPEAKER_00 32:56

Det leder ju också till, och man tar en längre tidslinje, så leder det till en utträngningseffekt. Så det är ju det det faktiskt leder till. Jag vet inte mycket mer vi ska ta i den här podden om det här, det är ändå det som faktiskt sker, vad? Och det här med att samtidigt som det finns en trend i bland oss svenskar om man kan säga, som är införda svenskar att inte ta döden på allvar och förskjuta den längre bort som att ungefär som att jag är nog en andra Gesus som uppstår på 3D-dagen. Vilket inte kommer ske vara förstås. På det sättet försöker att anonymisera döden så mycket som möjligt att den inte finns. När man väl befinner sig så gäller det att man blir så lite besvrad som möjligt. Det finns den trenden. Jag säger inte att det är hela sanningen för det absolut inte. Jag har haft jättemånga jättefina begravningar. Med mycket stora närvaro och så vidare. Men det finns den här trenden också.

SPEAKER_03 34:10

En intressant sak är att vi pratar om samhället att vi kommer från olika ställen via olika trosuppfattningar och så vidare. Vi ska integreras, vi ska överallt vara tillsammans och blandade. Och sen är det olika kyrkogårdar.

SPEAKER_02 34:25

Ja, det är jätteintressant. Precis bredvid östra kyrkogården så ligger juiska begravningsplatsen. Så jag brukar gå igenom juriska först för att komma in i den vanliga röden. Då tänkte jag. Jag tänker på det att vi ska tvångsbändas i livet till varje pris. Vi ska tvångas i bostadsområden, och det ska tvångsplandas i skolan och liksom över allt är jätteviktigt.

SPEAKER_00 34:51

Nu har vi ju av den reda saker att det inte blir så.

SPEAKER_02 34:55

Men när det kommer till det viktigaste eller det största som döden, den eviga vilan, då är det ingen som tycker att vi ska tvångsplands. Då är det tvärtom jätteviktigt att vi är supersegregade och att alla får liggga på sina egna avdelningar. Det tycker jag är lite märkligt egentligen.

SPEAKER_03 35:14

Men det går ju emot den bilden som florerar.

SPEAKER_02 35:18

Men egentligen säger man alltid säger det som alla vet att vi vill ha vår egen kultur och vår egen tror det är viktigt för oss.

SPEAKER_03 35:26

Jag såg en sak på kyrkogårdar att det finns ju andra gamla svenska trosuppfattningar, asatron. Att det blir faktiskt en begravningsplats för asatroende i Värmland ska de arrangera. Och det är lite udda. Jag funderar på att det är också en trend att man söker nya typer av religioner eller söker sig tillbaka. Det här är ju en gammal religion som har funnits här tidigare.

SPEAKER_02 35:52

Ja, jag tyckte det var. Alltså ganska trevligt. Nu är det för antar att de står väl för det själva deras församling.

SPEAKER_03 36:02

Men det skulle ju då vara i anslutning till om jag förstod det en annan typ av kyrkord, men också en speciell begravningsplats för de som är avsatroende. Jag blir lite nyfiken på det med oss troendet om de verkligen har det som tro, eller om det är mer en kulturell grej. Det är ju samma med svenska kyrkan. En del är ju med i svenska kyrkan kanske inte är djupt troende, men det är ändå kulturellt viktigt. Det kan ju vara liknande med oss troende. Men vissa kanske är troende. Jag har ingen aning. För mig är det så okänt. Jag tycker det är en fascinerande mitologin kring nordiska folktro och basan gudarna.

SPEAKER_02 36:37

Jag tror att många av de har en tro. Och att det är bara att vi inte är vana vid resat viarna lite. Men många ska förlöjliga det lite. Jag tror absolut att de har en tro. Men jag tror också att det kan handla om det här att hitta hem och hitta sina rötter. Bravningar handlar ju mycket om att komma hem. Och då menar jag inte bara att man säger att man kommer hem till Jesus eller gud. Jag tror jag läste att av 50 person som dör i Stockholm, begravs hemma på hembygden. Man vill hem till färdänhetsjorden. Man vill tillbaka till hembygden där man kanske växer upp där man har sina släktingar när man känner till kyrkogården lite mindre. Och det gäller ju också väldigt många migranter att de faktiskt begravar de döda i hemlandet. Och det tror jag vi kommer att se ganska mycket av för att det är väldigt viktigt för människor att de döda är ju kvar i jorden och det är nog ganska svårt egentligen att lämna de döda för de döda är väldigt viktiga människor för oss. Och det är något man inte pratar så mycket om med migration och så där att man lämnar så mycket kvar det hemma som man kanske vill tillbaka till när man själv en dag ska dö.

SPEAKER_00 38:00

Ja för att det är väl så med migrationen att det leder till massa vissa konsekvenser som man från början var nu från början huvudtaget inte kunde förutse eller ens gång föreställa. Det här är ju en sån faktor, tänker jag.

SPEAKER_03 38:23

Det äcker så mycket tankar det här tycker jag. Det är så sällan man tänker på de här sakerna. Jag är ju ganska arkeologiskt intresserad och jag går inte och kolla på olika fornminnen och begravningsplatser och de här stendösarna och runstenar är ju apropå asatronen eller vikingat. Så finns det ju en hel del sådana kvar. De är inte gravstenar de är minnesstenar.

SPEAKER_02 38:43

De reste ju ofta för människor som kanske hade dött långt borta ett annat land. Och ändå var det väldigt viktigt att resa en sten hemma till minna av den som hade gått bort.

SPEAKER_03 38:54

Men vi har ju en diskussion också i Sverige om vad man får använda kyrkogårdar till. Till exempel pulkåkning eller man ha piknik på kyrkogårdar. Det finns lite olika syn på det vad som är okej och inte. Det blåser upp ibland den typen av debatt.

SPEAKER_02 39:12

Det gör det gör det varje år blåser det upp en debatt för att de åker pulkar. Det är ganska roligt för att då vill folk gärna få det till att det här är något nytt. Och de har ingen respekt. Men det är ju det här är ur gammalt, lite gammalt som kyrkogården. Jag sa det. Red på 20-talet var det stod i tidningen om folk som åkte pulka och folk var missnöjda med det. Men redan på 1600-talet så förbjöd till exempel att danssa på kyrkogården i både norge Sverige och Danmark. Det förböds för att det var så vanligt att man dansade på kyrkogården och festade, och sen gärna på midsommarsade man in i kyrkan och kanske hoffra det lite och så där. Det finns jättemånga sägningar som handlar om hur de döda och dunkar upp mot jorden och så här. Nu får ni vara tistade uppe. Vi försöker vila här nere. Och det finns ett fint gammalt ordspråk som är att man ska inte springa på kyrkogården eller hastar fram där för då påminns de döda om livets fliktighet.

SPEAKER_03 40:19

Så det har funnits tidigare också för diskussionerna pågående. Alla har väl kanske inte samma syn på saken även om de lever i samma tid. Men det kanske finns en norm om hur man beter sig eller inte. Vi får väl se om de normerna ändras här framöver om det är så att vi har minskat vår respekt för de döda och inte bryr oss så mycket. Det vore ju sorligt med en sån utveckling.

SPEAKER_00 40:40

Om vi tittar med på skolkjugården när den byggdes så finns det det som är askravslunden. Minislunden är jag. Så finns det en jättelång backe som går ner. Och den har nog alltid åkt pulka i så är det. Även om man säger det går tillbaka till 40-talet. Men det är bara en sak som jag funderar på. Och det är det här med moral och etik. Det hänger ju ihop med att vara med själva. Ofta när vi diskuterar moral etik i Sverige, nu tänker jag inte kring det här med byggdetik och sådana saker. Utva det är för frågor som är viktiga för människor. Och då är det förstås sånt som har med rätt visa att göra till exempel. Eller vad ska jag säga omsorg det är alla överens om. Men så finns det några till faktorer som är väldigt viktiga för människor. En av dem är helighet. Alltså att det finns ett värde som inte riktigt går att skattas, eller som inte alltid går att förklara, som kanske inte går att mätas, om man uttrycker så, men som är viktiga för oss. Och som är svår att bryta ner med postmodernism om man får uttrycka det så. Kanske det är någonting också i det som vi faktiskt har pratat om: det här med att finna värdigheten och finna heligheten. Det finns värden, sanna värden som vad ska vi säga. Som inte bryts ner av tidens tand om man får uttrycka det så.

SPEAKER_03 42:19

Det är väl så med kyrkogårdar och kyrkor ändå att vi ser på det som en helig plats. Det är en bra ord och det pratar vi inte så mycket om heller. Använder det ordet. Det är många gamla ord som har försvunnit ur vårt språk. Och då försvinner ju nästan, eller vi glömmer bort själva konceptet och vad det handlar om. Vi kanske har spår kvar av det. För den känslan har nog många av att det är heligt. Men vi tänker inte på det uttryckligen.

SPEAKER_02 42:43

Nu kan vi komma tillbaka till det här i början, med att vi har kvar så många fornnen och så i Sverige. Vi har ju gravplatser från stenholden kvar. Vi har de här rösena från bronsholden och sådär. Och en anledning till att vi faktiskt har så mycket bevarat. Det är förmodligen att vi hela tiden har knutit så mycket folktro och därmed alltså respekt för gravhögarna, det har läft kvar att du får inte förstöra en gravhög för då kommer de döda och straffa dig. Då kommer du de döda har på något sätt. Den här helligheten, har funnits även om bomden egentligen behövt ha den här biten av åken, så har de inte kunnat det. Han har inte kunnat ta bort krävarna. Och därför finns de kvar en idag.

SPEAKER_03 43:33

Det är som ett skydd precis nästan. Det är väldigt abstrakt. Det går ju från människa till människa genom tal, säger. Man sprider information om det här att här ligger det någon. Så rör inte de här stenarna. Men det är fascinerande. Det fanns inga sociala medier på den tiden, utan då fick man ju överföra det från munt till mund, säger man. Eller hur säger man?

SPEAKER_02 44:02

Och det finns ju också. Det finns väldigt många talet och traditioner och folktro kring gravarna på sjukården. Så ohälgar du en grav så kommer du att råka illa ut. De döda kommer straffa dig. Man sa att har du ett sår när du går över en grav, så kommer det sået aldrig att läka. Om du ska gifta dig och går över en gravsten eller en grav plats, så kommer det att bli fattiga hela livet. Om du svär på en grav, så kommer du sunka rakt ner till oberopar.

SPEAKER_03 44:39

Eller många kallar det nog för vidskeplighet för tiden, och så förkastar man alla grejerna. Vi har ju varit inne på det att det kanske påverkar ändå i viss grejer. Men just vidskeplighet är något som vi säger att vi vet bättre nu i dagens läge. Vi är mer högt stående än tidigare generationers människor.

SPEAKER_02 44:59

Jag tänkte på det nämligen jag läste om hur man för i tiden. När någon dör så stänger man den döda ögon. Och det var kopplat till väldigt mycket folk tror du in i dens ögon, den döda ögon, så kommer du också dö snart. Det fanns jättemånga olika skrock och så där. Men även idag stänger vi ur den döda ögon. Och vi reflekterar ju inte ens över det. Det är så naturligt att när man dör så stäng stänger man ögonen för att bli.

SPEAKER_03 45:28

Man undrar varför i så fall. Man kanske sätter på film att man det gör så eller sprids vidare i alla fall. Fast man vet kanske inte varför, men att man brukar göra så påverkas av andras beteenden.

SPEAKER_00 45:40

Jo, så här är det ju att vi har ju en präst här i podden. Och han brukar alltid försöka hitta något Bibels citat som kanske på något sätt säger någonting om det som vi har pratat om. Och då har jag hittat i Johannes evangelet, och nu måste jag ha Lesgrasögen för att kunna läsa vad som står. Det är så här Bibel så här små bokstäver.

SPEAKER_03 46:05

Nu har Bibeln här framför sig.

SPEAKER_00 46:06

När ju, man ska säga. Nu ska jag se. Ännu en kort tid är jag hos er mina barn. Ni kommer att söka efter mig och jag säger nu till er vad jag sa till dudarna. Tita går kan inte komma. Ett nyt bud ger jag er att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska ni också älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärgionar om ni visar varandra kärlek. Det jag tänker här, det är begreppet kärlek. Kärlek för oss är ofta kopplat till en känsla. Men titta på den grekiska grundtexten så är det agapel, alltså den utgivande kärleken som egentligen med det som har att göra med som har med helhet att göra, som har att göra med sanning. En sann kärlek är kanske inte att vi säger till alla bara för att vi vill vara snälla. Och gärna i Pulka. Gör vad ni vill på 20 gårdarna. Det gör inte så mycket. En del av kärleken är ju också att vara tydlig med vad som är. Vad som är gott, vad som är ont, vad som är rätt och vad som är fel. Det tänker jag kanske på något sätt lite.

SPEAKER_03 47:34

Det är välpassande lite civilisationsklokskap. Vad säger du, Linne?

SPEAKER_02 47:41

Det är precis det jag menar att det är snällt att berätta om human beteer sig och berätta om sin kultur och berätta om det. Det är godhet. Det att bjuda in det att omfamna och inkludera.

SPEAKER_03 47:56

Då tackar vi dig för att du har bidragit med så mycket klokskap och intressanta berättelser om kultur och allt möjligt. Tack så jättemycket för att du kom Lenin.

SPEAKER_00 48:09

Tack så mycket.

unknown 48:14

Tack.