Att dela sin tro med andra

I detta avsnitt talar vi om vad som hänt i Påsk och att vi båda varit talare på Lärjunge26 i Linköping. Joel berättar om sin irritation över halloumi-begränsningen på konferensen men framför allt talar vi om att dela tro! 

Kolla in våra böcker: 

https://www.libris.se/product/nar-taket-maste-brytas-upp/ 

https://www.libris.se/product/gud-ar-ingen-godisautomat/

Lyssna till Vardagsandakten: https://www.buzzsprout.com/1060690

Musik: Dyson Eldh

Transcript

SPEAKER_00 0:01

Välkommen till varför inte med Bänge Schö och Backman. Gedar Maria arbetar som försanningsutvecklare och evangelist i gumänkan. Hon är kronikör i tidningen dagen och skriver också böcker. Själv heter jag är passet en kyrkan i SESPS. Jag driver på den varchen och också jag författare. Vad roligt att du är med och lyssna och tar del avort samtal och tro och liv. Så, nu är vi inräknade i vår poddmaskin så att vi är igång.

SPEAKER_02 0:37

Efter lite tekniskt schul. Nu kör vi.

SPEAKER_00 0:40

Nu kör vi och vi har ett namn på vår podd, är inte det enast mirakulös.

SPEAKER_02 0:45

Ja, för det hade vi inte när vi poddade när vi pratade sist.

SPEAKER_00 0:50

Men nu är det inte.

SPEAKER_02 0:52

Nu het vi.

SPEAKER_00 0:53

Ja, vad heter vi?

SPEAKER_02 0:56

Vi heter, varför inte? Det är ju ett jättemärkligt namn, men också varför inte helt enkelt. Att bara få vända lite på frågor.

SPEAKER_00 1:07

Jag tycker att det växer på mig. Det växer också på mig för varför inte liksom. Det är väl en frågan du och jag gillar att ställa egentligen. Varför skulle vi inte kunna prata med varandra prata med andra eller vad det nu är? Varför ska vi inte göra det här? Eller varför ska du inte lyssna? Det som lyssnar. Det är klart du ska. Det har varit påsk. Så var vi inne på lite grann och jag. Hur fin är familjen Bänge-sjö påsk?

SPEAKER_02 1:33

Ja, precis. Det har varit påsk. Jag sa det precis innan vi kör igång att det känns som att vi har haft världens längsta påsklov. För att vi har gjort otroligt mycket. Men jag var ju förmånen att inte. Eller förmonnen eller bristen eller hur man nu ser på det, men jag jobbar just nu inte i församling. Vilket gör att påsken för min del faktiskt är ledig. Det är ju lyxen av att det inte pasar i framde känns på tillfället. Så jag har varit ledig över påsk. Och varit i min svärfarstuge i halmstad ett par dag med familjen. Vi har haft en lite för intensiv marsmåad bakom oss. Så det var nog ganska välbehövligt att bara komma iväg som familj och hinna umgås och käka godis och inte passa någon vecka klocka typ.

SPEAKER_00 2:29

Det är nog godis, du gillar du inte gillar. Vad är dina smaklökar?

SPEAKER_02 2:35

Så här för juvanen i att köpa nu är det jättedålig poddrej, men nu visar jag ju dig ab norma påskägget som ställer på.

SPEAKER_00 2:45

Det är största liksom.

SPEAKER_02 2:46

Det största någonsin. Som följs på också dagligen. Så efter påsken känner man ju att allt godis är lite äckligt för att vi har ätit så mycket. Men Ann är just på påskar också. Jag är jättesvårt för de här drage-äggen. Det är väl en vattendelare om man gillar dem eller inte.

SPEAKER_00 3:05

För vissa är ju de påskarna. De ger så uppståndelse och de här äggarna är liksom.

SPEAKER_02 3:11

Vad du äver? Vad är din.

SPEAKER_00 3:14

Jag är inte jättefiltra med det. Jag gillar i regel allt som är typ chalatin godis. Och det är det som alla tycker är äkligt om man inte ska äta. Och det tycker jag är ju gott.

SPEAKER_02 3:25

Ska man fänka med mig så är det ju lackris och choklad rätt säga?

SPEAKER_00 3:30

Ja, såklart. Det funkar ju bra. Så påskmaten.

SPEAKER_02 3:39

Men jag äter ju det mesta. Sen kan vi fundera på vad är påskmat egent förutom ägg. Men sin lax. Ja.

SPEAKER_00 3:53

Det är mycket typ julmat för att vi byter termin bara.

SPEAKER_02 3:56

Ja, men exakt så konsumar. Sen har jag varit hos min mamma lite grann med barnen. Jag har passat på att besöka dem lite. Och sen har jag ju jobbat hela helgen. Men det ska vi komma in på. Men hur såg din påsk ut?

SPEAKER_00 4:15

Jag har ju inte din föremål. Jag jobbar ju i hela påsken för jag jobbar i kyrkan. Så vi har någon tradition i vår kyrka att vi firar tillsammans med två andra kyrkor. Så själv tostan då är vi strax ut en fäskestuna lite samhället som heter 1. Då har vi alltid ett semest. Den är ganska trevlig för den är lite annorlunda är bara så här: sån och bibeläsning. Ingen predikan inget. Man läser texterna från posken och sjunger. Och så delar vi att det. Så det är jättefint. Och sen på långfredan så var vi i frisadskyrkan i äskesdurna, med EFK-försavning. Som från början var en del av vår försämning. Men det blev en twist på 1930-talet, för den som är historiskt intresserad och så blev det äskernas andra baptistförsamling heter de då. Nu är de frisadskyrkan. Där filade vi långfredst tjänst. Och då predikade jag. Långfreds budskap. Och sen söndag var vi oss elomkyrken. Och då var det en från föräldringsarmén som prediker det, som heter Anneli. Så det var jätteroligt. Vi är flera försämningar tillsammans. Så det känns väl bra på podsken. Det är lite påskens budskap att vi ska också vara en kristkropp, kanske.

SPEAKER_02 5:28

Alltså, egentligen är ju påsken fantastisk tänker jag. Rent utifrån. Egentligen men du rent utifrån kyrkeperspektivet så är det ju verkligen en sån härlig helg att få fokusera på det som är centrum och jag älskar ju, eller vad älskar inte påskaren. Men jag tänker att jag älskar ju också hela hela budskapet i påsken, inte bara liksom kursret och uppståndelsen. Uan också att det är så enormt mänskligt, alltså det är så mycket känslor och det är så mycket. From båda gesuh och från lärgarna och från allt i det här med att han ju verkligen går in i allt vad mänsklighet heter och blir båda upplever liksom ångestan och lidandet och sveket och sen också glädgan på uppståndelsen. Den är så. Jag tycker att påsken är så. Den är så fysisk för något vis, den är så kroppslig. Jag älskar det.

SPEAKER_00 6:34

Ja men det är ju så. Det är ju en av våra största högtider. Det är ju kyrkan verkligen tid och påsken är. Sen på lördag däremellan, så passar du på en så här familjing också som man ska ha såklart. Vi är en stor släkt. Åkte vi iväg och så var vi hos min syster och åt massa mat och allting. Det är ingen lugn. Det är inte så att jag kommer hem och känner att jag är utvilade. Och så har barnen haft lov. Eller har barnen lov efter, så det är fullt upp liksom.

SPEAKER_02 7:04

Det är inte relligt klast att de har haft lov efter påskår. Jo, det. Ja. Nu vill jag bara få vila själv. Och då ska barnen vara hemma också.

SPEAKER_00 7:14

Ja, det är härligt. Det tur att de inte bråkar med varandra och sånt. Men sen då har ju jobbat både du och jag i helgen. Vi var nere i Linköping. Vad gjorde vi i Linkköping och jag?

SPEAKER_02 7:28

Eller uppe Linkköping för mig. Det beror på vart du är inte.

SPEAKER_00 7:32

Allt utgår från Stockholmsområdet.

SPEAKER_02 7:37

Vi gjorde ju en satsning. Du var ju där på läran och jag var där hela helgen. Ikelmenskan gör för första gången en satsning som heter Lärjunge. Lärring 26 heter jag nu, men vi kommer ju så här nästa år igen. Så det är lärjunge är begreppet bara. Som är en helg för unga vuxna. Och det här har suttit med i projektgruppen runt detta. Och det är ju någonting som har puttrat i många år en längtan efter att få dels möta unga vuxna för att vi vet att det är där vi har det stora tappen i våra församlingar och våra kyrkor. Det händer ju någonting efter att man har flyttat och börjar studera och svårigen både att hitta in församling igen, kanske, men också att man ju ifrågasätter ganska mycket kring både tro och liv också i de där åldrarna. Så hur kan vi fånga upp det? Men sen har också funnits många samtal om att vi skulle vilja få peppa och rösta mer i lärgenskap, evalualisation, vision att få ta sin tro ett steg till. Och inte att alla måste bli tonårsledare eller skarvledare för att vara kvar i församningen. Ut kan jag få växa i mitt läringenskap på riktigt så på andra sätt. Så det har ju någonstans minnat i ner i att nu kör vi en satsning. Så det var vad vi gjorde i helgen i Linköping.

SPEAKER_00 9:12

Ja, och innan jag kan prata om vad var bra och vad inte bra, och vad var toppen och så här. Men vad vi gjorde så kan jag ju berätta om min byf med den helgen om du vill höra det.

SPEAKER_02 9:23

Ja gärna.

SPEAKER_00 9:25

Det avslöj kanske lite av mig. Det var jättebra på allt. Och det ska vi snart bedöma. Och det var en häftig kyrka, stor kyrka verkligen. Mitt i Linköping i stan.

SPEAKER_02 9:37

Men du har aldrig varit där innan.

SPEAKER_00 9:38

Ja, jag faktiskt aldrig var det. Och sen var det jättefint ordnat och planerat och det var ju mat och allt det här. Men det är en grej med maten som verkligen störde mig. Och jag var liksom tungligt till och med och prata med folk så hävt att det här är. Det var inte liksom ordningen, de var duktiga på det. Fram i tid och det serverar sig tid. Men när det är mat, middagsmat. Och så är man hunger, så kommer man in där. För först är det alltid bara vegetarisk matpe i kiker. Det här är ju liksom ja.

SPEAKER_02 10:09

Det tror jag är en bif faktiskt.

SPEAKER_00 10:11

Den största bifen däremot är att när man tittar in dem om man är hung i. Så det inte är kött, så får man något annat substitut för det och nu var det halumi. Och då sitter den skylt på maten så här. Två halumbitar. När man tittar in. Det är för mig, nu är vi på kommunistläger. Jag klarar inte av de här två hallobitar och så står du där och tittar här. Hur många halumibitar har han. Och finns ju något i mig som bara, nu tar vi tre. Men det gjorde jag inte. Jag gjorde inte det för att jag var artig. Men egentligen så känner jag bara, måste vi begränsa antalet halumisar. Är det så.

SPEAKER_02 10:50

Men du missade ju också. Du missade ju den makalast goda lasangen som fanns i överflär till lunch. Och också vegetariskt är nu. Och också vegetarisk. Men överhuvudtaget har maten rent innehållsmässigt fått ganska mycket beröm den här helgen. Men jag vill säga till deras försvar. Jag kan hålla med det tråkig ingång. Men det är enormt många som har hört av sig den här veckan och frågat: finns det plats att hänga på. Det handlar också lite, grann om att maten beställs via ett konferensbolag och var beställt till ett visst antal personer.

SPEAKER_00 11:33

Jag tror att det finns människor som dig som har huvudet lite mer ka och förstår och empatiskt.

SPEAKER_02 11:41

Det fanns en viss båda i köket kring. Kommer vi behöva vara med? El tror vi på att det kanske är ett bröd under här.

SPEAKER_00 11:48

Men jag tänkte ju säga också att vi har ju också det alternativet. Vi kan också be för hallom med att det räcker till.

SPEAKER_02 11:56

Egentligen var det bara dåligt trod.

SPEAKER_00 11:58

Ja, det är det jag säger. Du kommer aldrig gå på en konferens anordn av Joel Backman där du får äta en hallo med bit eller två. Men nu är inte alltid jag som ansvar för det heller i för sig. Nu har jag rätt ut allt som jag var upprörd över. Men det här har någon sorts antikommunismflagga som ständigt rullar när jag är sånt där. Så det går inte så bra för mig.

SPEAKER_02 12:21

Det ändå skönt att det bara var det du här som.

SPEAKER_00 12:24

För det var ganska god mat. Det kan jag faktiskt tillstyrka att det var faktiskt god mat. Och det var trevlig gemenskap och det var ordnat bra. Så om det är det största problemet att man bara fick ha två halonibbitar, så kanske det inte så farligt problem. Annars var det jättekul att vi var ju väldigt mycket ungdomar. Typ 200 ungdomar, var det något sånt. Det var uppdelat att man hade olika spår i undervisning och så. Och du och jag låg ju samma undervisningsspår med seminarier. Det var du och Britta Bollmen, vi hade ett seminarium tillsammans. Vill du åtge något av det.

SPEAKER_02 13:02

Det var ju tre olika spår. Ett spår som handlade om internationell fokus och den internationella missionen. Och sen var det ett spår som vi nu medverkade på om dela tro evangelisation och pioniä initiativet. Och sen var det ett spår för att ta mitt eget lärarskap och min egen källelse alltså lite mer kanske inåt så. Hur kan jag fördjupas i det. Och sen under varje spår så fanns det tre seminarier som var på upptäckt, fördjupa och utmana som rubriker. Så jag höll ihop på spåret när man delar till råd. Och medellisation så finns man ju. Jag kan ju prata om det hur många timmar som helst. Så 45 minuter är ju väldigt snålt i vad man hinner säga som är viktigt. Men ändå är fint att få lägga lite grunderna kring vad är det egentligen delat tror. Framförallt det vi pratade ganska mycket om var ju att vi ibland tenderar att krångla till det. Att tro att man måste kunna så mycket eller veta så mycket. Men att istället få behindiga människor i att. Du är älskad av Jesus och du har ju en erfarenhet av Jesus och den räcker och sen är det han som gör resten. Och att våga öppna samtal och hur kan man hitta vägar och så där.

SPEAKER_00 14:33

Ja, det var väldigt bra. Eart seminarium var väldigt upplyft och Britta också hade ganska tydliga punkter som ungdomar vad man kan ha för tips. Ska man se det här som en signal från egeminia kyrkan att vi vill att våra ungdomar börjar prata om sin tro och dela sin tro. Är det så om man ska tolka en sån här helg.

SPEAKER_02 14:54

Ja, men alltså, jag tänker att det är väl en nödvändighet. Eller att vi vill ju vara en. Det handlar det väl om att vi vill vara en kyrka som. Vi vill vara en kyrka som delar på tro. Och vi vill väl liksom vara en kyrka som trena lärjungar och att återerövra det begreppet lite, grann. Vi har varit lite för många år bakom oss av att vara ganska bekvämma och att vara en verksamhets kyrka, framförallt eller föreningskyrka. Och att vi längade efter. Det är lätt för mig att säga som evangelist. Vi längtade ju efter att människor ska brukar dela sin tro, och att vi ska se fler människor komma till tro.

SPEAKER_00 15:37

Man kan ju se det här också att i den här konferensen så är det ju en viss tung vikt från ekven kyrkans evangelister. Du hade flera som var där under helden. Det var du, det var Härmanson och Bollmanns och hon kanske inte är evangelist, men härman slå chef. Ja, och sen så det var någon mer också. Lena Lena precis. Så det var ju flera där från evangelistråket. Här kan jag känna en spänvid i blandt. Jag kan ju sakna från de här. Jag kan sakna till en ulf Ekman som står upp och säger att du ska vinna människor för gefest ut. Gå ut och bär frukt och hova in dem ungefär. Det kanske gick långt ibland, men det fanns en typ. Det här ska vi göra. Det är inget att snackom. Du är gud och utvalt dig, du ska bära frukt, du ska hova in folk. Och alla var ju såklart inte bekvämma i den miljan om i det uppdraget. Och där kanske en sån här konferens är bra för att den tar ner lite grann och säger: har inte så överhypad bild. Men samtidigt så får vi ju inte komma bort ifrån det faktum att det finns en uppgift att vi ska faktiskt ut och på något sätt nå ut med det här budskapet på ett bra sätt. Så jag tycker nog att förhoppningsvis lyfter vi upp det hos dem här ungdomarna i helhet. Det är viktigt. Vad tycker du den balansen går. Hur på ska vi vara? Hur mycket ska vi säga till varann att du ska ut och vinna människor åt resus. Och hur mycket ska vi inte ha den linjen men ändå. Ja, du förstår vad jag menar. Vad är balansen?

SPEAKER_02 17:20

Jag tror ju verkligen att vi behöver våga säga det. Sen tänker jag ett skillnad i just att Ulfekman är samfundsledare. Eller det skulle han väl inte säga länge.

SPEAKER_00 17:33

Men det skulle han inte eran inte länge resönare och exakt precis.

SPEAKER_02 17:38

Det är ju företrädare för det som var livet så. Jag tänker att den rösten kanske vi inte hör från våra kyrkoredare. Men den finns ju absolut inom vårt samfund, har ju funnits länge och tillbaka i missionskyrkan från evanjisternas håll. Där har du verkligen varit människor som har stått på barikaderna och har haft den budskapet. Det kanske ton att ser lite nu. Men jag tänker, så sent som närallfält son fortfarande jobbade, så är jag väl han ganska tydlig. Det jag tänker är ju att utmaningen kanske har varit i vårt sammanhang. Att alltså vi är så passor bredd. Och jag tror att jag tror att vi har gått lite vilse ibland är att tonar lite för mycket för att man inte vill skuldbägga. Och också kanske, vad vet jag nu spånar jag bara, men erfarenhet från lokalt håll, och jag tror att det kanske gäller samfundet som helhet är ju också att vi har rört oss ganska mycket i kyrkor och församlingar där vi också tar emot människor som kanske har blivit brända i de här andra sammanhanget, då som kommer från den där retoriken och där man har sämt att jag kan inte rätta, eller det här blir för mycket press eller vad har jag att ge eller jag är inte sån typ. Jag brinner för andra, jag är ingen evangelist. Har man liksom mått upp en bild av vad är medisation eller vad är att det är tro. Och så tror jag att vi har gått lite vil sig som samfund. A tänker att då ska vi inte fortsätta später på det dåliga samvet och så har vi tappat bort det helt istället. Och så har vi pratat om fred och miljö och rättvisfrågor och så. Och så kanske det valt lite graniserade typ. Här har vi de regionala frågor och samhällsfrågorna, och här borta har vi evangelationen och visionen. Och jag tänker att det vi kanske börjar hitta nu, och som faktiskt får lite genomslag nu, är att det där är ju inte två olika sidor. Det är ju samma sak. Att verka för miljö och rättvisar och klimatfrågor och sånt. Jag ser det som en given del av vad evangelisation är. Det är att leva evangelium och att leva ge sig efterfält. Men vi måste också våga tala om det och att vi vill få ihop det istället.

SPEAKER_00 20:12

Så det kanske är det som händer nu. Ett helt evangelium. Allt hänger ihop. Och förhoppningsvis även när vi gör skauter som vi älskar och allt annat. Ska det leda till Gesus. Miljöfrågorna och allting, vårt engagemang för sociala frågor bottnar ju i vår tro på Jesus också som ändå en grund in i detta. Sen kan ju du vara försiktig för du är ju nationellt anställd. Du får inte säga vad som jag sig på det tycker jag, för du ska ha kvalit. Men jag kan ju säga saker och jag kan ju tänka så här: att jag kanske skulle önska ibland att våra samfundsledare var lite mer pushiga i den här riktningen. För när jag kom från Pingst in i ekivan så var ju en sak som jag var glad för att det fanns ett miljöengagemang. Det är inte jag inte en supermiljöperson, men jag blir bättre med vänner som dig och andra. Men när jag växte upp så pratade man ingenting om de frågorna överhuvudtaget. Och det fanns en liten teologi bakom det typ att den här jorden kommer att brinna upp det point. Det kan finnas själv tänka så också. Men med det när jag kom in här, så tyckte jag var fräscht att vi talade om det. Och så tyckte jag att det var lite fräscht att i kummén kyrkan utlyste nödklimatläge. Men varför har vi inte utlyst ett annat nödklimatläge? Det är det jag inte förstår. Det borde vi nästan utlys först. Eller samtidigt, att det här går hand i hand. Det är en kris i klimat, men det är också en kris i allhet. Vi borde ändå som sekulariserade länder.

SPEAKER_02 21:55

Ja, verkligen. Och jag tror jag är helt med dig. Om jag är jämställd i kyrken. Alltså ja verkligen. Jag kan tänka ibland. I vår rörelse så är vi ju väldigt spretigt och brett. Och det är ganska stor skillnad beroende på varje landet man finns också. Hur ekméniska kyrkens församlingar ser ut liksom. Och jag kan ju ibland uppleva under dem. Nu har jag varit anställd till och från i sambundet i 14 år nu. Börja det med självkyken. Det finns också ibland har funnits en glapp mellan det lokala och det nationella. Alltså där jag kan uppleva att nationellt håll kanske har tonat ner de här frågorna lite grann. Tyvärr. Jag önskar verkligen att tror att vi står i skiften nu. Men det kanske känner att de här frågorna har ju varit oerhört relevanta på lokalt plan. Och därför blir det också. Det här är det ännu mer såligt kanske att vi har tappat det lite i det nationella.

SPEAKER_00 23:04

Och det är klart att vi kanske har tappat det för att vi ibland har missbrukat också. Det är som jag sa att jag kommer från de karismatiska miljöer där det har varit en verklig press på det här. Jag tror säkert att många som växte upp runt mig också bar på skuld över att de typ inte lyckades föra människor till tro eller fick med sig folk till kyrkan. Det var så uttalat att du ska göra det här. Det är vad som är. Så det finns ju två sidor av varje mint här. Jag tror att hamnar vi i ena diket för mycket eller det andra så får vi problem. Men man måste hitta någon balans där typ. Jo, det är nog alla svårt ansvar att dela vårt ro med världen. Det är en del av missionsbefalningen och det är vad vi kallar det till. Men vi kan ju göra det på olika sätt. Vi måste ju inte göra det oklt eller ovist. Ibland är det bara att leva ett liv som återspeglar någon typ av kristinetik och moral.

SPEAKER_02 24:00

Och det är väl det som ibland, det var en utmaning också att vi tenderar att bli motpoler till varandra. Jag tror inte att ekomenskyken eller missionskyrken heller för den delen, har tonat ner att vi ska dela över en hjälet, men vi kanske har lagt betoningen på ett annat sätt. Just för att man vill bli en motpol mot någonting. Eller man tycker att det här tappas i de andra rörelserna, då måste vi stå för det. Och det gör vi som vi så ofta gör att man går från diket till dikeker. Men det som jag om jag nu ändå ser vad som händer nu tycker jag är intressant. Jag kan uppleva hur det är i det nationella arbetet börjar gå mer och mer åt ett håll. Vi pratar otroligt mycket om evangelisation, ibland nästan mer evangelisation, bland församlingsutvecklarna, bland evangelisterna. Det verkligen är så här: man har släppt strukturer utan vi handlar om att vi vill att människor ska få möta Jesus. Det anledningen för vi ska utveckla församlingar. Och vi märker också att vi bland evangelisterna talar ganska mycket, inte bara om evangelisation från estraderna och den där klassiska evangelisationen, utan hur kan vi hitta bredd och nya uttryck och nya kommunikationsvägar och vad är det som rör sig. Vad är anden just nu i svårt samhälle. Och det jag tycker är spännande tillbaka och koppla kanske lite tillbaka till helgen vi har haft nu då. Är att jag tror att vi står i ganska spännande läge nu. Nu möter vi ju en yngre generation som inte har med sig lika mycket bagage som jag kan uppleva att vi har kämpat med i många år. Dels kommer det en hel del utifrån nu, men också bland de unga som har vuxit upp i kyrkan. Att man är lite mer. Man har med sig lite mindre fördomar kanske, eller lite mindre rygsekar av vad tidigare generationer har upplevt och varit i och stått i. Att man är lite mer så här: nu vi släpp det. Eller vad faller du på det här? Det är bara, vad gör du nu? Vad spännande att prata om Gesus i det här.

SPEAKER_00 26:13

Det var ju väldigt bra talare nu på konferensen, men det fanns en sak jag märkte vid något tillfälle att någon av de äldre talarna som är 43, så jag var ju äldre än alla ungdomar. Någon som är äldre än mig, då. De talade lite om det här den här pressen man kan ha känt och annat. Och jag vet att jag reflerter i typ: jag tror inte att de har känt den. De här som sitter här, de har inte känt den pressen du pratar om nu. Så det flyger lite över deras huvud att de har inte varit överdrivet pressade att dela sin tro med andra. Utan de har haft föräldrar som har känt att de har varit för pressare så de har släppt lite på det här och kyrkan har tonat ner lite. Jag var på en konferens, nu skulle vara en bra story på hur man kan rossa den predikant. Jag var på världspingskonferensen i Stockholm, vad. Och Rainard Bonke var det här, du vet, Afrika shall be saved. Och då har jag något möte och äldre som här. Och efteråt så var det Q ⁇ A. Och det var massa pastorer och andra där. Det var någon pastor där som lå ställer sig upp och ska förklara för Reinad Bonke. Att Sverige är ett svårt land, det är inte så lätt här. Du talar om att man ska ut och vinna massa människor för reser så. Här är Sverige, här kanske man kanske vinner en person ett år. Och bonker blir tyst och så bara titta på den här fasten och säger. One person, that's not good enough. Och alla bara ingen vill ställa fler frågor till Lina-bonker liksom. Han hade ingen sympathi för att det var svårt att vinna människor utan det var liksom en person, det är för dåligt. Och jag ingen bonker. Bonker är ju typ verkligen evangelisternas så. Men jag är mer hled. Men man kan tänka så här: att om det bor 105 000 människor i äskelstuna ungefär där jag bor. Och min församling skulle vinna en person per år varje medlem skulle vinna en person per år. Då skulle vi tycka att det var extrem seger. Förstår jag, vi dupliar. Men med den takten att vinna 105 000 människor. Då räcker ju inte tiden till om vi vill att mer om. Så det finns ju också en sanning. Man behöver inte landa där där båker. Det är för dåligt. Så behöver vi inte landna. Men vi behöver nog landda i typ 0 är för dåligt. Och vi måste någonstans få upp tempot lite här. Inte som enskilda personer kanske. Det är inte så att varje person måste vinna någon. Men tillsammans måste vi ju bygga någonting som vinner människor åt Jesus. Ja, och det har ju på mitt språk var jag kommer från för miljö. För en del som lyssnar på det här som kommer från andra håll i människor, skulle reagera på språkbruket vinna människor för Jesus och allt där du vet. Så jag har fostrad.

SPEAKER_02 29:21

Om du vill ha en lite mer diplomatisk.

SPEAKER_00 29:25

Ja, du var den diplomatiska personen i vår gemenskap.

SPEAKER_02 29:29

Så kan man ju också vara. Jag tänker att det finns också de som skulle säga att hjälpa människor att upptäcka att jag ser där. Det är också ett sätt att tänka.

SPEAKER_00 29:38

Men så säger ju de milda människorna och det är ju korrekt. Det är också bra. Det är sant.

SPEAKER_02 29:44

Men jag tänker att du är inne på något väldigt viktigt också. Och det kopplar ju an till det som du pratar om på helgen, det här med vikten av församlingsportering. Att det är inte ens heller att vi i de etablerade församlingarna gör det vi kan utan vi måste också bli fler församlingar. Men jag tänker att det är inne på något viktigt i att det kanske inte är pressen på den enskilda människan i första hand. Och det är väl där vi kanske har gjort misstaget att vi har. Vi har haft så mycket fokus på att tro är någon form av privat religion. Så individualistiska är vårt samhälle och blivit även i kyrkan. Men det är ju verkligen någonting vi gör tillsammans. Det är ju församlings kristkopps uppdrag att möta människor och att få människor att upptäcka gods och komma till tro. Det är bara min personliga uppgift, men då är det ut att det är och då blir den där pressen så extrem.

SPEAKER_00 30:44

Jag brukar ju säga att försöka motivera de som städer i kyrkan också. Eller vi alla för alla måste vara med sig att det är alltid någon som är motiverad för det. Men då brukar jag säga att om vi inte städer toaletterna på ett halvår i kyrkan, hur många tror ni vill komma hit på gudsän då? Ingen vill ju komma till en kyrka som äcklig. Och därför blir ju den som städer, den som hälsar i dun, den som gör kaffet och fika, den som whatever, blir lika delaktig i om du kommer en människa till kyrkan möter Jesus, får ett förvandrat liv. Alla de personerna är ju del av det. Det är inte bara den personen som eventuellt ber med någon eller bör med någon. Utan det är ju alla som ett team. Men jag är ju uppmunt av att vi har haft en hel nu där vi ändå det här var lite i fokus där vi kunde. Jag var en av förbedarna på Löarskvällen. Det är uppenbart att många ungdomar responderar på det här att jag vill bli bättre på det här. El jag vill kunna vara med och träna där jungar på olika sätt.

SPEAKER_02 31:50

Och framförallt tänker jag att många av de lite yngre jag möter just nu är ju också längt därefter. De vill få se människor komma till tro. De kan också vara lite. V menar vi allvar med den tron vi har, och fattar vi hurken skillnad det gör att faktiskt ha ge oss i sitt liv och vad det är vi har fått tag i. Varför delar vi inte det? Eller när jag möter mina vänner på universitetet eller jobbet som har så mycket frågor om världen och livet och så där. Att man också läntar efter att jag vill ha redskap för hur kan jag få presentera gud in i det. Jag kan också uppleva att det finns en genuin, alltså en kramp och dåligt samvete utan en genuin längtan och en hunger av att faktiskt få vara med och inte slå bliven i huvudet med folk utan faktiskt bara få öppna vägen för människor att möta Jesus liksom.

SPEAKER_00 32:59

Och där menar, det här kanske är en väldigt opopulär åsikt som jag har nu har någon sådana. Jag tycker ibland att vi har tonat nerför mycket skillnaden på att ha Jesus i sitt liv och inte. Och det är klart att alla människor ut ibland blir så här: som Kristen du har också problem och som kristen du också jobbigt och till slut blir så här: varför ska jag bli kristan för om jag har samma liv som nu. Och ibland så kan jag säga så här: ditt liv blir bättre med Jesus. På alla plan. Men du kommer såklart ha problem och utmaningar och svårigheter och inte det. Men livet blir bättre. Jag tror vi ibland är för fegar där att vi inte vågar säga att det är skillnad att ha Jesus i sitt liv och inte Jesus i sitt liv. Istället för att som du säger, bara slå Bibeln i huvudet på dem och säga att jag avsker de här plakatkristna, jag avsker inte dem, Jesus och älskar dem och jag älskar de också absolut. De är fina. Men jag gillar inte grejen när man ska stå där ute med och slag och ord i huvudet på någon liksom. Det är ingen som blir frälstar. Eller jag tror väldigt väldigt få som blir främst av det. Däremot, om jag kan visa att mitt liv stormar, mitt liv går igenom samma inflation i samhället som du, mitt liv går igenom samma utmaningar som du. Men jag står på en stadiggrund och mitt liv håller ihop på något sätt. Så kanske det blir vittnesbörd för folkkrunt och kring att varför är han glad fast det är svårt till jobbet, eller varför har han. Då kan man ju säga att jag har geus i mitt liv. Och det är ju folk så här. Då tycker jag folk att man trampar för nära trosrörelsen och framgångsteologin och allt det här. Men det får väl göra det. Behöver inte vara så rädda för det. Ni kan trampa när man är lite att jag har det.

SPEAKER_02 34:40

Vi kan ju ta det som är gott och prösa det.

SPEAKER_00 34:44

Eller nu, vi måste kunna möta.

SPEAKER_02 34:46

Men jag tänker också, för det här tycker jag är jätteintressant. Att det vi också kanske har gått lite vill säga. Eller ibland tror att folk vill ha är ju det där härliga och perfekta, och det att livet med ju fantastiskt och så får man ha de här stora vittnesbörden. Men det är ju inte det, och det är där det också blir. Vi hade ett jätteintressant samtal på Alfa nyligen. Inte jag utan min man och en annan hade ett samtal. För det handlar det om bön. Avsnetet om bön. Och då hade min man delat ett vittnesbör om ett bönsvar. Och så är det en av deltagarna i alla som säger så här: Men varför gör ni så här hela tiden? Ja, men varför delar ni de här vittnesbörden och börensvaren hela tiden? Det är ju falsk marknadsföring säger man. Det är inte alltid som folk får vara med hämningen. Eller får vara med om fantastiska saker som händer när man ber. Så om det bara är det ni håller på och pratar om. Då är det inte sant. Vad är det då för troligt? Och det där skapar ett jättebra samtal och vi har pratat om det ganska mycket hemma sedan också. Det där att ja, det händer ju någonting när vi bara om vi bara delar det härliga och det underbara fantastiska. Nu menar jag inte att vi ska sluta dela de berättelserna, för vi måste ju våga dela om att gul faktiskt gör under och att mirakler sker för det gör det verkligen. Men grunden för min tro. Och jag tänker kanske förhoppningsvis för de flesta tror. Jag fick det här börsvaret och det här miraklet. Utan precis som du säger, oavsett vad som händer i mitt liv så finns det en botten som jag faller i. Och min tror kanske det har blivit som alla mer starkast när livet har varit svårt.

SPEAKER_00 36:54

Jag tror framförallt att det vi måste akta oss för är överdrifterna och spelningen för nett håll. Vi är ju väldigt duktiga på det. Jag är ju väldigt stolt över mitt karismatiska arv och mitt speglande och framgångsgängligt. Men problemet i mitt gäng har varit att vi ibland överdriver det där lite. Det är alltid så väldigt mycket framgång. Det är alltid så gott och det är alltid så mycket folk. Ibland en del av de pastorliga mött som säger att det alltid är så mycket folk. Då tänker jag så här: Men vad är de då? Om det alltid var så här mycket nya människor varje år, då borde din försämring vara hur stor som helst nu om det alltid fyllas på så här. Så det blir överdrifter och överdrifter skadar tror jag. Absolut. Ja, och även åt andra hålet.

SPEAKER_02 37:40

Även åt andra hållet i sammanhang där vi inte vågar säga någonting om vad gud är.

SPEAKER_00 37:47

Som jag sa, om gud inte gör någon skillnad, varför ska någon vilja ha dem då? Då är det väl lika smidigt att inte krångla med det här. Så du måste ju göra en skillnad. Men det är klart hittar den balansen. Men då kanske man kommer till det med ungdomar igen. Nu är du och jag inne och pratar om ganska komplexa grejer. Vi har levt i 40 år och vi har lite koll på grejer.

SPEAKER_02 38:09

Jag talar på det själv.

SPEAKER_00 38:11

Ja, men det är väl så, är inte du 40 idag?

SPEAKER_02 38:14

Jag 40, men om jag har koll på grejer vet jag inte.

SPEAKER_00 38:17

Du har på massa grejer. Du är ju super. Du är nästan vart cirkulare. Men jag fan. Om man tänker på de här unga människor, vad? De har ju inte samma komplexitet med sig. För de har inte levt lika länge. Så de har inte sett det bra och det dåliga och så där. För de så kanske det blir mer svartvigt. Det var det för mig i alla fall när jag var unglaufen, det var lite mer svartvigt. Men hur kan man uppmuntra dem då? Vad skulle du säga till en 15, 16, 17-åring? Nu var ju den här konferensen för 20 plus, men om vi tänker av spannet ner från det att du börjar bli så här medveten tonåring som ändå har med i det här om din tror. Vad säger du till en sån person som säger: jag vill berätta om min tro eller jag vill dela min tro med någon. Vad är ditt råd till en sån person?

SPEAKER_02 39:09

Varsö?

SPEAKER_00 39:10

Jag så är det. Det tänker inte för mycket.

SPEAKER_02 39:14

Jag tänker att ja, det här finns ju en massa komplext att säga om detta. Alltså för ja, absolut så är ju. Vi är ju svartvita som tonåringar de flesta av oss. Och så blir man lite mer vuxen och mogen och inser att livet också har andra nyanser. Men jag tänker att det finns det problem med det, och lite som vi touchsade vid förra gången och säkert kommer komma in på fler gånger. Det är ju också det här vad som händer på typ sociala medier när det bara blir de svartvita rösterna som hörs. Man blir det för bild av tror. Där finns det jätteproblem, tror jag och utmaningar. Men samtidigt kan jag också vara, jag kan också vara rädd för att vi vill förminska unga. Det finns ju också någonting med att faktiskt våga låta de unga gå i den där naiva fantastiska övertygelsen de har, för deras skull på något vis. Att bara få uppmuntra, utmana, pusha. När jag var unga och åkte på massa timer med illustrationsläger och knackade dörr och stod på torget och så här. Jag tycker det var jätteobekvämt och ovanligt. Jag var inte den personen då. Men samtidigt gjorde ju någonting med mig alltså att också få växa, att få att få bli trod i att du har någonting att dela. Sen faktiskt liksom, man kan ju fråga sätta här metoderna. Men det finns ju ändå någonting att få bli uppmuntra i där. Men det jag tänker då är vikten av att inte låta unga blir ensamma. Alltså, jag tror att det som är. Jag tror inte vi ska ta ner dem. Utiskt bara låta dem kör på liksom. Men att det är superviktigt att de får vara omgivna av människor som har vandrat med sig lite längre. Inte som kan säga. Inte för att de ska säga att det är att det där vi redan testat, eller du kommer att ha ner det när det blir äldre. Den vill man inte höra. Men däremot bara folk som kan vara med och som kan ta emot när man faktiskt kommer i de här dipparna som man förr eller senare gör. Eller som också ibland kan vara med och i det enskilda samtalet eller i samtalet i ungdårsgruppen, får vara med och problematisera vissa saker ibland att när du möter någon som har den här erfarenheten. Hur talar du om det så stå? Eller den här kvinnan du stod och pratade med nu, vet du om att den här har den här bakgrunden med sig. Vad gör det med din tro. Som också vågar ställa de där lite djupare frågorna ibland.

SPEAKER_00 42:03

Ja och stöttar upp, och när det blir fel, kan säga att det är inte så farligt. Det gör inget att det blir fel ibland. Det kommer bli fel. För Jesus faktiskt tar ju sin annan riktning vad han lyfter fram barnen som föredömmet för oss. Och barn är ju extremt frispråkiga med sin chor. Vi har haft en ganska rolig grej på vår sönderskolan nu. Varje vecka så kommer in en hemlig gäst från församlingen som visar intervju alltså. De ska få lära känna. Då ska de alltid berätta om typen om de har haft varit med om ett mirakel eller börnesvaret och något så här. Och efter en av sönderskolorna så sa minsta grabb så att jag har varit med om ett mirakel. Vad är det för mirakel? Men på skolan, så hade det en kompis som han sa, att du vet ju att han tror ju också på gud. Går i annan kyrka, men tror på gud så här? Ja, just det. Jag hade de väl varit osäms någon gång. El något hade hänt så här. Och då hade den här grabben sagt så här, jag tror inte ens på gud. Och då är min grabb så här, du kanske ska tänka på det lite grann. En vecka senare, tror jag på gud igen. Det var ju bra. Han är liksom åtta, han är nio år och säger till sin kompis som säger: jag tror inte på gud längre. Men du kanske ska tänka på det. Du kanske ska det. Och det räcker. Och då tänker jag att barnen är mycket mer. Samma grab som tror jag på daget sa att din annan kille som var ledsen att du tänker på något bra som glass, eller resus. Alltså. Det där slänger man in. För de är det så naturligt. För oss är det så här, vi blir sågiga på allting. Men att våga vara friod i kanske i sitt senare.

SPEAKER_02 43:48

Och där är väl också lite, grann också att vi äldre vi blir och mognare, kanske, så tappar vi ju någonting också. I det där liksom den där banan. Och där jag tror att vi ibland vill gå in och leker gud. Eller försöker skilda gud. För det som barn och unga på något vis fortfarande ändå har kvar i sin naivitet. Det är att man gör det jag kan. Så får gud ta hand om det. Eller typ, jag litar på att det gud som gör umret. Och det där tror jag att vi lite grann kanske tappar. Då vill tänka upp alla tänkbara scenario som skulle eventuellt kunna hända eller hur folk kan tolka.

SPEAKER_00 44:33

Det blir ju så lätt så här: att vi säger att du har en gud käns och så får du en känsla så här. Ja, vi ska be för sjuka idag. Då kommer du genast för känna sig att det här är känsligt område. Och risken är så stor att man som predikant ställer sig i talarstolen och säger ja, vi vet att gud inte alltid svara på en gång eller inte. Och så behöver du ursäkta gud innan vi allter be för folk för det kanske inte kommer hända nu. Och var går gränsen mellan empatiskt herskap och klokhet och helt enkelt feghet och oro. Och vad är bra för att det balanserar upp? Och vad tar det på folk tror. För det är inte heller bra. Vi vill ju att folk ska komma med förväntan att det ändå kan hända någonting. Det där är ju. Det är svårt att veta, hur ska man göra? Någonstans är ju tro alltid lite ovist. Det är alltid ett chansspel. Jag hade ju en sån grede mig i kyrkan där jag fick brotas med alla tid, han skulle inte vara passar. Så var det ett eftermöte på vår konferens, hälskad. Och det hände ju alltid med det så mycket som är igång. Jag fick en känsla eller jag kände att jag ska gå fram till micken och säga att det sitter någon här inne som är rädd för att den har kan siger men inte har det. Och genast så blinkar ju alla varningshus i mitt huvud. Du kan inte säga det i Mican. Först, hur kommer det här kommer inte slå, hur fel, det kan ju bli jättec, liksom. Men å andra sidan, så har jag ju gjort så många misstag och lärt mig bli bekant med den rösten. Så jag fattade ändå att det är gud som manar mig till här. Så i förbifarten så gjorde jag det. Jag tror att jag försökte göra lite snabbt, men jag gjorde i alla fall och tänkte så här: nu kommer jag få så mycket skit för att. Och det fick jag inte för ingen sa någonting om det efteråt. Men jag tänkte att det var bra. Sen sa ingen någonting på ett helt år liksom. Och sen kommer det fram på alfa att det sitter en kulle där som säger: jag satt vid mixerbordet och hade sån fruktansvärt döds öngäst för att jag hade kanser så han hade känt någon knö. Och samma stund du gick, för där fick jag höra av vår ungligt Erik. Samma stund Jool gick upp och sa att du har inte kanser så släppte alla mina ångest och sen måde jag bra. Och så hade jag inte kanser. Men det är ju en risk zon. För du har ju själv, när jag berättar den här storin, tio scenarien där kunde gått fel. Och det här kunde blivit katastrof. Och därför, du är inne på andens ledning också. Att lära sig kanske lyssna till gets röst. Typ. Ska jag göra det här, ska jag inte göra det här? Hur bekant är jag med den här rösten? Ska jag säga eller inte säga det? Är det nu jag ska vittna eller inte nu jag ska vittna? Och kanske kommer man ju bara dit också igenom misstag. Någonstans när du säger så här att unga människor, det är bara köra? Det kanske faktiskt bara är att köra. För att du kommer inte alltid lära dig om du inte gör ett misstag eller två längs med vägen. Jag har gjort misstag och eller profetiska utmisstag eller andra saker, där man känner att kanske det var inte rätt. Men de misstagna har gjort till att idag blir det rätt ganska ofta. Men det tar ju inte tid att komma dit.

SPEAKER_02 47:54

Och jag tänker att vi ska avrunda det strax. Men det här kan vi prata jättegare.

SPEAKER_00 48:00

Ja, det blir säkert fri på de diskussionerna.

SPEAKER_02 48:03

Men jag tänker att vikten om man nu ska skicka med någonting till. De som sitter och lyssnar. Alltså, just det här att så länge vi på något vis har någon form av ödmjukhet inför att det inte jag som är gud, det är inte jag som gör allt. Jag gör inte alltid rätt. När man delar de här tilltalen, jag tror att vi ska undvika så och säger här nu. Men däremot, det skulle kunna vara så här att det här är tilltal från gud. Och samma sak när vi vittnar för människor att så länge vi på något vis börjar i intentionen av gud älskar den här personen. Och jag behöver möta den människan med guds öngon. Det är inte jag som kommer med något ovani från perspektiv om man ska tala om för den i fall den är bra eller inte. Utom jag behöver börja med att älska den här personen. Försöker bara se om det är gud ser den och möta den där. Och sen kan jag, precis som du säger, är det rätt läge att vittna nu eller inte. Eller ska jag bara gå ett tag till med den här personen för att lära känna den för att höra vad är det gud vill säga.

SPEAKER_00 49:11

Ödmikhet. Ja, det är det som är nyckeln att vara ödmjuk inför både gåvar och kall. Sen kommer vi säkert ha en podd. Det vore kul att ha det att prata om vad går gränsdragningar med olika både tilltal går, saker, när och hur, och på vilket sätt är det lämpligt och inte lämpligt för det är inte alltid lämpligt. Man måste också veta att det finns tillfällen då man ska vara tyst eller man ska tänka igenom hur man gör en sak. Och det gör det när man vittnar också. Det finns lägen, och det finns lägen som inte är bra lägen. Men ändå att våga pusha lite framåt. Vi kan väl säga: hoppas att den som lyssnar kan bli inspirerad av tanken att du har något att dela till din omgivning. Och det behöver inte vara överdrivet, det behöver inte vara att du kan förklara alla guds regler och bud och lagar. Och du behöver inte kunna alla tigets bud i huvudet för att berätta att du tror på Jesus. Men vad kan du dela om ditt liv och din tro i någon som ändå kanske hjälper och för människor när med Jesus för deras skuld. För vi tror att de behöver Jesus. Precis som vi behöver Jesus varje dag.

SPEAKER_02 50:22

Men vi inte skjuta ut en fråga då? Om någon nu har orkat lyssna på det här.

SPEAKER_00 50:29

Vi har en massa lyssnär. Du sitter med mig.

SPEAKER_02 50:33

Det är den här frågan om vi kommer exakt.

SPEAKER_00 50:35

Ja, det är klart. Baket finns inte framåt och uppåt.

SPEAKER_02 50:40

Men frågan var det skriver till. Om du någon ändå har lyssna färdigt på den här podden. Så vi har ju nu. Nu menar vi en Facebook-sida för vår podd. Kanske att vi startar någon Instagram-sida, vem vet. Men just nu finns det en Facebook-sida i alla fall. Om du har lyssnat på det här. Vad tänker ni som lyssnar? Vad är det som gör att det är lätt eller kanske svårt att dela sin tror. Får man ha någon reflektion kring det där med när det är läge och vittna eller inte? Vad tänker ni?

SPEAKER_00 51:16

Skriver gärna också. Man får gärna skriva till så här misstag som har hänt. Eller när det blir rätt. Så vi lär oss av varandra. Det är bara kan vara väldigt uppmuntrade för att du var inne på det i början. De stories som kommer fram är nästan alltid se rapporten av när det är varit sådär 100% toppen bra. Men alla vi har ju stories när det verkligen inte blir bra. Och det kan ju vara befriande att få höra det. Det som när man hör att andra föräldrar har jobbit. Det är skönt. Det är jättehärligt. För då vet jag att det inte bara är som kämpar med mina semestrar och ledigheter och allt det här. Det förmänskligar oss att vi också har utmaningar och att vi får kämpa lite grann i livet. Ja, men spännande. Sen tycker jag så här: på våra sociala medier och när man lyssnar på podden och allting. Väldigt kul om man skickar in också vad ni vill att vi ska prata om vi kommer hugga lite vad som har hänt i vårt liv och vad vi har varit nu, var vi på lärgringare så var det det. Men man kan gärna kasta in om det någonting man vill. Och spänna oss mot varandra här i hallom-diskussioner och annat. Så då kan man göra det.

SPEAKER_02 52:29

Vi kan gå igång på diskussioner, åt olika hål. Men hallå med kanske den tråkare varianten av den.

SPEAKER_00 52:35

Ja, det är nog höra det egentligen. Det bara avslöja mina otroliga brister. Till alla som har lyssnat, hoppas ner haft det trevligt och guds in det ser vi snart tillbaka igen eller hur rimaria?

SPEAKER_02 52:47

Det är vi.

SPEAKER_00 52:49

Ja, det ska vara. Hej då.

SPEAKER_02 52:51

Hej!

SPEAKER_00 52:53

Tack för att du har lyssnat på vår podd. Både jag och Ida Maria ut och resej en hel del, besök olika kyrkosamman. Följ oss på sociala medier för att inte missa vad vi dyker upp nästa gång, este, för det hittar du bara senaste böcker. Sjuel sig, det är snart tillbaka igen. Hej då.