Tungotal och Andeuppfyllelse

I detta avsnitt avslöjar Ida-Maria lite om sina dolda talanger och i vilken sport hon innehar ett EM guld. Vi talar också om tungotal, Andeuppfyllelse och om vilken plats det har i våra kyrkor idag? Har vi gått från ett dike till ett annat vad gäller synen på karismatik och var är den sunda vägen?   

Kolla in våra böcker: 

https://www.libris.se/product/nar-taket-maste-brytas-upp/ 

https://www.libris.se/product/gud-ar-ingen-godisautomat/

Lyssna till Vardagsandakten: https://www.buzzsprout.com/1060690

Musik: Dyson Eldh

Transcript

SPEAKER_03 0:01

Välkommen till varför inte med Bänge Sö och Backman. Gedar Maria arbetar som församlingsutvecklare och evangelist i gumigan kyrkan. Hon är kronikör i tidningen dagen och skriver också böcker. Själv heter jag är pasterkan i SEGS turnare. Jag driver på den varten och är också jag författare. Vad roligt att du är med och lyssnar och tar del av vårt samtal om tro och liv. Sådär. Då är vi igång med poddavsnitt nummer tre. Vi har överlevt två avsnitt.

SPEAKER_02 0:38

Vi har överlevt. Ja, precis. Och också haft ganska roligt på vägen tänker jag.

SPEAKER_03 0:43

Mycket roligt. Och faktiskt en del lyssnare också som har gett feedback och sådär.

SPEAKER_02 0:50

Lite dåliga har de varit på vad vi ska prata om, men vi har fått en hel del responser, tänker jag.

SPEAKER_03 0:55

Absolut. Och jag har också dragit med mig några av mina amerikanska lyssnare från vardagsandakningen. Vilket jag är väldigt stolt över. Jag vet inte riktigt hur de har hittat varken mej eller det här, men det är kul. Vi har folk där. Nästa gång får jag göra en amerikansk inledning.

SPEAKER_02 1:10

Exakt. Som Robon Stärnberg brukar försöka se på i sin podd.

SPEAKER_03 1:15

Jag hörde det. Och då tänkte att vi slår oss nog i all statistik, men inte på den här statistiken. Vi har fler Amerika lyssnare. Förstor jag. Men Ida, hur har din helg varit?

SPEAKER_02 1:26

Bra, tycker jag. Jag. Hela veckan känns som att jag vet, jag vilken frågan någon gång förra veckan så säger hur mår du liksom? Den frågan får man ju ofta. Och då har börjat in sig så här att ja, jag tänker nog ganska sällan efter. Och jag bara konstaterar att jag är inte dåligt så det är väl en bra vecka. Medet intensivt och annat. Men helgen har jag varit, vi började med Tacko kväll i kyrkan på fredagen och sen har vi haft alfa en dag med vår alfa kurs. Jag tänker att de flesta kanske ska lyssna här koll på Alfa, men om man inte har det så är ju det en grundkurs typ i Kristen tror. Och i den kursen så ingår en hel om den helgande. Så det är den lösen hade vi lördag. Ja, superspännande. Jag tänker att vi ska fånga lite trolar därifrån.

SPEAKER_03 2:23

Nu ska jag återkomma till det.

SPEAKER_02 2:26

Exakt. Och så var jag kyrkan i går och börja att försöka hinna fått svätt och annat sånt här trökigt som livet också håller.

SPEAKER_03 2:35

Så du var en hel helg i kyrkan kan man säga.

SPEAKER_02 2:38

Det var verkligen. Jag var ledig egentlig helgen. Men jag var i kyrkan varje dag. Men det är ju lyxigt när jag hinner föra det i mitt lokala sammanhang. Det känns som en bonus. Men du har haft en intensiv helg.

SPEAKER_03 2:51

Ja, men det tycker jag nog att jag har haft faktiskt ha flera skäl. I fredags kväll var nog lite lugnna ändå. Men sen lördag, då följde jag min dotter år också. Hon följde ju 12. Min dotter planerar i det här i ett år. Och hon har vissa specifika önskemål som jag måste leverera. Hon ska ha pankaksårta varje förelag. Så det innebär att på fredag måste jag steka alla dessa eliga pankakor. Men det är härligt och hon blir ju jätteglad, såklart. Men det är mycket jobb. Och något år lärde jag mig att man måste ju steka pankakorna i god tid innan, därför att jag försökte sätta ihop den här pankaks när pankakarna fortfarande var lite för varma. Och då rinner ju bara grädden. Det blir bra.

SPEAKER_02 3:41

Men vad är varför pankaks det? Det verkar jättejobbigt.

SPEAKER_03 3:45

Jag vet inte, hon har fått för sig det. Och sen så ska det vara det varje år liksom. Och då eftersom jag har en svaghet att jag skämmer bort mina barn. Och då blir det pankaks där. För pappa stå och steka det. Så det gjorde vi. Och sen åkte vi till Ikea på lördagen och det har ju vet ju alla hur det är att var på IKEA. Det är att hon skulle ha nytt skrivbord och någon ny bok. Så full fart liksom. Och sen igår så var det. Så hade jag en uppvaktning också på lördan, alltså en försämlningsuppvackning och åkte på det. Och sen igår så var jag egentligen ledig från den vanliga gräns den. Men jag var där ändå. Jag tycker det är ganska skönt att åka dit när jag inte har något att göra. Jag glider in vid 11 som alla andra och sätter någonstans och lyssnar och bara är med. Så det var roligt och sen var jag i frövi och predikade på äftermiddag. Vet du vart frövi ligger?

SPEAKER_02 4:38

Äll utanförbro.

SPEAKER_03 4:40

Du kan verkligen geografiskt.

SPEAKER_02 4:43

Vet varför jag vet vart frövi ligger. För jag har aldrig varit där och jag är inte här är saker som inte har någon koppling till kyrkan. För annars ofta så känner jag ju till platser för att jag reser i min tjänst. Men i min tonårstid så spelade jag ju alltid med frisk mycket. Saker vi kan ta upp någon annan gång. De två stora klubbarna liksom i Sverige, än i Kallmar och sen var det i Örebro, och den hette frövi. Så det är ändå lite för jag vet att frövi ligger när det är Örebro.

SPEAKER_03 5:16

Men I det Maria när vi ändå har bara poddlysnare här med oss. Ända från USA över allt. Då kanske du ska berätta exakt. Hur duktig var du i Ultimate Frisby? Kan jag inte bara ändå förklara för alla så här som kanske tror att du har haft en liten hobby här.

SPEAKER_00 5:31

Ja, just det. Du menar att jag vill ha min moment som fair.

SPEAKER_02 5:37

Alltså, men jag har ett antal Semedaljer och ett enguld i bagaget.

SPEAKER_03 5:42

Enguld i Altimet Frisbe.

SPEAKER_02 5:46

Jo, men det är ju emerit. Sen ändå bara för att lite grann det här på jorden. Det är ju lite lättare att komma in i landslaget i alltimitt frisbe en typ fotboll.

SPEAKER_03 5:56

Nu är du svensk, nu är du tråkig, nu är det lagsida Maria. Du har varit enguld du ska vara stolt över det.

SPEAKER_02 6:02

Sen är ändå en mig fortfarande bedrift. Men att just ta sig in i landslaget som junior i Sverige. Det är ju absolut en bedrift, men det är inte jätte. Jag tycker inte rättatus. Men det är engulliga stolt över.

SPEAKER_03 6:18

Det här är därför du behöver mig, Maria, för du behöver någon som peppar på det att du ska ju överdriva det här och lyfta upp det här. Du är ju den enda kvinnliga predikanten som också är alltid frisp E-medaljör i Sverige. Det är ju helt unikt.

SPEAKER_02 6:33

Det är satt.

SPEAKER_03 6:36

Jag vet inte om det var mer.

SPEAKER_02 6:39

Om det hade varit nummer så hade jag vet det. För så liten är frisk värden. Så nej, jag tror inte att det finns något mer. Om det är en lokal predikant.

SPEAKER_03 6:48

Det kunde ju vara en grej, för kyrkan, alltid med ett frisk turnering kommer att slå i Damaria Bänge. Kör du fortfarande. Har du fortfarande.

SPEAKER_02 6:59

Jag kan ju det. Men det är ju, jag har inte spelat aktivt sedan egentligen så jag flyttar hemifrån. Jag flyttade tillgå på folkhögskola och då, precis när jag flyttade, så la man ner klubben i Jönköping, lite jag flyttade. Ja, verkligen. Nu tror jag den fanns sedan ett par år igen. Jag vet inte om det här är längre. Om det är någon som har koll på det kan ju brifa mig. Men sen försökte jag ta upp det när jag borde i Stockholm och plugg det. Då var jag med på några träningar. Men man inser ju också lite, grann. Jag tänker att det en del saker är väl som alla idrott och annat. Att vissa saker, tekniken och sånt, det sitter i muskelmnet. Men däremot, den där konditionen och liksom reflexen kring lagspelet och så. Det är ju ett ganska snabbt spel. Det märker man att det är mycket sånt försvinner om man inte har tränat det på fyra år som jag har gjort. Så kan jag. Så ibland jag tänker ofta att förligt har det varit om det har varit en större sport så har det funnits en korpelliga i allt. Det har varit min dröm. Men det gör du inte.

SPEAKER_03 8:05

Något ska jag skapa. Har du något medallskåp eller har du något liksom. Är du bara gjort av dina medaljer?

SPEAKER_02 8:11

Nej, de ligger i en låda på vinden.

SPEAKER_03 8:14

Ja, om jag hade vunnit, så hade jag haft ett medallskåp. Utan vi kan med lampar och ting.

SPEAKER_02 8:22

Jag kan upprätta ett till när du kommer att hälsa på.

SPEAKER_03 8:25

Då vill jag se allt med frisby. Så måste du imponera på dina barn också.

SPEAKER_02 8:31

De har ändå sett om mina medaljer.

SPEAKER_03 8:35

Men frövie var trevligt annars kan jag. Jag gillar faktiskt passårsparet där, som är Samu och Alexandra Österschö. Jättrevliga personer. Och jättemyusigt. Jag gillar det om det du ofta talar om att anpassa kyrkan sen. När man kommer in i den här korskyrkan Fövi. Det är det första jag märkte var att de hade gjort i ordning på bänkarna så påsar för barn. Det var liksom anpassat så att barnen skulle. Och de hade till och med gått länge oss. Vi har också haft en sån här påsar med lånepåsar. Men här hade de ålderskategorier också. Så att det var för olika åldrar typ 5-8, 8-13 eller något sätt. Men det var ju roligt. Man kände direkt att man kom in där att typ, hade jag haft kidsen med mig hade de något trivt här och bra jobbat. Så det tyckte jag var kul att få besöka en kyrka där man ser att det ändå och ganska låg medelålder också faktiskt, tycker jag. Ibland när man är runt i kyrka kan ju vara olika med det. Men här var det ändå ganska mycket barnfamiljer.

SPEAKER_02 9:35

Det är bra. Jag lyfter faktiskt, eller som sagt, jag pratar ju ganska ofta om sådana saker: att vikten av att tillgängliggöra kyrkan för alla. Men så det här med påsad är ju superbra. Men jag ska inte bara säga att jag lyfter faktiskt eran församling ganska ofta när jag är ute och talar om det.

SPEAKER_03 9:54

Det är bra.

SPEAKER_02 9:55

Utifrån när jag var, jag vet inte om ni har det alltid, tror jag. Men när jag var på högt glad och talare av er så gjorde ju Hanna promotade er låda som ni har. Den kallas ju inte NPF-flå.

SPEAKER_03 10:09

Man får inte kalla den för NPF-låda, men det är hjälpmedel för människor med NPF-diagnoser och liknande.

SPEAKER_02 10:16

Och det jag tyckte varför jag lyfter fram det är ju båda att det finns en sån där saker man kan sitta och fingra på eller hörs eller k på eller annat. Men jag brukar promå att det utifrån sättet som Johanna lyfter fram den. Att man också normaliserar att för den som behöver ha svårt att sitta still eller så finns den här lådan. Och framför allt att hon också sa att om din vänkrann sitter och fingrar på någonting eller så tar det inte så illa uppan det gör den för att kunna koncentrera sig bättre.

SPEAKER_03 10:49

Det låter negativt när man säger det, och jag menar det i den bästa meningen, för jag är väldigt stolt, men vi är ju verkligen, eller har ju blivit det man ibland nu tycker som en mässig church. Det är liksom det är väldigt rörligt hos oss. Men vi gillar ju det och vi försöker som sig normalisera det att människor är olika och jag menar: om någon sitter och pillar på någonting, men det gör att de är kvar i guttkjänsten och att de faktiskt ändå hör kanske till och med av prediken för att de också pillar med någonting. Och de är med i låtså, men då har väl det jätta välunnit. Så att försöka få det normalt att idag tänker jag att samhället är så vant vid diagnoser och olika saker som vi inte kände till, kanske har väl alltid funnits. Men man var inte så insatt i det för 2030 år sedan.

SPEAKER_02 11:39

Även att vi lyfter, att hon också gjorde det kring det här med barn som också rör sig. A det är rörligt att hon också. Man kanske gör det alltid den kvädd till hanne. Men att också så här, vi tar med oss barnen nu till sönderskolan, men det kan vara så att alla inte orkar vara kvar på den samlingen. Så kommer det inspringande barn bara ha överseenden med dem och lå dem få vara med.

SPEAKER_03 12:04

Och det älskar det går när jag var i Fövi för att det var precis som hos oss att man hör det längst bak i kyrkan: barnljud och rörelse. Det är helt okej, det är jättebra. Det är deras kyrka också. Om du vill ha barn i framtiden så måste de få vara med. Sen kan det finnas någon gräns där alla föräldrar kanske får tänka att är det någon som råskriker någon stopp och ingen hör någonting, då kanske man föräldrar kan gå ut och svänga och se om det lugnar sig. Men överlag, normalt stör, större moment för att barnen är med och lever, det måste ju få finnas, tycker jag. Annars har vi inga barn i framningen. Ut det är ju det som krävs. Och att barnen får vara med och se. Vi har en störskön, jag ska inte säga namn i podden, men en störst skön familj som kommer och de har en liten shje, kanske typ två och någonting. Hon kallar alltid mig för pastor, vilket jag tycker är jättegulligt. Och när hennes skälare går fram för förbörn så brukar de följa med ibland så här. Och så sätter de sig på kanten på kyrkpodet. Medan de förbröm kanske. Och sist så hörde att hon hade sagt till sin mamma och gick där från att när jag blir stor, då ska jag be med pastor i kyrkan. Det tycker jag supergulligt där tjejen. Och det är också då tänka ett resultat av att de får vara med. Att man inte tycker att det stör att det rör sig barn i kyrkan. För då blir de en del av det här och ser hur det funkar. Så jag tycker det är väldigt viktigt. Men det där blir en hel podd egentligen. Vi kan ta någon gång om anpassning för barn och unga och hur kyrkan, men sen är ju anpassning för äldre också, såklart kyrkan ska väl vara en plats för alla människor. Men det behövs jubland lite mer hänsyn till yngre. Kanske inte liksom. De växer ju, de lär sig, de måste ju få en chans att anpassa sig på olika sätt. Men Ida, du och jag har pratat lite inför det här. Bara snabbt bollat i ner vad vi ska tala om. Och då så hade du lite tankar utifrån den här helegande-dagen eller så här. Var du, vad väckes upp i dig när du var där på den här heligande?

SPEAKER_02 14:09

Ja, alltså, jag tänker att det här är nu av de här grejerna där vi har lite olika ingångar i vad vi har för bakgrund. Sen är frågan om vi ändå kommer lämna i samma.

SPEAKER_03 14:19

Det är möjligt att vi är närmare varandra än vi tror.

SPEAKER_02 14:21

Exakt. Jag älskar ju den dagen på Alfa när man verkligen får prata om vem är den helgande, vad gör han och hur blir jag fylld av den helgande. Men det som alltid brukar komma upp och som även kommer upp i lördag. Det är ju. Om man kör filmerna kring Alfa så är de visligen idag lite mer nyanserade men ganska mycket fokusen på att också ett genomsvar på den helande är 100-talet. Och i de nya filmerna nu så har de också med vikten av lovsongen och att lovson är respons på anden. Vilket jag tycker är superfint aspektet med. Men det gör ju att det nästan alltid vid de här tillfällen kommer upp om man har beroende på vad man har för bakgrund. Den här gången hade vi både den som absolut inte har någon erfarenhet och uppvuxen i kyrkan och de som verkligen är uppvuxna både i karismatiska och ika karismatiska sammanhang. Den här alfkursen är ju dessutom då i Pänstförsamlingen i Bullsjö. Så då är det ju de som också uppvuxna där. Och då kommer du alltid samtalet om 100-talet, vad har man för med sig för erfarenhet av press kring det? Hur tänker man kring andop? Är det någonting som alltid har undervisats om. Utifrån det här är det verkligen lite intressant att bara vad är din erfarenhet? Vad tänker du? Vad är din liksom vad har du med dig? Och i detta kommer ju då massa följdfrågor som jag tänker att vi ska ta upp. Alltså båda utifrån, hur undervisar vi om andän på ett sätt som är upplyftande och bra. Men utan att tappa bort den. För det tänker jag ibland har varit risken också. Och jag till exempel hade ju aldrig ens hört ordet Andor innan jag träffade min till man. Så ja, där är jag lite grann. Jag har massa tankar. Men vad är liksom, vad är din. Du har ju vuxit upp i lite mer.

SPEAKER_03 16:36

Ja, men vad ligger du intressanta först, vi slänger oss med olika uttryck här nu. Andå uppfyllelse börjar med. Nu kallar du in andop här. Vad ligger du själv i den? Vad tänker du själv? För det finns ju olika skolor i det. Den klassiska pistskolan är ju att man blir född på nytt, tar emot Geset i sitt liv, blir nyskapelse. Och får del av anden absolut. Men att det sen finns en nivå till ofta, där man på något sätt blir uppfylld av anden och då kallar man ofta det finns för anderopet. Vad tänker du själv, vad är din hållning på det?

SPEAKER_02 17:15

Jag tror att det var det som var så förvånande eller svårt för mig när jag hörde det ordet första gången. Och kanske då i någon form av kontrast till den klassiska pinst. Än nog att jag har också fått med mig att man blir fylld av andra, eller att man får den här helgande när man blir kristen. Eller kanske till och med innan för att det ändå står i Bibeln att jag kan inte bekänna Jesus som här utan att ha den heligande. Så jag tänker att den heligande är ju verkar i och runt mig redan innan jag kommer till tro, och så får jag ta emot det i mitt liv när jag säger ja Tesus. Men sen är jag ju ändå uppfoklad med att vi också kan få uppfylla oss av andän och att and precis som du säger. Det finns en nivå till. Att annar också kan få både fördjupa sina gåvor och att vi också kan få erfara mer rent känslössigt av vad annan är. Men jag kanske inte har tänkt. Och det är väl det här som jag tycker är svårt. Alltså min bild av hur man har undervisat om det penst är att det är ett tydligt tillfälle. Detor. Medan för mig har det ändå varit att undervisningen jag har fått med mig varit är att det är någonting som lite grann låter ständigt uppfylla som anden. Att det är någonting som jag absolut minns i första gången det hände hände stort, men jag tänker att det inte bara var en engingsvärtelse utan att det fortsätter. Och att det var det som kanske varit skillnaden i betoningen. Att den första gången inte har varit den där superstora grejen. Utan det är ett naturligt verk av vad den heligande gör, och du kan fortsätta få med det.

SPEAKER_03 18:58

Spännande typis och berätta lite om min story också kring den. Men i Pinst, bara för grunden så har man ju ofta tänkt att när man kanske blir född på nytt, man tar emot en heligan, då får man den heligan och blir på ett sätt fylld av andän. Men så har man nog i pingsteologibland pratat om andän i och and på. Och vad man menar med det ofta har varit att and i mig är för min egen personliga uppbyggnad. Det finns ju ord som den som ber i anden eller talar i anden och bygger upp sig själv och så här. Då har det varit mycket för. Och andens frukter som växer i mitt liv. Och sen kanske man har lagt andän på då har det varit mer som utrustningen. Att and kommer över mig med utrustning och gåver och förtjänst liksom. Och där tror jag också, då pratar man ofta väldigt karismat om smörjelsen brukar man prata om det, då ska det vara andens kraft över någonting. Men det kan vi ju grotta mer. Men alltså för mig då som uppväxt i Pinst. Så kommer jag ihåg vad det är lite 100-talet och andens uppfyllelse första gången jag reflekterade över det. Jag måste ha varit max sju år gammal. Vi flyttade från en plats som är Örigrund när jag var sju och jag kommer ihåg att det här var där. Och att jag såg min pappa inom gudtjänst här vagar minne av där, men ändå att jag såg honom stå talar i tunger någonstans och inte fattade vad det var. Och typ frågade min mamma och vad gör pappa? Det var där första reflektionen kring det här. Då berättade om det här är önöspråk eller timmespråk. Jag kommer inte exakt ihåg hur honade det, men det var ändå liksom och då var det naturligt. Och det här tänker jag att vi ska prata om en stund. Men det var det 20 talets plats. Därför jag klar själv lite grann. Men jag inser också att hade jag inte sett typ min fascha snacka i talet unge, så kanske jag inte hade hittat det här. Men sen då, sen tror jag väl. Jag tänkte så mycket mer på det i de ålderna kanske, men sen kom till svudemkyrkans friaskola. Jag började när jag gick i 40 år. Då hade vi bön på schemat. Jag vet att du brukar säga så här: när du ute så här, hur många av du har haft morgon bön i skolan för det är inte så vanligt. Men på Kristens friskolan så hade man ju det då. Jag tror inte att skolinspektionen hade liksom okejat kanske där idag. Men då hade vi det. Och det var ju verkligen, det var ju tung och tal, alltså i fyran. Jag brukar säga att jag hade tung och tal på schemat i skolan. För det var kanske inte riktigt så att det stod tungtal, men det var ju bön. Och det var ju den skärgången. Det var verkligen. Och jag kommer ihåg att det liksom i fyran femmande här, liksom att man stod ju snegla på kompisan och tänkte så här: ska jag också behöva i tungare? Eller hur? Det var ju så här. Ja, det var ju förväntan. Och jag tror att många kristna inte växer upp med det i 4 att man tänker att här var det ju liksom så. Så det leder väl till att något nyhem någonstans i den åldda. Så fick jag uppleva en uppfyllelse av andännå under någon typ av lovsongspass, egentligen som jag kände att det hände. Men jag men jag kan vara klon kring det här. Jag kan tänka så här att hade det inte varit för vad jag såg i min familj, och om det inte hade varit för det här skå. Jag kan ju träsa lite grann saker som jag inte tyckte var bra på den här skolan. Men jag inser också att det fanns en del saker som pushade oss i en viss riktning. Och kan jag se att många till exempel som gick i min klass, idag jobbar som pastorer eller pröster, eller så att frukten känner man träder att någonting gott kom också ur de här grejerna. Men där var väl min resa lite grann det. Till att idag om man hoppar fram. Jag älskar ju via möten. Jag älskar. Jag går igång på att stå där när det blir tunga och tal och skrik, och folk är faller av handen och allt det. Men mina gutkänster är inte sådana. Det är inte så elomkrat. Även om jag älskar att vara i de miljöerna, liksom jag älskar nog fek man börjat snurra med kava och det händer grejer. Det var härligt.

SPEAKER_02 23:05

Men olika.

SPEAKER_03 23:07

Du skulle bara typa det för cirkus. Men jag älskar det. Men jag kan vara orolig ibland för vad jag har lagt mig nu. För det finns en teologi, tror jag, med 20-talet, att det finns en klokhet i att vara eftertänksam. Hur vi använder det och andens gåvarag och allt detta. Å andra sidan, om det tonas ner för mycket. Hur ska nästa generation få del av det? El ska jag börja fundera på det. Nu är jag väldigt ärlig här. Nu ska jag tänka på mina barn så här. Hur ska jag få dem att få del av det här ännu på ett bra sätt och sunt sätt? Där jag kanske har gått från en väldigt karismatisk miljö till en miljö där det inte är lika tydligt. Så det är lite kluring kring vad går gränsen i det här. Hur mycket ska vi vara kloka för att det här kan ju också få folk att tycka att vi är knäppar, så klart. Hur mycket ska vi ändå ha med av det här? Eller ska vi inte ha något med av det här i våra gurtjänster? Är det bara för privat bruk, 100-talet, eller gåverna, eller vad ligger du i den här resan?

SPEAKER_02 24:15

Det här är ju en superbra fråga. För jag tänker att jag tror att risken är att vi går bara över andra diet, och det kanske är det vi har gjort lite grann också. Att vi har blivit så rädda för att göra fel. Eller jag möter ju dem och de finns ju ganska många i vårt land som jag har vuxit upp i precis den där karismatiken. Inte bara i Pingst, utan i Livet Sor eller andra karismatiska församlingar över huvud taget, de finns ju även i kyrkan faktiskt. Och där man har fått med sig den där undervisningen om det åtminstone förr så tydligt kopplar det samman. Och där man det blev någon form av press också på 20 och talet att det är tecknet. Ja, exakt det stora tecknet på att jag har den heligande. Jag har ju mött folk, inte minst i alla kurser, som har kämpat hela sitt liv med frågan, har jag den helande eller inte. För att jag talar ju inte tungor. Och så tänker man liksom, så varm tror, du har så djupt använd och du har verkligen använd i ditt liv. Jag ser det, men man själv alltid har kämpat med det. Jag får ju aldrig i det här 100. Eller är jag liksom den andra klassens kristen. Och då tänker jag ju hamnat väldigt. Det där har ju svårt så roligt många när det blir det enda beviset på att man har det här. Och samtidigt tänker jag, jag tror, precis som du, att risken är att vi tonar ner det också för mycket. Har man aldrig sett, det har det liksom vi behöver ju också, det behöver ju synas och det behöver ta plats. Och jag tänker att ändå behöver finnas någonting av att det finns ju någonting kring det här med mysteriet i den kristna tror. Vad är det? Och jag tänker att 100-talet är en del av det. Att det finns en överanläggare på säga, men det var inte det menar, men en övernaturlig del av vad tro är som behöver få manifesteras för att det också ska få bli tydligt att det här inte bara vårt intellektuella påfund utan gud är större. Och jag tänker att när jag. Min erfarenhet är också från jag växte upp är att jag rörde mig inte riktigt i de där miljöerna, men jag rörde ändå team med visation som var ganska mycket den typen av miljöer bittvis. Och till en början så skämde jag mig ganska mycket i vad är det här som händer. Och samtidigt så är ju ett av mina absolut starkaste så här första möten med där jag fick uppleva att jag får bli fylld av and det är ju liksom på ett sådant sammanhang. Jag satt ner vid börjanplatsen själv, och så kommer det fram en ledare till mig och frågar om hon får be för mig. Och så börjar hon be och det en ledare som jag har sänt länge de som har varit med och format min tro. Och som jag aldrig hade hört med i tunor innan. Och så ber hon för mig ganska lugnt och stille, och sen efter en stund så bara övergår det i att jag hör att hon börjar prata i tungor. Liksom inte så uppskruva utan väldigt så lugnt. Och för mig blev det en sån enorm bekräftelse på att det finns något mer än bara det som är våra mänskliga relationer och vårt språk. Och då var det inte det där upphajpade. Men det var ändå 20-talet betyder någonting att få höra det och få uppleva att det finns en dimension till av bönen och gud och guds relationen. Men sen kan jag egämpa med det. Jag talar inte tungor. Min man gör det. Så precis det här med hur tänker man till sina barn och vad det är. Jag vill ju att de ska få höra att han talar i tunga. Eller att människor runt omkring och gör det för att få syn på vad det är. Ja.

SPEAKER_03 28:14

Men kan det vara så också. Jag är ju rädd för låsningen i det. Det finns teologi och så finns det självård och pastorala bitar. Någonstans vill jag tro att ung och tal kan vara något som vi skulle kunna få del av som människor, alltså på ett privat plan. Efter jag tänker också bara den som ber i anden bygger upp sig själv. Jag tycker gud vore lite roligtvis om inte alla kunde få den möjligheten. Men jag vet också att det är en sån här punkten, det är så stor risk för låsning i vår oss själva, därför att vi har haft det som pressen att om du inte talar i tunge, då har du inte ens and så otroligt dumt det kan bli. För där är vi ju helt överens att du kan ju för det första inte ens bekänna Ges som helre, utan att and hjälper dig med det. Vi tror att när du tar emot gud så har du fått del av andeln självklart. Men jag har ju märkt det du var inne på det här, 200 gör någonting. Ibland skulle vilja mer att man hade det fokuset att varför ska vi länka efter det. Inte för att bevisa att vi har andan det måste vi kunna ha en trygghet i ändå. Men vad kan det ge i min relation med gud eller min tjänst så. Jag har ju upplevt att för mig så är 200, de bästa predikningar jag har kanske gjort, har ju kommit i bön, och inte minst när jag talar i tunge. Om jag ber i tunge så är det som att jag får inspiration också. Det kanske är en kanal öppen. Även i förbören och med profetiska tilltal, har jag upplevt att när jag ber för människor i förbens kön, om jag talar i tunge någonting under den bönen, så är det vanligt att jag upplever att jag får tilltal till människa under den delen av bönen. Men det är ju bara min egen upplevelse. Jag säger inte ens att det så har ingen teologi bakom det. Men det är ju något som andän som ber som hjälper mig att formulera min bön på något sätt. Men tung och talet är också bara en del av andens verk och vi fastnar ju väldigt lätt där. Jag tror att tung och tal i gudkjänsten ska man nog vara förstigtigare med. Jag kanske är för försiktig nu. Det är där jag ligger lite nu. Någon gång måste vi göra det så de unga för höra och att det får synas. Men Paulus talar också med Bibeln att det här kanske ändå ska med viss måtta användas, så upplev jag det i alla fall i det offentliga rummet. Därför kommer att verkliga.

SPEAKER_02 30:44

Tänker du liksom när du säger att du tycker att vi borde vara lite försiktiga med 20talet i gudtjänsten, tänker du då i från estraden eller det jag tänker.

SPEAKER_03 30:53

Och det är klart att för talade man om bönebrus i kyrke. Det var att man hörde att folk stod och bad i bänkarna. Där borde det ju kunna finnas ett tung och tal hos människor och så. Men från estraden tänker jag bara att man kanske var lite mer eftertänksam. Men i alla fall förklara för människor vad som händer om man nu gör det. Å andra sidan, är det något oerhört för lösa när man har varit på något karismatisk kyrka och så kanske man liksom nu sjunger vi andra, eller nu, och så blir det som ett flöd i det där. Kan vara väldigt starkt. Och jag märker på de nya vår kyrka, för det här har kommit upp nu. Vi har haft en Bibel studie serie om andens gåver och fruter och så här. Nu då har det efterfrågats det med 20-et. Och det är då jag börjar in se att jag har nog missat bollen här lite. Nu börjar de nya här undra över här. Men vad är 200 egentligen och hur funkar det då? Vad är det för nu eller inte? Och dänger, oj, här måste jag nog ändå ta upp bollen på något sätt. Jag tror att anden är väldigt viktig. Jag tror tung och talet är viktigt. Jag tror de här sakerna är bra och viktiga. Men framförallt är det också så att vi söker ju inte en grej, utan vi söker en person. Den hälande är ju en person. Och jag tänker att det viktigaste vi kan uppmunka människor till är att söka den relationen. Men sen kan jag också säga att hur vi gör det är också en grej. Så när jag kom till elimkyrkan för 13 år sedan, är en jättefin chans. Jag är verkligen det som hände i vår kyrkan är ju svårt att hitta någon annan jag älska min förling. Men när jag kom för 13 år sedan, då upplevde jag att det här med använd och det var lite främmande för en del. Det var inte så kanske vanligt, alla var inte vana vid det. En del såklart, självklart men det karismatiska uttrycken. Vi hade dit någon talare som du stampade och hade sig lite grann, och då var folk upprörda. Hon grät typ. Det var hemskt. Ska vi bli en sån här församling. Men sen hade vi andra, och en person som jag faktiskt måste säga att jag berüder lite grann. Det är Linda Bergling på Arken. Hon är ju väldigt mild. Jag vet inte om du har träffat Linda någon gang.

SPEAKER_02 33:08

Jag vet inte vem hon är men jag har aldrig träffat han.

SPEAKER_03 33:11

Hon är världens varmaste människa som jag har möttet med, andra kan ju ha andra upplevelse. Men alltid väldigt mjuk och mild och väldigt smart och troligt intelligenta kvinna. När hon var hos oss på ett möte, då var det så att hon fattade vad folk var och vad som skulle göra. Hon talade tunger och hon ber för folk. Men när hon gjorde det på ett så mjukt och inbjudande sätt så var det väldigt öppet liksom. Och även i den församlingen som vi var då, så var det så att folk kom fram till förbörn och folk föll på marken och annat och jag tänkte där väldigt ovanligt för oss. Men jag tror att hennes milda ton och hennes förnuftiga approach gjorde att det gick. Och det tror jag lite också. Man kanske måste tänka att vi kanske kan vara tunligt ha det god tjänster. Vi kanske kan ha mycket förbär, vi kanske kan ha uttryck för anden som vi är ovana vid om vi gör det med en trygg ton, eller liksom har förtroende för de som gör det, eller att det finns en. Jag vet inte. Jag tänker att man kan skrämma bort om man kan bjuda in på något sätt. Beroende på hur man gör det kanske. Vad skulle skrämma dig om vi vänder där? Om vi bara så här att du kommer in i en miljö där du känner dig obekväm här det här känns inte bra. Vad skulle det vara nu eller när du var ung eller när du söker Marina, vad skulle ha skämt dig?

SPEAKER_02 34:34

Ja, det här är. Jag har också många spår i huvudet nu på vad jag vill koppla an till. Men den frågan första. Då tror att du är inne lite grann på det här, men hur gör vi det? Och vad är fokuset? Alltså, jag kan nog det är nog samma vanaler som går igång i mig nu som då. Även om jag är mer van vid karismatiska sammanhanget och kanske känner mig väldigt hemma i dem. Men det som behöver inte ha så mycket med karismik och använda göra heller i för sig. Men däremot det som triggar mig är när man märker att nu blir det någon form av sjov av det. Eller det känns kristet eller fokuset hamnar mer på uttrycken i sig än på vem anden är, eller på guds kälek. Att det blir manifestationen som står i fokus istället för Jesus. Den är nog min trigger som gör att jag skrems av det. När man känner att det här trappas upp till någonting eller blir en periss kring någonting. Och jag tänker precis som du säger, att det är otroligt viktigt i hur vi pratar om det. Och jag har märkt i de sammanhang som jag har mig, och det är väl lite det där. Jag tänker att i mena kyrkan och tidigare mission är ibland hamnar i det att vi får ta emot människor som har blivit brända från andra sammanhang. Vilket gör oss ibland rädda för att göra samma sak. Men där man också då får jobba lite grann med att återeröva ett språk för vad anden är. Att andra inte bara är det där. Och jag har fått undervisa ganska mycket om att den heliga anen är i första hand gut kärlek till dig. Det är bevis på att han älskar dig, det är hans närvaro hos dig. Och det finns ingenting skrämmande i det. Och när man får börja där i den ingången, då kan ju också de där det som sen blir de där yttre tecknen eller manifestationerna, oavsett om det handlar om 20-talet, eller om det handlar om att människor börjar gråta eller vad det ännu. Då blir det plötsligt inte. Grunden för vara det här är gudkälle och hur han vill möta dig, då blir det där på något vis en naturlig följd av det istället för att det är pressen eller liksom. Ja, jag vet inte hur jag ska precisera det. Men jag tror att det när det blir mer människan i fokus än gud. Det är ändå jag tycker att det blir svårt.

SPEAKER_03 37:06

100%.

SPEAKER_02 37:07

Och det är väl där vi ibland.

SPEAKER_03 37:10

När man vill forskera någonting. När man vill skapa något som inte finns. Andträder står i skriftningen. Annen framträder så att den blir till nytta. Det där är två saker som är bra. Det en är att annän framträder. Det är inte vi som forserar framen eller tvingar fram andän utan and som en person kliver fram själv. Och då kan vi bara skapa en inbjudande miljö för det. Det kan vi däremot göra. Vi kan skapa en miljö där anden kanske drivs att träda fram. Men vi kan inte forskera det och vi kan inte heller. Och det ska vara till nytta, vad? Alltså, det ska ju faktiskt göra något bra om det inte gör det, om det bara är showen eller något annat, då har vi missat målet med vad an den ska göra. Jag har ju varit på möten, jag har bett för folk. Jag har aldrig själv upplevt att jag har fallit av guskraft och någonting, men jag har ju bett för folk att upplevt att någon gånger fallit. Jag har också varit på möten där folk har försökt trycka om kul mig. Och det är bara osunt och skapar ju bara så mycket dumt. Då vill man forskera något som inte finns där. Det är det farliga när vi vill. Det kanske botar i något gott, men när vi vill för mycket. Och det är samma med 200, när vi har försökt trycka den på folk. Du måste ta i tunnel eller du måste ha det här. El det här tecknet, då tror jag har gjort mer skada än nytta. Och kanske faktiskt till och med att det finns människor som skulle kunna komma loss i det här. Men som har känt att det kommer till dem på ett sånt sätt att man det är inte för mig. Man har känner det negativa. Så jag tror du har rätt det. En tumregel kanske kan vara så här skulle jag säga till unga människor eller till alla människor som söker handlar. Jag menar, känns det obekvämt eller obehagligt? Känns det fel? Håller inte på med det. Jag menar någonstans tror jag att gud är naturlig för oss ändå. Det kan vara ovant. Det är en annan sak att någonting är oant. Men det ska inte vara obehagligt. Om det är obehagligt, då tänker jag mig att det här är inte gud som verkar i den här stunden.

SPEAKER_02 39:18

Men jag tänker också att det finns någonting i det här med Bibelordet att den heligande den annan frihet.

SPEAKER_04 39:24

Ja.

SPEAKER_02 39:24

Om man inte känner sig fri i det, så jag verkligen känner att det här blir tvång istället för att det hjälper mig till frihet. Då kanske det inte är heliande som vill möta dig. Han vill möta dig så att du får bli fri i din tillbildning och i vem du är och vad gud har skapat dig till.

SPEAKER_03 39:40

Och att det är en dans, den heligande på något sätt, som det är en person, så har jag upplevt det i mina gåver och allt att det är ett samspel och dans. Och man kan inte få schera det. Och jag vet att jag var en gång i inbjuden på en Bibelskolait var med. Jag var inte talare någonting, jag var bara där, men då hade de någon gästtalare från något annat land. Och han skulle sedan på slutet, rada upp folk och bara alla som vill ha ett profetiskt ord typ kom så ska ni få det. Och det där vet jag att jag redan då tänkte att det här är bara så osunt. Han kan inte garantera det. Jag har fått förmålen att ibland profetera inom människors liv och jag kan inte styra det. Jag kan styra om jag säger något eller inte, men det är andän som träder fram eller inte. Och jag kan bara vara tillgänglig för det. Men när vi börjar utlova saker, och det är ju klart, det har jag varit på även olika veckor och konferenser där man alla ska fram och få tung och talet och så här. Vi ska vara kanske försiktiga med att utlova vissa grejer. Däremot, uppmuntra att sökande är en helt annan sak att uppmunta att kom och skulle du vilja uppleva något över naturligt eller uppleva gudskraft, kom fram ska vi be för det. Men kanske vara försiktiga med vad vi utlåvar, tänker jag i vis mål.

SPEAKER_02 40:54

Men det där är nog en fin. Nu tänker jag två saker. Det ena är att jag tänker att här behöver vi vara lite varsamma tror jag som kyrka på att vi möter två olika målgrupper. Det ena är ju de som har en erfarenhet. Och där vi kanske som sagt, behöver hjälpa människor att återeröva eller hitta ett nytt språk eller vidka bilden av vad annar och hur han verkar. Och där jag tänker mycket de där gåna som nämn i Bibeln att tungtalet är inte den enda. Och det finns ganska många gåna som vi sällan ser i verkligen och församlingar. Och kan vi hjälpa människor att om du är ett upptäckt vad du har att som församling behöver vi alla de här gåvarna. Och vi behöver få se mer av både visheten och profetian och liksom för sjuka och annat. Så där tror jag att vi behöver bredda begreppet. Det andra jag tänker är att för den då, lite som du var inne på med det här med unga människor som också är med erfarenhet från är lördag då med som är som inte alls har någon uppvuxen i kyrkan. Som i passet om att bli fylla vilja andra säger så här: hur gör jag det? Hur går det till? Och så börjar vi prata lite om det och så säger så: ja, egentligen är det bara be om det. Men ett bibeliskt sätt är också att vi får be för dig och lägga händerna på dig. Och så sitter jag och tänker så här: ibland i kyrkan så smörjer vi med olja. Det är inte alltid vi gör det. Men jag hade ändå oljeflaskan med mig. Vi skulle också kunna smörja med olja. Han bara säger bring it all on. Du är så här: bring it your worst. Att bara påmer allt köra på. Nu har jag väl bestämt mig, då är jag öppen för jag vill ha allt. Men precis som du säger, vi kan inte garantera någonting men att inte heller hålla tillbaka att vi ändå tror att det finns mer i troen att få. Och lite det där, både kring 200 och smurjelsen och det där vi gör som på något vis öppnar för det där museeriet eller det över naturliga, jag tror inte vi ska också rädda för det för att också människor söker det och längtar efter det här.

SPEAKER_03 43:04

Min är det jag skruver och uppmuntra folk och säga att det är med tung och tal till exempel, för mig har det varit en väg in till så mycket annan välsynelse i mitt liv. Det har varit någonting att landa i. Men jag tror att man måste såklart landa från rätt håll. Det tror jag är viktigt. Men nu är det rädd för att jag har kommit hit att vi har varit förtista för det. Vi kanske gick lite långt. Nu vidrå. När den karismatiska väckelsen drog fram, 70-80 tal. Så kanske det har varit lite överbetonat ibland de här bitarna. Nu har vi tonat ner det så långt så att många av våra unga idag vet ju ingenting om det här eller har föräldrar som har varit brända och rädda för det. Så jag tror att vi måste återövra det lite grann.

SPEAKER_02 43:48

Att göra det på ett sunt sätt.

SPEAKER_03 43:50

Ja, ett erbjudande och jag tror ändå mycket på det att inte bara bjuda in till gårna, inte bara helandet. Eller tunet, utan personen som ger oss det här. Det relationen med den heligande vi vill inbjuda dig till att växa sig. Och där behöver vi bli tydligare. Och att också söka djupare. Vad spelar det för roll om vi kallar det för andedop eller anduppfyllelse eller hur vi uttrycker det. Och vi ser ju i evangelierna att de första lärningarna varit fyllda flera gånger. Det var ju båda när Jesus andas på dem också på pingsdagen och vid andra tillfällen, och aposteläringarna fyra också fylls de i en stora anden. Jag menar, det där är en pågående process i deras liv att de fylls av and. Så vi behöver inte fastna vid orden utan mer sökandet efter de andraliga djupen och dimensionerna att det finns mer. För det är också fantastiskt att se gåverna i funktion. Det gör ju någonting med oss.

SPEAKER_02 44:50

Absolut. Men tror du, för det här var min andra fundering som jag har suttit och tänkt lite på nu. Tror du, eller vad är din erfarenhet av att vi ibland har ett tyskat också. Det är så här då. Jag jobbar in förlingen ju i Habo. Och där. Det förekom inte jättemycket bönar brus i uttjänsten, eller när man är bad människor att vara med och deltar av högt i förbären så var det svårt att få folk att komma loss i det. Man har inte 100-talet och så. Men som pratade med flera av dem som är lite äldre i församlingen. Där många av dem uttryckte att för gjorde vi det? Att samma människor i en och samma församling har tystnet. Där det är flera, fler som fortfarande är med och som är kvar vad jag minns för 30 år sedan, då har vi alla högt, och det var naturligt att vi bad för varandra och vi har händerna på varandra man hör det tung och talet ganska ofta i vår församling. Nu gör man inte det. Och så pratar vi lite om det. Kan det ha att göra med absolut en aspekt av det är att församlingen har nästan tredubbats sedan dess. Så det är klart att det är nya människor in. Om man kanske inte är lika. Det är inte den där familiä gemenskapen längre. Man måste tänka efter vilka man har runt omkring sig. Det är ju absolut en del av det. Men jag funderar också på om det faktiskt är så att även de som. För jag märkte även i Moske Pings i Svärfra kan prata bland om när han växte upp och delade tung och tal framifrån. Och när det inte var någon som tolkade det ungotalet, så åkte man ifrån den där gudtjänsten och kände att den här guldtänsen var inte komplett. Det var någon som inte kläff fram i sin gåva. Och det levde så mycket i församlingen. Men även i den här församlingen, liksom i det 20 talet hörs ibland och så. Så tänker jag det inte på samma sätt. Och flera av dem som var med då finns ju fortfarande kvar.

SPEAKER_03 46:57

Jag tror ibland att vi tappar. Ja, vi blir bekvämma på något sätt och går vidare. Jag är väl rädd för att det är en relation. Som alla relationer så kan de ju stanger om kommunikationen dör ut, eller förväntan dör ut. Jag tror förväntan har lite mer att göra också. Vad förväntar vi oss när vi kommer till kyrkan? Förväntar vi oss att möta gud? Förväntar vi oss att Gudsande ska göra någonting. Här är en sån här känslig grej då. För jag har ju märkt det till exempel i förbörn. Så man ber för folk, förväntar jag mig att gud ska göra någonting här eller inte. Det blev så överbetonat i vissa miljöer. Jag rör mig med att man skulle folk följa vandan och så här. Då skulle man ha folk som fångade upp dem och så va. Men samtidigt har jag märkt också att idag förväntar man ju ingenting. Man förväntar sig att någon ska komma fram och gå därifrån och det är om det har hänt något eller inte. Men jag vet att jag hade en sån grej Elom som var ganska rolig för några år sedan. Så jag fick någon känsla för en gudkäns här att jag tänkte att det kommer röra vid folk idag i förbandstunden. Och så tänkte jag så här: jag vill ha någon som kan ta emot om någon skulle falla. Jag tänkte att vem i försämlingen ska jag kunna fråga om det här. Så jag frågade den person som tänkte den här killen, han lever inte länge med som Just nu. Han ska jag fråga Färger. Jag frågar Färri, kan du ta emot folk? Om det ska. Men han gick ju fram först i förbäns kön själva. Och han var ju den första som föll av anden, så där följer min cascher liksom. Så hade jag ingen. Men ibland tänker jag på den grudkänsten att jag hade en förväntan att något skulle hända. Och förväntan är inte att folk ska falla av den bara. Det är bara ett uttryck för att något händer. Det är liksom inte grejen i sig. Men det fanns en förväntan. Jag skulle väl önska att vi kunde trisa upp förväntan lite ibland. För mig, om jag är på en gudtjänst om någon säger så vad är det som attraherar dig i att vara på en gudtjänst och se att någon till exempel får förbörn och någon faller om kull. Var det vad spelar det för roll? För mig så det attraheras av det att se att oj, det händer något. Gud rör vi den här människan på något sätt. Och allra mest blir jag inspirerad om det är någon som jag vet inte är så här vet, superkarismatiskt. Utan att det händer någon som inte ens kanske ser övertyra om det. Men grejer där vi är bara uttryckt, men just längtan att någonting ska hända, liksom.

SPEAKER_02 49:24

Men jag tänker att det där syns ju även, eller det här med förväntaren, vi märker det också på tal om just det här, hur bur vi in i förbörn, har vi ens liksom beredskap för det. Det finns ganska många gudsser som jag är på där inte erbjuds person i förben. Antid är för att man inte har en kultur eller för att man faktiskt vet brukar inte hända så. Och också skillnaden som jag har märkt att om man har en förberedare, eller om man har typ sju. Det säger också någonting. Då händer också någonting med oss att jag ska inte ta upp den tid. Det finns någon som behöver det bättre än mig. Och så skapar det en hämning i rummet medan finns det många förberedare. Det säger också någonting ändå om förvänt, om öppenheten, om kulturen. Inte att alla måste se med ett föremål, men vi förväntar oss att Gud vill möta människor och att det finns en öppenhet här. Och vi vill göra det enkelt för folk att komma. Och det där gör också någonting. Så det finns ju lite det där, det hänger ihop med förväntan tänker jag. Hur väldigt bra pratar vi?

SPEAKER_03 50:31

Ja, jag tänker spännande för det finns en förväntan ut två håll. Jag tänker att dels vad sender vi för signal till människor. Det är väl där jag kan själv känna. Jag låter ju podden som att jag bara är övervåt här. Men som jag sa, i min egen församling nu så kan jag uppleva att vi borde ha mer av det här. Att jag själv var tystnat i mitt utövande av vissa karismatiska uttryck. Jag vill att barnen, och då är det ju signal utåt. Jag vill ju att barnen, att mina barn ska få se gud verkan. Jag vill att mina barn ska få höra att det finns ett bönespråk och jag vill att mina barn ska få det här. Men sen är det också en signal mot gud tänker. Om jag bjuder hemma, nu sitter jag i mitt vardagsrum här. Men om jag skulle bjuda hemma till vårt bord här. Du och familjen kommer, vi får titta förbi som här. Och ni kommer upp så här och hälsar på, då dukar ju, då förbereder vi, då sätter vi ut extra talrekarglas och köper något gott och vi gör vi ska ha gäster. Och då tänker jag ibland att även med gud och den heligand om vi förväntar oss att and ska komma och vi gör plats för andar, och vi visar helgande tror att du vill göra något idag. Så vi har förberett med föredare så vi har tagit med oljeflaskan och vi har gjort de här sakerna. Det är en signal till Gud också att Gud, vi tror att du vill göra någonting här idag. Och den signalen, där tror jag ändå att man kan skapa en miljö för andar att känna sig välkommen. Att känna att här får jag. För min upplevelse av den heligande. Det är ju personligt, jag har inte massa teologi bakom det. Det finns några Bibel där man skulle kunna tänka. Min upplevelse av anden är att han är ändå känslig liksom för miljön, liksom att om det är en välkomnande miljö. Det står ju till med Biblia släcker inte anden. Och det finns någonting i att vi kan nog kanske göra det också. Ta död på det där. Och vi har väl gjort ibland också av vår egen ioti genom att vi har gjort grejer på fel sätt och pushat.

SPEAKER_02 52:29

Där är det en jättefin balans tänker jag då. Mell vad är det vi kan göra. Att det vi kan göra som församling som pastorer, som ledare. Det är att vi kan skapa miljöer där människor får lättare att öppna sig för andel. Det är egentligen det vi kan göra. Vi kan inte få se in ander, men vi kan göra en miljö som gör att människor vågar öppna upp det. Jag tänker också nu tillbaka till Habu att vi hade en jobbade lite grann med det där med få till rörelse i rummet och förbrandstationer och annat. Och det var jättesvårt ibland i kyrkan för att vi sitter i så mycket mönster och liksom. Ja, det kan man ju prata lite mycket om vad är kultur och vad är vana och så där. Så vet jag, vi hade en församlingsdag en gång. Det var en helt annat miljö, ett annat sammanhang och där det fanns mycket mer yta. Och där vi var så att nu var det var spännande att tänka förbenstationer. Och så var det en kvinna i församlingen som sa: pratar ni om förbundstationer. Jag har alltid längt höftet för att tänka lite och göra mer om det. Så vi släppte loss henne och kna till med henne. Man behöver inte ha många förbundstationer, men då hade vi ju kanske typ tio olika sär för att också både in barn i hur man kan tänka och göra. Men framför allt det som hände i det där rummet är att vi skapar ett rum som skapar en annan typ av öppenhet än vad som kanske var möjligt i den syrkolokalen vi hade annars. Och att bara skapar förutsättningar för människor att våga pröva, att våga tänka något nytt eller kanske också bara våga öppna idag att jag är mottaglig. Den tänker jag att vi kan göra någonting med och jobba med och be ljud och responderar på jättebra.

SPEAKER_03 54:18

Jag tror att inte fastnar i att det måste se ut det vara på ett visst sätt. Utan det kan se olika ut för olika människor. Men att vi öppnar för andar också i Bibeln kommer ju på olika sätt hela tiden. Man presenter sig som en duva som äld, som vatten. Så anden är inte så statisk att det alltid är på ett visst sätt. Ut det kan vara olika. Men som du säger, vi skapar en miljö och en längtan kanske. Jag skulle önska alla som är lyssnar på den här podden. Jag tror att där Ida Maria och jag verkligen kan känna kanske en common ground. Det är att vi båda längtar efter att människor skulle få göra upplevelser av anden. Sen hur det ser ut, det kan vara olika. Man kan ha olika tanker om tung och talets plats eller inte, eller om det är för alla eller inte. Det här kan vi diskutera. Men det viktigaste är att man får en upplevelse av anden och att man söker en djupare relation med anden på något sätt. Att man bjuder in anden i sitt liv och det kan man ju göra idag. Och man kan ju till och med och säga: jag vet inte ens hur det här funkar, men välkommer in i mitt liv. Och då tror jag ändå att Gud vill svara på den böden på något sätt.

SPEAKER_02 55:29

I alla fall gör de ju jätteenkelt att de relaterar till att den urhåldrigaste bönen, typen i kykan är bara bönaren kom heli andra. Och att liksom that sit. Nu tänker jag också till de lyssnarna som säger känner att man har liksom krampat i det där med 100 talet. Att jag, länger efter det, absolut fortsätt be för det då. Men känner att du har kört fast i det eller det där blir en kramp. Att då kanske också istället be använda vilka andra gåor du har. Eller hur han vill möta det på annat sätt. För de finns ju där att bara ibland bara få bli påmin om att just att jag har det här. Vad är det? Han har mött mig, hur han använder mig. Det kanske är. Jag tänker att släpp det. Våga öppna på något annat.

SPEAKER_03 56:19

Men jag tror att det gäller med det mesta. Att kör man fast så släppt det för stunden och låt gud leda det. Men också sök utan sök dig själv. På något sätt, läs Bibeln, fundera kring det. Går inte bara på vad alla andra har sagt att det måste vara på ett visst sätt, eller hur mallen ska vara utan jag kan tipsa om en bok. Nu är det nu, alla kommer inte vilja det är en trosrörelsebok säkert. Men Kenneth Hagen skrev en bok som heter Tanks Beyond the Upper Room. Den är jättebra, en hel bok om tung och tal. Den tyckte jag gav mig väldigt mycket. Det är på engelska, men om man hittar den så kan jag tipsa om den. Men fastna inte. Utan mer sökanden och den. Jag tror att det är nämligen vanligt i relationer också om jag ska välja, i vanliga mänskliga relationer. A vi går in med en så förutad bild om hur en relation ska se ut istället för att möta den personen vi är med. Så jag går in med att så här ska ett äktenskap vara eller en relation var. Och sen så inser man att okej, det kanske är så för vissa, men det är inte så för oss. Och där tänker jag att den heligande relatera till varje person på något unikt sätt. Jag tror att man måste bygga den relationen själv. Och ta tid för den där är ju bönnen tror jag ändå nyckel. A be till gud och söka. Men att inte tvinga på en annan bild av att det måste ske på det här sättet. Ut det kanske lite olika, tror jag på något sätt. Ja, men det var ett blick spännande samtal.

SPEAKER_02 57:54

Verkligen, det där är väl en bra avrunding att söka personen, relationen.

SPEAKER_03 58:00

Och jag menar, bara säger det att det är också roligt att vi sitter och poddar här. Jag, då som varit inne i det här med tung och tal och sånt i ganska unga år och olika skäl. Och du som säger så här: jag har inte riktigt upplevt den här gåvan på det sättet. Men vi har ju den största respekten för varandra och vi känner ju båda att vi har med Gudsande att göra. Jag var ju med dig på när du var på höstgörkonferens, så på sandland så ville du smörja folk med olja så här. Och det var ju en väldigt stark stund. Då kände man ju verkligen att Gudsande verkade. Jag kunde ju känna att det där var ju lätt av Gudsande. Så man behöver ju inte fastna i vad som är vad. Man kan ta i tungt det är härligt och söka med det. Man behöver inte. Man kan känna gud i alla fall. Så att ja det. Man behöver inte välja. Utan vara vänner ändå.

SPEAKER_02 58:58

Du kan vara vänner ändå.

SPEAKER_03 58:59

Det tycker jag är fint. För egentligen hade du en annan fråga också med sig, namn som inte ens hand idag. Men det hade ju med polarisering att göra om anningen är någon sorts en kraft. Det får vi ta någon annan gång.

SPEAKER_02 59:14

Det är ju ändå. Alfan betonar det väldigt tydligt: det är ju också en väldigt tydlig effekt av anden. Att annen vill enhet i Kristikropp. Så jag tänker att vi ska ta det samtalet annan gång. Men också just det här, vi kan väl vänner oavsett. Det är vad annan vill.

SPEAKER_03 59:30

Och kan vi inte vara lite nyfikna på varandra. Om du är skeptisk till andens gåver eller tumor. Men vara lite nyfiken. Hitta någon som ändå levrem där. När jag kom till kumene kyrkan så var ljusbäraren helt framde för mig. Det var liksom. Det fattade jag inte alls. Och idag så älskar jag ljusbären i vår kyrka. Det är liksom de mest heliga stunderna när folk går fram och tände ljus. Men det började med att jag har varit lite nyfiken på det. Varför går folk dit och vad händer när de tände ljusen och ber vid kursset. Så vi kan väl vara nyfikna på den.

SPEAKER_02 1:00:08

Om man nu tänker på ett podnämnö. Att jag ska ibland ställa sig här, varför är man så här? Eller varför inte?

SPEAKER_03 1:00:12

Eller inte. Vi kan testa. Vi kan testa. Så är det. Ja, vi uppnätar väl lyssnare att fortsätta. El fortsätta börja skriva till oss lite mer. Vi ser ju statistiken att vi har många lyssnare. Men de är inte liksom aktiva än.

SPEAKER_02 1:00:31

Jag tycker det är jättespännande att höra vad folk har för erfarenheter och tanker. Inte minst in i det här ämnet. Skriv gärna till oss. Följ oss på Facebook eller skriv till oss privat.

SPEAKER_03 1:00:41

Jättebra. Vi är tillbaka som en vecka igen. Och vi kan ju ta upp massa samtal ämnen som ni tycker är roliga. Så det är bara skriva in. Och tycker vi inte om era förslag så gör vi något annat. Vi gör som vi vill, vi är fria människor. Men om ni fått lyssna på en medaljör. Guldvinnare i Em här i alla fall som har pratat om annän skår. Det är fantastiskt. Du får placera upp det där skåpet nu. Hur många priser har du tror du? Det fyller ett skåp. Jag tror att det fyller en hylla.

SPEAKER_01 1:01:15

De är ju liksom ingen. Det är ingen stora bloker.

SPEAKER_03 1:01:22

Det är ingen slå. Det är alla fall någonting.

SPEAKER_00 1:01:24

Min gullmedal är så här. Det tar ju inte helt mycket plans.

SPEAKER_03 1:01:27

Men det är i alla fall en gullmedall. En av dem till och med precis. Ha en bra daglihopa så ses vi om en veckor igen. Hej. Tack för att du har lyssnat på vår podd. Både jag och Ida Maria ut en hel och besök olika kyrkersamman. Följ oss på sociala medier för att inte misla vad vi dyker upp nästa gång. Kå in på libris på se, för det hittar du vår senaste böcker. Scuvälsing, det är snart tillbaka igen. Hej då.