Döden

Äntligen är vi tillbaka igen efter några veckors uppehåll! Joel berättar om anledningen till varför han inte kunnat podda och det leder oss in på ett samtal om döden. Pratar vi om döden och om himlen i våra kyrkor idag? Är det okej att ha dödsångest som kristen och hur viktig är den gemensamma bönen när kriser uppstår? 

Kolla in våra böcker: 

https://www.libris.se/product/nar-taket-maste-brytas-upp/ 

https://www.libris.se/product/gud-ar-ingen-godisautomat/

Lyssna till Vardagsandakten: https://www.buzzsprout.com/1060690

Musik: Dyson Eldh

Transcript

SPEAKER_02 0:01

Välkommen till varför inte med Bänga Schö och Backman. Itar Maria arbetar som försanningsutvecklare och evangelist i gönakky. Hon är kronikör i tidningen dagen och skriver också böcker. Själv heter Joell och passar en kyrkan i SGS. Jag driver på den varchen och också jag författare. Vad roligt att du är med och lyssnar och tar del av vårt samtal om tro och liv. Så där, välkomna tillbaka efter lite upphåll.

SPEAKER_00 0:35

Ganska långt upp.

SPEAKER_02 0:37

Ganska långt upp, absolut. Ida Maria, du sitter vart just nu.

SPEAKER_00 0:42

Jag är på plats i alvik på ekemiska centret här. Eckemägan har sitt huvudkontor.

SPEAKER_02 0:49

Vad gör man där? Vad har du förenden?

SPEAKER_00 0:53

Idag har jag varit här för att vi har utvärderat och bostat för läringe 207 som det ska bli. Vi har utvärderat årets konferens och pratat framåt. Men vi har också bara brinstormat jättemycket eller varit ganska uppfyllda av att vi har haft vår stora årskonferens ju i Hellen vision 26. Så alla kom lite grann uppfyllda och trötta av det. Så det var. Så jag är ju just nu väldigt fylld av så mycket spännande saker som händer och hopp för framtiden. Men jag tänker att om jag börjar i det så kommer vi aldrig komma in på varför vi har haft uppehåll.

SPEAKER_02 1:34

Nej, då kommer vi väldigt.

SPEAKER_00 1:36

Så jag tänker att ni Joel, du ta smärte i. Varför har vi inte hört på två veckor?

SPEAKER_02 1:43

Varför har vi inte hört på ett par veckor? Jo, det är ju mitt fel mest. Nu är det så här. Du är ganska upptag, men det här är mitt fel. Men det kanske inte är mitt fel heller. Jag drabbade sig av lite hälsobekymmer. Det var ju vad som hände mig. Inte så lite. Uan det är märkligt hur livet kan svänga på en krona. Jag och min fru hade varit ätit. Vi skulle gå en liten promenad. Och hade bara gått typer till tio minuter. Så kände jag så här att något är off. Något är fel. Så jag ste mig ner, eller min fru sa sett det ner och då jag mig det. Och sen så slocknade jag. Jag försvann lite medvetslös. Det är inte ett jättebra tecken. Och min fru i sjukskörska, hon lyckades få mig att vara till och så ring någon ambulans. Och då pängde jag på mig lite först. Så jag bara typ, det behövs ingen ambulans. Och hon bara, jo, det behövs nog. Det behövs nog en ambulans. Och det gjorde det, för sen vart jag sämre. Så vad som är, det var mitt hjärta fick spel och började tra iväg i alitmier och konstiga slag och sen upp i väldigt hög hastighet så 2020 var pulsen i och där ska den inte vara. De sa att den slår mer än dubbelt så mycket som den ska i en puls. Och det är inte toppen. Så jag förstod när jag var i ambulansen att det var allvarligt läge. Nu gör jag i tur, jag bor ju en stad med ett bra sjukhus och nära att det här hände dessutom ganska nära sjukhuset, så det var det var ju positivt. Så inte sjukhuset som jag nämnde för dig förut, det var ju liksom tre läkar där när jag kom. Då förstår man att det gillar. De var proffsiga och duktiga och mötte upp och jag är tacksam att gick bra och vi kan återkomma till sen lite tankar känsliga jag hade på vägen dit. Jag är ju både tacksam till vården i Sverige, måste man ju vara. Men sen också tacksam för till gud, för det som ändå hände när jag var där var att de hade kallat in någon narkosköterska som skulle söva mig för att försöka chocka hjärtat och med elstöpt. Och då helt plötsligt gick hjärta tillbaka sin normalrytm. Det hittar det tillbaka till sinusrytm. Och det förstår vi på läkarna sen att det är jätteovanligt. Det är så ovanligt så det händer att när man kommer in i mitt läge när det är så uppjagat. Och dessutom, jag har inte sagt det, men dessutom var det så att alla värden sen när man tar prover på mig, har ju visat att jag har väldigt liten hjärtskada. Man kan ju få skader på hjärtat och sånt där. Så det var ju också gudsnåd verkligen. Men sen varte ju en vecka på sjukhus på hjärtintensiven. Kolla alla prover, åka in i ett sånt här rör, det är ingen kul och se hur hjärtat ser ut och allting sånt. Och sen fick jag inopererat en liten dosa här. Det är spännande. Som kan ge mig stöta och även avbryta hjärtrusningar. Det är ju fantastiskt vilken kunskap det finns idag. Det händer faktiskt nyss på fotbollsplan i om jag följer fotboll så var den här danskens hjärta lar jag av alldeles nyss. Och då hockades han ju av en sån här liten dosa som jag har tillbaka till livet. Så de räddar ju livet på folk. Och så fick jag lite mediciner och lite annat och är tillbaka på banan. Fast jag är lite sjuktskriven också så jag ska vila upp mig.

SPEAKER_00 5:13

Men hur mår du?

SPEAKER_02 5:16

Jag mår bra fysiskt har ju fått medicin som får hjärtat att må bra. Och jag har även fått den här, det är ju mer en emotionell resa just nu. Sen ska de kolla upp mitt hjärta fortsätta så att det inte här händer igen. Så det är absolut en hälsogrej. Men det är mer det emotionella vad man har varit med om. Där har man lite att bearbetar.

SPEAKER_00 5:41

Vet vad jag inte har sagt i dig.

SPEAKER_02 5:42

Nej, berättar.

SPEAKER_00 5:45

Men det är att igår när jag var inne och skulle be kvällsbön med min yngsta här. Så hon är ju det här barnet som under delar av sina uppväxt när vi har bett gud som haver och sen. Så en period hade hon så här avbrat om mig och sa: Gud, vi tackar för alla människor på hela jullket att försöka ändå fortsätta. Vad på hon säger: mamma blir redan bett för allting, det räcker ner liksom. Men hon inte den som brukar tycka att de där kvällsbrövanna ska få ta så mycket tid. Hon igår när vi hade bett, så bara hör jag med honb och så här: så blev vi gud, vi tackar dig för mammas jobba kompis som var ett hjärta som stannat och tackar för att du var helt honom. Och jag var så här: oj, vad hände här? Och sen när det sagt, så säger hon så här: Mamma, vi bad för honom igår också, jag och pappa, och jag har berättat för min fröken om att gud har hat honom. Hon har ju inte fullt lika liksom. Men ur en nyoörings perspektiv så vittnar hon just nu om gud för folk på skolan på grund av ditt hjärte.

SPEAKER_02 7:04

Och så gripande med alla bönar. Och det har vi ju upplevt även här. Mån som ber. Men jag måste ju säga: det är därför jag också tar upp det. Man kan ju välja att inte säga någonting om det. Men jag känner att det är viktigt för mig att få säga att någonting hände på sjukhuset. Det är ganska uppenbart att Gud lugnade ner mitt hjärta. Och jag kunde absolut ha varit död. Det var ju inte långt ifrån det semet. Så Gud gjorde ju verkligen mycket. Och det roliga är att de pratar om det på sjukhuset, och vi till och med överhörde läkarna sig att de försöker hitta på ekoG vad som hände egentligen och när det hände att mitt hjärta bara lugnade ner sig. De förstår inte det riktigt varför det blev så. Men sen är ändå tacksam att jag menar, här tror jag att man ska vara klok. Det var inte så att jag bara är hela och jag hem och lever livet. Utan, då stannar man och går igenom alla tester och kolla hjärtat. Jag tror att det är viktigt också att lita på sjukvården. Det här är ganska intressant för att det var bra att vi tar det här samt. För när de sa att de skulle operera in den här grejen, då kände jag så här typ lite. Det vet inte om jag vill. Jag ska operera in något i kroppen. Det är lite obeagligt att tänka sig att det ska sitta något i min kropp så dessutom kan jag med stöd. Det är jättebra att ta i kroppen. Men så tänkte jag också så här med min historia och min bakgrund så här. Ska jag inte bara tro att gud håller mig frisk. Nu har ju gud räddat mig ur här. Ska jag inte bara tänka ändå att nu blir det bra? Och då fick jag en tanke, en logisk tanke. Som jag förstår vad gud för jag hade inte suttit och tänkt där. Och som bara lugnade min idé direkt. Och det var så här: Joel, vad sätter du på det säkerhetsbält i bilen? Ja, jag sätter på mig säkersbält i bilen. Förväntar du att det ska inte krocka hela tiden eller nej. Men du har ändå bältet på. Och då insåg jag att om det här är en skyddsgrej, jag stoppade in den. Jag förväntar mig inte att mitt hjärta ska lägga av eller att det ska kausa. Men jag tar den skyddsgrej som finns. Och det var så bra av gud att ge mig en sån tanke som gjorde att jag kände att bra, då gör vi det. Och så gjorde vi det och så var det ju faktiskt bra. Så jag är tacksam till gud för livet. Ja, det måste vara. Men just det med förbrörden, jag tror ju att det verkligen har effekt. Och så vackert du har de barn som ber att vi lär våra barn det. A när någon är sjuk, då ber vi. När någon mår dåligt, då är det det vi gör. Jag upplevde ju att det var ju ett par i min församling som kom och sa, att någon var inte ens med i min församling, med ett par som kom och sa att ungefär exakt när det här hände mig så hade de båda på olika sätt börjat be. Och denade till och med fått använd sån och börjat be och sen tala i tunger. Båda sa att det har inte vi gjort på jättelänge, tala i tunge. Så jag tror att Gud inspirerade dem på något sätt att be för mig. Och sen kommer min mamma till sjukhuset, hon hade med sig en böneduk. Och sen kommer Erik från Kungsör, han hade med sig böneduk från församlingen i Kungsör och så kommer någon från min församling med en böneduk också. Så Linda Bergling på arken skrev ska skicka en böneduk. Så det skickas bönedukar och bett böner över allt. Så det är ju fantastiskt. Det blir ju svårt för jävler att hitta på grejer då när alla ber. Det är lättare om de inte gör det.

SPEAKER_00 10:46

Ja, men också. Det är ju. Jag tänker flera saker nu. Dels tänker jag att det är så viktigt att vi påminner oss om den där praktiken av bönedukarna. Ibland så hör jag. Vad är det mirakulösa i det här. Vi pratade om det ibland annat också. Vad är det som händer när vi gör grejer? Men det finns ändå något biblikt. Vi ber för varandra, vi smörjar med olja, vi ber för böneduken, bli sjuk. För mig så var det något som jag länge hade hört att det där hade förekommit. Näckelsen drog fram, då bad man för bönedukar. Och så har man de här berättelserna finns ju ett helt. Om Gustafsson till exempel, eller det här museet som ligger utanför Karls den och sen som med boltsma, som har blivit hela det och lämnat sina kryckor och så. Och så är det som att det där, ibland så tonas det här ner att det fortfarande sker. Jag tycker det är så vackert att man lyfter fram att vi kanske inte. I en del sammanhang är det fortfarande väldigt tydligt. Men jag tänker även i våra sammanhang eller det sammanhanger i där det här kanske inte är något som hörs och syns så mycket, så är det fortfarande väldigt levande praktik i våra församlingar att när någon blir sjuk så ber man. Men det kanske sker lite mer det tystet. Men jag tänker bara verkar att vi får lyfta fram det att det här händer något när vi ber. Och det andra tänkte på var det är så tydligt. Sen kan vi alltid problematisera. Varför händer inte alltid saker när vi ber och vad det är inte alla hela det förstå. Men ändå det är. När vi står och kämpar med livet så är vi inte ensamma utan vi dels är vi bruin av gud men vi får också vara med och börja varann. Vi sa det någon gång att det är ju en lag insats som vi gör tillsammans. Och att det blir så tydligt i ett sånt böse som din här nu att när människor rodes utom inte har någon aning om vad det som har hänt, men bara upplever hur gud ligger på deras hjärta att det ska vi det. Att gud samlar ihop sitt team för att nu behöver man på deck liksom vi skär. Ibland så får vi ju vara med om det där och se hur det verkligen gör skillnad också.

SPEAKER_02 13:12

Det är otroligt vackert och jag, bönet dukar till exempel, det är så bra för att på ett sätt är inget magiskt mer om. Det är gud som svarar på vår bön. Men det kan vara en hjälp för vår tro. Och faktiskt när man är i en sån här sjukhusmiljö till exempel. Jag var ju där med en vecka. Man blir ju lite konstig när man sitter i det rummet. Jag hade så här grejer på mig som skulle mäta min puls. Och det var liksom: första dagarna var att du får inte gå ut i det här rummet. Du får bara vara i det här rummet if något skulle hända med ditt hjärta. Och då blir man blir nästan siks sjuk bara att sitta i det rummet. Och då kan de här bönordukarna vara något. Det är något praktiskt att ta i handen, det är något att lägga under kudden. Det är någonting att ha med sig, som gör att man känner: wow, jag har något som bär mig. Och det är inte tyget i sig som bär mig, utan det är gud som bär mig. Men det blir något att hålla fast vid. Så det var otroligt bra att ha det. Jag hade jättemycket besök och men du kan inte ha besökt inget runt heller. Man sitter ganska mycket ensam i så här plats. Så att bönerna gör skillnad. Och jag tänker som du sa, vi kan problematisera absolut. Men jag är en sån här, jag blir ju mycket om Guds beskyd över min familj över mitt liv och ordets beskyd. Och jag tänker så här. Gud skyddade mig och inte. Han skyddade mig jag fick ändå vara med om det här. Det är inte så att var skyddad innebär inte att man inte får svåra. Det var ju framme i päluporten eller precis nästan. Men gud räddade mig ändå. Och jag vill tro att bönorna finns där på något sätt. Och att man har en uppgift och har något kvar att göra. Men det som var vackert, vi pratade om döden förut lite grann och du och jag själva. I ambulansen så tror jag att jag ska dö. Och min fru trodde också att jag dog när hon såg att jag stocknade. Vi var ju där, vi kände det oroligt. Men i ambulansen så kände jag så här, blir det värre nu, då är det gatt för att jag mådde verkligen dåligt. Och då börjar jag tänka på himlen och jag har varit så lugnt. Jag känner en som fri. Och så inser jag att vi kanske borde prata med om himlen i våra kyrka. Alltså predika lite om det ibland och så att folk får med sig den här tryggheten och att då kommer jag ju hem. Om jag dör nu, då kommer jag hem. Och det är liksom, det blir bara bättre härifrån, inte sämre liksom. Men sen började jag tänka på mina barn och min fru, och då tänkte jag att jag kan inte dö nu. Jag har ju små barn och jag måste kämpa. Och då får man lite panik istället. Då byst det där ut ganska fort, den här friden. Men det var skönt att känna för min egen räking att jag är ganska trygg med min evighet och dö den här skrämmande på ett sätt, men inte på ett annat. Utan förstår att det finns någonting som väntar som är gott.

SPEAKER_00 16:12

Du vill ha tillbaka de där hemlandsången.

SPEAKER_02 16:17

Ja, men lite vad? Någonstans ska vi inte glömma att vi är pilgrimar. V är på vandring. Men båda världen har varit så tydliga för mig nu att typ: jag ska hem, och det är det vi ska till. Och det är det som där kommer bli bra. Det som inte är bra nu. Men det var också väldigt tydligt där inte än. Jag har ju något att göra här. Det finns en mening med att jag är här. Och det finns det mening med att du är här. Vi har någonting att göra. Dels tar hand om våra familjer. Det är vår kallelse också från gud. Men sen också att vi har ett uppdrag så länge vi lever och andra att vad har lagt på våra hjärt att göra. Så det är ju viktigt. Det var en upplevelse. Märkli var ju att du berättade för mig att redan innan det här hade du funderat på om inte vi skulle prata lite om döden liksom nu fick vi anledning.

SPEAKER_00 17:18

Jag var ju knappt säga det till dig när du skrev, vad har du hänt?

SPEAKER_02 17:22

Jag tror jag också bara. Jag skrev något lite fint semestrep att det går nog inte att poddda imorgon. Det gick ju verkligen inte. Vad tänker du om döden? Har du. Vad känner du in för tanken om dö, om liv, liksom.

SPEAKER_00 17:42

Den lilla frågan.

SPEAKER_02 17:43

Den lilla.

SPEAKER_00 17:48

Jag har ett otroligt ambivalent förhållande till tankarna på döden. Det har väl borat göra med att man som fastor så är man ju den där dödens närheta när man får följa människor. Men också att vi har haft en del i min egen familj och så. På ett sätt så skrämmer inte döden mig. När jag tänker på att jag har varit så nära den och följt andra där. Men däremot när jag liksom. Jag menar också lite gå utifrån vad du sa alldeles nyss. Jag har också varit med människor som bara har en sån otrolig för trösten på att jag kommer till himlen, det kommer bli bra. Jag nämnde för ingången att min svärmor till exempel när vi fick följa hen på hennes dödsbädd 55 år gammal. Det är alldeles för tidigt. Och hon bara är så, jag trorts att vi alla andra var övertygade om ända in de sista dagarna, att hon skulle bli hela, och vilket hon ju inte blev. Så var hon ändå så lugn i att jag kommer få komma till Jesus och det har jag längt efter hela mitt liv. Det är ju synd att inte ni får följa med redan nu och bra. Men det där, det fanns en sån otrolig grundmural trygghet i henne i himlen är verkligen mitt hemlan, och jag älskar ju så mycket så jag bara längtar efter det. Och jag vet att jag redan när jag lär känner henne och andra människor med samma typ av bottentrygghet i sin trot lite avansjuka över det. Vad underbart det verkar för det är ju verkligen inte alla som har den. Och att jag kan ha den logiskt i mitt huvud. Alltså att jag min tro säger mig att vi kommer till himlen. Och jag är så förvissad om min tro att jag tror att det är sant. Men mina känslor säger ju något helt annat. Så jag har ju ändå när jag var barn haft. Jag tror inte att jag har upplevt det renikångest. Men det närmsta jag kanske har kommit till det är när jag börjar tänka på den. Och då paradoxalt nog, jag förhoppningsvis inte egoistiskt utan bara den här känslan av maklöshet tror jag att det handlar egentligen när jag tänker på min egen hör. Jag är ganska trygg i att andra människor kommer till himlen. Men det finns något i det här med tanken på som har funnits med ända som jag var lite och kunde vakna mitt i natten och bara få så panik över tanken på att tänk om det är slut. Allt alla tankar jag tänker, allt jag gör, den kommer ha en gräns och så var det inte mer än det här. Jag kommer aldrig få träffa de här människorna. Jag kommer aldrig få med att vara på den här jorden, se det här hända. Den tanken på att det bara ska vara över, den kan skapa fullständig panik. Så i det ligger ju båda det här att vi inte. Det finns ju ändå något rent värdsligt i att jag vill ju få vara här så länge det bara är möjligt. Jag får följa människor jag känner. Få känna saker och ting, får tänka och prata och sen om det bara ändå att ta slut. Och då är ju tanken på himlen skapa ju en trygghet. Och samtidigt inte för att vi vet ju inte vad är det, och det är ju något annat än det vi har här. Så det vi har här kommer vi ändå att förlorilla. Ja, det där, att det logiska och det känns emotionella hänger inte ihop hos mig alls. Det finns två saker som jag kan vara så liksom känslomässigt rädd för som där den.

SPEAKER_02 21:43

Vi har inget koncept av det heller. Det som du säger: Bibeln själv säger om himlen att inget ögasett och inget har hört. Inget hjärta annat var gud av förberett för de som älskar om. Så där ligger ju också oron till vad är det? Det är bra sig Bibeln. Men hur var då. När jag var ung så då var jag orolig. I mina karematiska medier, så var det oroligt för att dö. Jag var med orolig för att Jesus skulle komma tillbaka i morn. Men då tänkte man säga att om Jesus kommer nu. Då fann det grejer man ville hinna göra först. Man ville ju få träffa någon och leva med. Det fanns grejer som man ville hinna med i livet. Och det kan jag väl fortfarande känna att man vill ju hinna. Sen ändrar ju det vad det är. Nu när man tänkte på kanske döda och var det. Jag vill ju vara med att mina barn gifter sig eller få barnbarn eller whatever grejer framåt. Men det är nog ingen konstigkänsla att man inte vill missa. Man vill inte missa det som väntar, eller som finns framför. Det är väl normalt. Och jag tror att det är viktigt att avdramatisera lite. Avdramatisera döden, du har ju själv låter. Men alltså det jag menar. Avdramatisera att vi som kristna inte kan vara oroliga för döden. För jag tror att vi kan vara det och jag tror att det är okej liksom. Och jag kanske inser att det finns olika saker att vara oroliga för. De människor jag har mött så kan det vara så att man är orolig för om det är äldre så är det inte ovanligt att de är oroliga för hur blir det med min fru eller man, alltså min partner, hur ska de klara sig utan mig? Eller hur blir det med mina bar och barnbarn? Jag måste finnas här för dem. Så man är orolig för dem man lämnar. Även om man är trygg med himlen, så är man orolig för alla man lämnar bakom sig. Och sen kanske man är orolig för hur det är. Gör det ont och det? Kom det vara jobbigt? Hur funkar det? Sen måste vi alla någon gång grubla över också. Hur tryggt är det? Är det här sant det vi tror på? Finns det nerhet och allt det här. Det måste man väl få ställa sig de frågorna också. Utan att vara en heretiker.

SPEAKER_00 23:59

Och jag tänker också att det där är ju sällan rationella. Det är också hur man även den frumaste och tryggaste i sin gudsrelation kan ju drabbas av sån otroligt dödsångest när man väl står där i närheten av där. Och verkligen blir panikslagen av räsla. Och även om då är inte. Räslan är ju inte rationell. Även om man egentligen i sin botten känner den för trösten, så är det ändå att det här är något jag inte har gjort innan. Och jag vet inte vad som vänder. Jag vet att saker kommer bli förlorade på grund av det här. Det är ju det man vet. Det enda man vet är vad man går mista om, inte vad det är som väntar istället. Och jag tänker också. Ja, absolut, vi är klart att vi måste kunna vara öppna med att vi är ibland. Och det här är väl också det där skrämmande. Döden är ju så extremt definitiv utifrån ett världsligt perspektiv. Alltså, för gud är den ju inte definitiv. Han ser ju en annan evighet. Men för oss är den ju det. Det gör ju någonting att man helt plötsligt ställer på sin spets. Alltså det där jag har levt för, det har investerat mitt liv i den gud jag har följt det. Jag har upplevt och erfaret av hur gud är. Är det på riktigt? Är det verkligen sant? Kan det verkligen finnas enhet. Tänk att den där. Det finns säkert människor som aldrig tvivlar, men jag har inte mött många av dem som är som aldrig någon gång hamnar i den där. Men tänk om. Tänk om det faktiskt inte finns någon som tar emot mig där minst inför döden.

SPEAKER_02 25:57

Jag tycker att jag har mött en del människor som har varit i församling här bara typ de tro starkaste människorna du vet. De här människorna har verkligen tro på GSA. Och sen när de ligger inför döden så blir de helt plötsligt nervösa och oroliga. Och det är som säger: det är egentligen ingen konstigt döden, den är ju så definitiv. Och vi har som människor inget koncept av döden. Vi förstår ju inte riktigt vad det är. För vi lever ju. Vad då ska man dö och vad hände då. Och så kanske då. Vi ska inte klaga det så tråkigt alla som klarar, men lite så här. Vi har ju tappat för kunelsen om himlen lite. Jag tror att ändå förr så pratade man mer om himlen och förkunad om himlen. Och att det fanns en tröst i det.

SPEAKER_00 26:42

Är det inte att vi båda har tappat för kundelsen om himlen och att vi inte längre levra döden. Det finns ju också någonting rent krast i det svenska samhället. Det är ju väldigt få människor som faktiskt har varit nära någons. Tidigare så var det döden var en mer naturlig del av ens liv. Både för att man levde i generationer tillsammans. Det var vanligare att människor dog i olika sjukdomar. Man levde också på en gård där man slaktar djur. Det var ju att döden vara en del av livets verklighet. Idag är det otroligt många människor som jag möter långt upp i vuxen håller som aldrig har sett en död människa. Eller varit nära döden. Jag tror att det också gör någonting med oss. När man väl har varit i det där rummet ett antal gånger. Och när det också blir så oerhört tydligt när människor gör att någonting faktiskt lämnar. Jag tycker det är så påtagligt att det är enbart skal som är kvar. När man får se den där för flyttningen på något vis, och får inse att det är den här världens gränser och villkor. Men det finns något annat som är den där personen och kanske levet bort om den. Det avdramatiserar ju lite löden ändå. Jag tror att vi har gjort. Jag vet inte om det går att förminska döden men kanske ändå att vi har gjort döden större än vad den behöver vara.

SPEAKER_02 28:29

Ja, och jag tror att vi måste som säger vänja oss vidare. Jag vet att jag tänkte på det någon gång att vi som är frikyrkliga kanske tillräck en församling och möter mycket människor där. Vi har säkert gått på en del begravningar. Gamla människor i församlingen och andra som dör. Men du är ett gemensman i samhället har inte ens varit på så mycket begravningar. Det märker man ibland när man möter vanliga människor att det är ganska ovanligt. Man går bara på någon enstaka under sitt liv. Och i min värld och din värld kanske också, vi jobbar inte mycket kyrka så vi är på begravningar ganska ofta. Men alla är ju inte det. Det är just på begravningar själv, som jag har haft mycket funderingar kring mitt liv. Jag vet att jag många gånger har gått hem till min fru och sagt att typ, idag var jag på en begravning, så här vill jag inte ha det på min begravning. Så här vill jag inte att mitt liv ska när man har hört minnestal eller annat. Ibland har man varit på någon minnesstund där det bara pratas om vad en person har gjort karriärmässigt. Och eftersom jag själv är lite driven så, det är ju med. Så kan man ju förstå det. Men samtidigt tänker: Jag vill inte att min begravning ska handla bara om min karriär hur jag poddade eller skriva böcker. Jag vill ju att det ska vara folk där som kan berätta att jo, det var en schysstkilla eller det var en bra person. Och så där reflekterar man över när man själv går på begravningen och utsätter sig för död i den meningen. Och därför tror jag att det är nyttigt att vi vågar prata om det. Och nyttigt att vi vågar möta det. För en sak är ändå säker är att vi kommer ju dö allihopa. Nu var det inte min tid och jag är glad för det. Men någon gång kommer man ju dö. Alla kommer dö någon. Och därför måste vi ändå ha med det i vår tanke.

SPEAKER_00 30:18

Och det är tydligt tycker jag också är när man har förlorat en del som har stått nära. Om man har förlorat någon i den snärhet som man har haft den här relation till, så har man ju den erfarenheten också av att döden är så oåter kallig. Det också blir så uppenbart att vad? Vär är faktiskt eftersmaken av det här? Vad är det jag saknar? Vad är det jag hade velat ta tillbaka? Vad är det liksom? Det där ser jag också lite på sin spet. Vad vill ju att människor som ska minna ska saknas och ha för avtryck. Men vad är din de här veckorna nu, då? Har du omvärderat ditt liv nu?

SPEAKER_02 31:02

Jag håller på att omvärdera. Jag har bestämt mig för att jag del ser sjukt skrivan och veckor bara för att landa. Och sen så har jag semester ganska snart så jag drar ut på lite grann på det för att landa ordentligt inför hösten istället och komma igång med full kraft. Men då har jag också tänkt att jag ska ta sommarna och tänka igenom mitt liv. Vad vill jag kanske ska vara annorlunda? För hur den är om man har varit i en situation där man kunde ha dött, oavsett hur nära det nu var eller inte, men det kunde ha gått åt. Då måste man ändå tänka igenom sitt liv lite. Man får en känsla av vad är viktigt? Och vissa saker känner jag nu är inte så viktiga som jag tyckte att de har varit. En av de sakerna som har sagt till dig förut är att det här med människors gillande. Det är faktiskt något som jag känner att jag lämnade lite där i sjukhusalen. Jag har varit orolig för vad folk tycker ibland tänker har åsikter och gamla vänner, pastorer. Man vill se ut och vara i bra dagar med alla och det här. Och så känner jag bara att det är inte så viktigt längre. Jag vill att folk ska tycka om mig. Jag vill hålla sans med folk. Jag vill inte bråka med någon. Det är inte min intention. Men jag är inte heller lika beroende känna av. Vad spelar det för roll? Vad alla människor tycker de som får väl tycka vad de vill. Och det stör inte mig. Det finns folk som tycker att det är knasigt att jag har blivit ikumenia kyrkanpastor. Jag ska inte säga vem med en ganska känd pastor, sa till mig. Jag fattar inte att du går med i det här stället. Men det känner jag så här. Det bryr jag mig inte om längre vad du tycker. Och likadant, jag har ju skämt, vad är på söjst. Jag har sagt till dig att folk har ringt med bara. Du kan inte podda Mida Maria för det. Det känner jag nog lite. Jag bryr mig inte om det. Jag gillar att podda mig. Vi är vänner och vi delar många bra åsikter, och vi delar inte en del. Men vad. Vi ska inte gå in på våra valkompasser, men vi jämförde dem lite grann. De var inte så lika.

SPEAKER_00 33:04

De faktiskt raka motar.

SPEAKER_02 33:08

Men poängen är att det där tror jag har gjort något med mig nu. Man inser ändå vad spelar det för roll om jag skulle då. Vad spelar det för roll om de tyckte jag skulle podda med dig eller inte? Eller vad några tycker om att jag är kumeniampastan nu eller inte. Det är ju ganska oväsentligt egentligen. Ändå har du varit väsentligt för mig.

SPEAKER_00 33:31

Jag är ju glad för att du är kimenia kekopast nu. Det är ju ändå så grej. Vi kan ju inte bara förminska. Du har ju ändå satt sig ur din sjukduge, ikel den här blåa robben som inte ens jag har haft på mig, och blir välkomna i ekimia kyren. Det är ändå storom.

SPEAKER_02 33:48

Varför har inte du haft roben på dig.

SPEAKER_00 33:50

Jag är inte ordinerad ekemen kyren. Jag blev ju ordinerad i missionskyn.

SPEAKER_02 33:57

Och det är bara automatiskt fördes in i ekemenia kyrkan.

SPEAKER_00 34:00

Det var ju en inte in så automatiskt. Det var ju väldigt. Jag förde ju att fördravi som var ordinerade i de gamla bildra som funden fördes automatiskt in ikemia kikan. Men jag tänker att den här bla roben var ju inte något automatiskt. Den var ju en väldigt diskussion om när den skulle införas eller inte.

SPEAKER_02 34:23

De frågan om jag ville köpa en sån eller låna, och jag kände att jag lånar. Jag lånar den. Den kommer inte bli använda så mycket. Nej.

SPEAKER_00 34:31

Inte använda den i början. Alltså den är väl stilig. Men den är inte riktigt, den klingar inte riktigt ihop med min embedsin. Jag har ju knappt den skragen. Jag var glad över att vi var liksom det vi behövde, vi behöver inte allsa ha kaftan på oss. Utan det ska vara svart och högt tydligt och pastersgragen.

SPEAKER_02 34:56

Men det har verkligen ändrat. Nu är det ju ganska ordentligt ändå. Du ska ha den här båden, hjärna blåbyxor och liksom. Så. Man vet ju hur min församling är. Så vad jag fick tack för efteråt av två unga i min församling, de var JoL. Vi måste tacka dig. Vi har pratat om där. Tack för att du hade fin skor på dig. Det ser så konstigt ut när folk står fram i sneakers och robb så här. Det var fint att jag kunde göra dem stolta. Mina unga medlemmar som tyckte att jag ändå skärte mig. Men det var ganska tu. Det var en kraft ansträngning för mig att göra det heller. Jag trodde faktiskt inte riktigt att jag skulle orka. Men sen så kände jag att det var viktigt. Jag ville få göra det. Och beta ihop. Men sen är jag fortfarande lite trött av sliten i kroppen och så där. Det enda jag gör nu är att podda med dig. Annars så försöker jag läsa böcker och koppla av. Koran på vänner gjorde lite i morsak och det är alltid kul att bara koppla med det.

SPEAKER_00 35:59

Det är inte jätteansträngande, kanske.

SPEAKER_02 36:01

Nej, och jag behöver det gå ner i varv lite grann.

SPEAKER_00 36:05

Men vilket privilegium för mig att du poddar med mig. Och det ser ändå två gånger idag för att vi får ta om. Vi gjorde en pold in.

SPEAKER_02 36:13

Det var en stressad podd där du satt inom skrubb. Det var det varit inte så bra.

SPEAKER_00 36:20

Nu tar vi om fast med ett annat innehållet.

SPEAKER_02 36:22

Du avslöjar våra trade secrets hur vi jarne vi poddar. Men det känns toppen. Och vi är väldigt glada, jag kollade innan vi poddar nu. Det är ganska sjukt att fast när vi inte har podd på ett par veckor så våra lyssnär går upp i alla fall. Det är väl folk som hittar till podden. Och det är många som lyssnar, så det är jätteroligt. Och på kyrkokonferensen kommer det fram folk och sa att de lyssnade.

SPEAKER_00 36:44

Så det var det. Ja hört en del. Det är jätteroligt. Jag också har kontrat med att vi gärna vill ha tips på vad vi ska podda om. Men det är lite sämre med det.

SPEAKER_02 36:56

Ja, vi kan inte bara gå på kriser som händer.

SPEAKER_00 37:00

Det är väldigt jobbigt då faktiskt.

SPEAKER_02 37:02

Det är bra om ni kommer med någon idé som inte behöver vara ett stört kris. Nu är vi tillbaka i alla fall. Nu har ni alla som lyssnar fått en insikt om varför vi inte har podd på ett par veckor. Och vi är tacksamma till Gud att vi lever vidare båda två. Jag tänker så här: Om jag får skicka med någon tanke till de som lyssnar. Så är det ju ändå att det är normalt att ha alla möjliga känsler kring döden. Och jag tror att det är viktigt att man får ha det. Och jag tycker ni ska prata med någon om ni har det. Om du är med en församling och du har dötsån gest eller oroliga för saker, men vad får inte prata med din pastor eller får komma i kontakt med någon som du kan berätta för er. Och du är inte mindre kristen för att du är orolig för döden, eller evigheten eller himlen. Utan det är nog ganska normalt att man börjar på sådana känsler där.

SPEAKER_00 37:54

Och det där. Det vi han säga för podden började spela in med allt och publicerat. Var ju också det där att det är lite så röligt nästan att vi inte delar i det så ofta. Du ställer frågan vad jag gör när jag inte vet hur jag kanterar min oro. Och jag svarade å med att jag är ofta vänder mig förstås till gud och lyssnar på ofta mycket lövsån och bara får mata mig med bönna, med tonerna, får sät på något annat. Ibland går ut och går och bara får ner kroppen i varvet i grann. Men hur sällan jag själv, och jag tror även vi generellt i vår kyrkor faktiskt pratar med varandra om det som vi är rädda för. Jag tror ju på riktigt att det gör skillnad att vända sig till gud, men att det gör också skillnad att inte göra det själv. Utan att det här lite som vi referterade innan, att bönen är ju verkligen en lag insats. Vi är kristkropp tillsammans i de där perioderna jag har känner rädsla eller tvivel, eller bara missmod eller uppgivenhet eller vad den kan vara. A då får vara bo en av andra människors tro. Både deras böner, men också jag vet inte. Och där är det jetydligt när man går igenom kriser. Att man är så här: Jag vet faktiskt inte om jag kan, eller orkar tro just nu. Men att då får vara boen av en annan människa tror. Du tror åt mig ett tag nu och du bör mig i bön. Det där är så otroligt starkt och kanske något av det vackras vi har som församling är att få bära varandra. Och jag tycker att vi är. Jag ser det lite för sällan kanske att vi vågar det. Det finns liksom så mycket av. Sen klarar att man kanske inte kan inte delas i alla tillfällen, och där tycker vi liksom preniktstolen i den allmän så här för rädlor. Men att i den där i rätt sammanhang ändå bara få vila i att vi är on a journey together. Att vi får gå tillsammans och får bära varann och tur sig om i det. Det finns ju så otroligt styka i det som jag önskar att vi skulle dela lite mer.

SPEAKER_02 40:18

Det är så viktigt och jag vill bedöma i podden här också. A vi har en sjukuspastor på sjukuset, som också en kollega till mig i stan, han jobbar en annan kyrka. Han var in hos mig fyra gånger under den veckan. Och det var så. Jag blev så glad varje gång han kom in. Jag kände verkligen oj vad skönt att han kommer. Och innan han gick varje gång så bad vi en bön ihop och det var bara så fint. Och även andra människor där som kunde tala in. Man går igenom sånt här, man hamnar i lite i kris och all den där psykologin sätter in. När du är sjuk, är det ganska svårt att tro för hela det ibland när du är sjuk själv, när du har ont. Det är en sak att gå när man är frisk och bara gud håller mig frisk. När man är sjuk eller när man har ont, eller när man går inom en kris, då kan man behöva andra människor som säger. Det kommer gå bra. Det kommer att ordna sig. I mitt fall så var det någon som var där pedagogiskt, men det var någon som bara, du är ju inte död, du lever ju. Jag kände mig nästan död typ, fast du lever.

SPEAKER_00 41:23

Ibland är också bara ha den där som påminner den också om även om det inte går bra. Även om vi inte ser ett handen på den här sidan, livet, liksom så finns det: det finns stora fram att få falla i. Du är inte ändam i det här och vi gör ihop och hjälpa den att påminna om hoppet också. I att gud bör och att få uppleva, kanske också får erföra friden i det att vi vet inte, men vi fortsätter be och vi vet ju att gud har det i sin hand. Det tänker jag också är viktigt att när jag inte kan tro själv om det så handlar om mitt eget helande eller andras helande och när vi inte ser att det går vägen att kanske ännu mer då får vara början av andra. Man verkligen inte ens allt går ett fel håll. Jag har ingenting kvar hur viktigt du är med den där närheten och närvaro och andra människor som bara fortsätter att bära.

SPEAKER_02 42:26

Det är superviktigt i det. Här underskattar vi bland den kristna gemenskapen därför att den är otrolig. En av de saker som blir tydliga för mig. Jag har inte riktigt orkat gå igenom alla tankar, det kommer jag göra framöver på dessa grejer. Men en av de grejer som jag var orolig för var ju vad hände med min fru och mina barn om jag dör. Den tanken ingomma. Men tänkte att kunna känna så här: jag har sett så mycket kärlek nu från församlingsmedlemmar, från människor runt omkring mig som har steppat upp och jag inser sig att hade det hänt, så hade det funnits världens supportsystem runt min familj. Och det i sig är betyggande vad som än händer. Att känna bara: wow, det finns människor som kommer finnas där. Där får jag till att en familj. Jag vet att du och jag. Det finns folk som har haft synpunkter. Men här menar jag att den kristna enheten måste bevaras. Det här är så viktigt. Vi som kristna måste hålla ihop. Vi måste stötta varandra, vi får inte splitras. Vi måste ta hand om varandra. Därför när det händer krisna, då ska vi sluta upp. Det gjorde de ju Bibeln. De tog hand om de fattiga, de utsattar de svagar, slöt upp kring dem som en gemenskap. Och det måste vi också göra. Så det är viktigt.

SPEAKER_00 43:42

Och kanske är det där en av de här superkrafterna som vi tar lite grann för Givet, ibland i kyrkan. När jag bara tänker på hur utbred ensamheten är i vårt samhälle. Och människor som liksom kämpar med att man inte. Har det där nätverket, och vi har ju också på tal om begravningar, hur många som faktiskt kan som sker utan några anhörigare när alls. Det är så otroligt tragiskt det vi ser. Och jag tänker att här är ju liksom kyrkans här är sånt otroligt stort. Att få vara en så tydlig fysisk gest av Gudskällek till människor. Att få se det som evangelisation eller mission eller vad som helst, eller det kommer i, kalla det vad du vill. Men att bara få vara ge utsända händer och fötter och att få visa varandra närhet och gemenskap, värra varandra. Ibland är lite hemmablinda för det där. Det är inte alla i församlingar som upplever det där nätverket som du sofint ändå vittnar om tyvärr heller. Men jag tänker att vi behöver bli bättre på det, både för varandra skull och för våra sjukholskull, men också för vårt samhälles skull. En del av vår kallelse är att också inte bara hålla ihop mellan människor utan att också få visa på greistet ömhet och kärlik.

SPEAKER_02 45:11

Här finns det något att sätta emot den individualism som äter upp oss just nu, och säga till varandra att det är värt att investera i andra människor. För du kommer behöva andra människor när du är dåligt när livet inte flyter lika smidigt som nu, eller när du går inom en kris, så kommer du behöva andra människor. Och det är bättre att vi börjar jobba på de relationerna redan nu innan krisen kommer. Och sen självklart vet vi att alla har inte samma förutsättningar, alla har inte lika enkelt. Men jag vill ju tro att alla som ändå sträcker sig ut mot gud kan hitta vägar att få hjälp och stöd på olika sätt. Att Gud hjälper oss. Sen måste vi vara vilja att också investera i det. Ta hand om människor och relationer och bjuda in människor i vårt liv och inte vara förstolta för att också uttrycka när vi mor dåligt. Vi ska runda podden här. För den här veckan. Men nu är vi tillbaka igen och kör.

SPEAKER_00 46:14

Jag talar om mina vägnar och alla poddlyssnades vägar att vi är glada att du är med oss JoL. Tack. Och att du må så pass bra som du är. Det får vi be om fortsatt återhämt och läkar de för både dig och din familj, tänker jag är det de har varit med om.

SPEAKER_02 46:29

Det tar vi gärna emot. Och energin är inte riktigt där den ska vara än. Så det är tacksamt ur det perspektivet. Men roligt ha en podd så fram emot i alla fall. Tanken med varandra. Ja vi får väl prata mer nästa vecka kanske om lite visionskonferens och annat som har varit och vad vi känner för och tycker om det. Men vi sparar på det lite grann.

SPEAKER_00 46:48

Det finns en massa roligt som bubblar också, men det här behöver få ta lite plats.

SPEAKER_02 46:53

Det här behöver det få ta plats just nu. Efter detta upplyftande samtal om döden så tackar vi för den här veckan. Då ser vi tillbaka en veckan. Hej då. Tack för att du har lyssnat på vår podd. Både jag och Ida Maria ut och reser en hel del och besök olika kyrkesammanhang. Följ oss på sociala medier för att inte missa vad vi dyker upp nästa gång. Kå in på librid.se, för det hittar du vår senaste böcker. Kulsing är snart tillbaka igen. Hej då.