Ensamhet, vänner och sommar

I veckans avsnitt samtalar vi utifrån en lyssnarfråga som vi har fått ta emot om ensamhet och vänskap. Vi pratar om hur Bibeln identifierar ensamhet som det första problemet i skapelsen och hur Jesus väljer att samla ett gäng vänner runt sig. Vilket ansvar har man själv för att skaffa vänner och vilket ansvar vilar på kyrkan? Är det svårare att skaffa vänner när man är äldre och kan sommaren vara ett bra tillfälle att göra sig nya bekantskaper? Detta är några frågor som vi tar oss an i veckans "Varför inte?". 

Kolla in våra böcker: 

https://www.libris.se/product/nar-taket-maste-brytas-upp/ 

https://www.libris.se/product/gud-ar-ingen-godisautomat/

Lyssna till Vardagsandakten: https://www.buzzsprout.com/1060690

Musik: Dyson Eldh

Transcript

SPEAKER_00 0:01

Välkommen till varför inte med Bänge Kö och Backman. Hidda Maria arbetar som församlingsutvecklare och evangelist i medan. Hon är kronikör i tidningen dagen och skriver också böcker. Själv heter jag är passet en kyrkan i äsken. Jag driver på den vardagsanakten och är också jag författare. Vad roligt att du är med och lyssnar och tar del av vårt samtal om tro och liv.

SPEAKER_04 0:29

Här gärna varit, Johan.

SPEAKER_00 0:33

Bra varm, mycket varm vecka i äskelsuna och i vårt hus. Vi bor ju i ett gammalt kapell, en gammalt pängskkap. Jag vet att vi pratade någon ger, heter Gustafson. Gustavson. Han har ju troligtvis predikat i mitt varsum eftersom han var i de här takterna lite under den tiden. Så jag brukar skämta om att det gör det lite svårare att titta på Game of Thrones. Men det går. När man vet att Gustavson har stått att predikat. Men det går i alla fall. Det gamla trähuset från typ 30-talet är ju sånt att på vintern så släpper in ganska mycket kila. Och på sommaren så släpper in ganska mycket värme. Så kan man svätta på sommar när man fryser på vinter. Men det är därför vi har kläder och släktar och annat.

SPEAKER_04 1:25

Men han är nära till en bad möjlighet.

SPEAKER_00 1:29

Jo, men hyfsat nära. Vi har något litet ställe man kan åka till 10 minuter bort. Vi kan ta ett snabbt dopp med barnen, lite så här sjöp. Sommarhusområde. Och sen så kan vi åka lite längre bort antingen in mot näskeshuna eller bort från äskesuna mot Malmköping. Malmköping ligger typ 25 minuter från oss. Och där tycker jag egentligen att det är dit vi brukar åka om vi ska ligga en hel dag på vadet. För där har man en större badstrand i camping, och man kan köpa glass och man kan allt det där som man vill göra. Men då ska man åka 20 minuter också.

SPEAKER_04 2:06

Ja, exakt. Tänka till lite grann mat och man måste ha med alla grejer.

SPEAKER_00 2:12

Jo, men det som är bra med det är att där har de ändå en tjåsk. De har en restaurang som man kan ju om det går till skogen kan man köpa. Men I som är framgångsteologen egentligen i bara klarar. Ni har väl en egen badplats. Det är en helt egen skö.

SPEAKER_04 2:35

Men vi bor ju faktiskt ofta. Vi har offert bra. Vi säger det ibland på sommaren att det är så knäppt att vi åker i väg när vi bor som vi gör. Dels bor vi ju precis vid sjön. Så vi har ju 50 meter kanske tillbabplatsen här. Så det är ju verkligen där när det är för varmt så bara vi och slänger oss i och se upp igen. Det är ju oerhört lyxigt. Men sen finns det ju en sjö en kvart härifrån. Som heter Brängen, alltså det är där namnet Brängesö kommer ifrån förstås. Och där vi har ju inte hela den Släkten Bresjö äger inte hela den skön utan vi äger en liten lik av den sjön typ. Eller det, änne släckten äger den marken. Och där finns det en badplats som är en privat badplats liksom in på en liten skogsväg. Så den är ju egentligen enbart för Släkten Bresjö. Så den är inte bara våran. Men det är ju inte så många där helt enkelt. Det är ju inte som de här stora kommunala babplatsen som det är hur mycket folk som helst. Utan det är ju vi och ibland några familjer till.

SPEAKER_00 3:56

Det kan ni säga till folk är ur. Det här är vår babplats. Det får inte vara här.

SPEAKER_04 4:00

Exakt. Men jag vet inte om jag har berättat dig på den eller om jag bara särit. Men det är ju det roliga med vara där. Alla bränger själv bor ju inte i multskö. Och många som bor i mulsjö och är ju härifrån på sommaren. Så det är ju ganska ofta som man kan åka bit och det är vi och de som har själva plannplatsen som är där typen. Men sen så är det ju ganska ofta som man ändå, föret under semesterveckorna när man är där, så kan det ju alltid vara några familj som säger att vilka de här är. Och så vet man ju att på något sätt är ju släppt. Annars hade de inte varit här. Det är ju också en ganska bra ganska givet att man behöver prata med folk där: vilken är ni nu igen och hur ränger vi ihop och så. Så finns det några brängskär i den församlingen. Och då är det ju en familj där som jag egentligen bara har träffat på båbplatsen varje sommar. Det är så jag känner man från början. Men när jag var började i havu så tyckte Markus Brängeskär att det var väldigt roligt att på mitt första, när jag var den här första gången och hade prydikat på kyrkfiket kunna komma fram till mig och säga. Men i det Maria, vad roligt är att se det med kvällen på.

SPEAKER_02 5:23

Ja kul.

SPEAKER_04 5:25

Det har jag ändit fram emot att få säga till den nya postor. Eftersom jag har träffats många många gånger innan, men bara i botden.

SPEAKER_00 5:34

Då får man till kontext. Ja, precis. Exakt. Lite är det så här att jag gärna åker till också badet i manköping ibland för att inte behöva springa på alla människor. Och det har ingenting att göra med att jag inte vill umgås med mina försämningsmedlemmar. För jag tycker väldigt mycket om min församling. Jag har inget problem med springa på dem på stan. Det är jätteroligt. Men ibland när man åker ner med barnen om man ska bada, om man vill ha familjefokus, då kan det vara skönt att åka bort någonstans. Och ska ta kommentarer om att man inte har klärda på sig.

SPEAKER_04 6:15

Den är ändå okej. Det är du kanske typ fria familjer, fyra familjer samtidigt. För jag känner ju precis likadant när det handlar om vanliga balplatser och det här med att springa på folk som man är. Även så kan man springa på nära vänner, men att springa på de här som man är lite halvbekant med. Och så ska man stå lite artig att prata. Och så är man lite obekväm med badglärdare. Och så är det barnen, och så man är egentligen ledig och ja, jag fattar precis.

SPEAKER_00 6:44

Man vill ge familjen också den tiden. Nu är det familjetid, nu är det fokus på det. Man är passor så mycket ändå. Nu är vi där. Men det är ju härligt med såmar. Och jag har bestämt mig för att jag har klagat så mycket på att det var kallt i vinter att jag ska inte klaga på värmen. Utan bara le mig igenom den här värmen.

SPEAKER_04 7:08

Och sen ska du se hur länge det håller i.

SPEAKER_00 7:11

Ja, vi får se. Och sen eftersom min fru inte kan beställa bestämma semestertid hur hon vill. De jobbar på sjukhuset och blir en mer tilldelad en period. Så har vår semestertid hamnat så att vår spanjenresa som vi har bokat, den kommer landda i en väldigt varm spanienperi. Så att vi kommer nog sitta där i 35-40 grader i spanien. Det blir härligt. Det ska man inte klaga på heller. Då får jag inte heller klaga.

SPEAKER_04 7:37

I bästa fall tänker jag. Risken är väl att det blir förra sommar som det var supervärmt.

SPEAKER_00 7:43

Ja, just det. Det blir tufft. Men det blir härligt också.

SPEAKER_04 7:47

Vi har hoppas för både er och förall människor i spanien skull. Som borda här jämpör att man slipper den här sommaren.

SPEAKER_00 7:57

Det är fint att du bryr om dem också.

SPEAKER_03 8:01

Jag tänker att det kanske inte är det mest synd om man timar en dålig vecka.

SPEAKER_00 8:07

Nej, jag känner din sati och empati sprider sig igenom mikrofonen.

SPEAKER_04 8:11

Vidst du det?

SPEAKER_00 8:13

Men på tal om sommaren så tänker vi nummer ett, är det jätteroligt att se att vi har mycket lyssare. Jag är fortfarande lite förvånad för det att det är så många som ändå tycker att det är roligt. Och i förra podden så talade vi om att vi hade fått några som inte gillar vår podd. Men då måste vi väga upp att vi har fått väldigt mycket positiv feedback den sista sedan förra podden till exempel. Många som har delat det på Instagram och olika platser att de lyssnar. Och det är ju jätteroligt. Det blir vi jätteglada av. Det inspirerar oss att fortsätta.

SPEAKER_04 8:52

Och också det här. En del av er lyssnare tog oss lite borden är att börja uppmuntra folk. Och även då att vi har fått en del uppmunt av det. Så det är fortsätt så.

SPEAKER_00 9:05

Ja, det tar vi ändå.

SPEAKER_04 9:07

Det blir vi glada för.

SPEAKER_00 9:08

Och sen har vi också fått in frågor och förslag till samtal. Då var det titta frågan som har kommit in nu eller lyssnar fråga. Och vi kände att det passade in lite grann både kring sommar, men också kring ämnen som vi ändå hade tänkt glida in lite grann på. Vad var det för fråga eller för kommentar vi har fått in i det här.

SPEAKER_04 9:36

Ett av de här teman har jag varit inne på, har en som har skickat in två olika förslag här. De hänger lite grann ihop. Det ena handlar om ensamhet. Det här är ett ämne som jag tycker att jag är inne och pratar om ganska ofta. Hon skriver så här att det pratar om att äldre är mest ensamma men såg någonstans att ensamheten för vuxna i typ 30 års ålden är stor om den inte var störst. Och det där går jag säga ganska mycket om. Jag tittade igår senast på ett avsnitt på TV som visst liggen inte var från igår utan det var någon månad gammalt. Som handlar just om det här med att det är nya mätningen nu bland unga vuxna som visar de största siffrorna på ensamhet på länge att man känner sig ensam att 20-30 åringar är en sån stor riskgrupp i hur ensam man känner sig. Det är andra ämnet som också händer ihop som vi har varit inne på att vi skulle göra ett avsnitt om för vi har pratat lite om det nu och jag. Hlar om vänskap och hur svårt det är att få vänner eller att lära känna nya människor som är vuxen. Och de där två hänger ju ihop. Det är klart att om det är svårt att hitta vänner så spelar jag på den där känslan av ämhet. Den som har skrivit där kommenterade också just det här med att det är ju inte bara utanför kyrkan, utan även i kyrkan. Att det är svårt om man kommer ny in i ett sammanhang. Eller om man för den delen kanske inte är en del av den där kärngemenskapen. Att då faktiskt lär känna nya eller att ha någonstans som sätta sig vid kyrkfika bordet. Även där blir vi ganska exkluderade ibland i våra gemenskaper. Och även där svårt att få nya vänner. Så det var en liten. Vi tittar det jättekonstigt lyssnarämne.

SPEAKER_00 11:52

Ja. Vi tror att vi är redan är tv-kännet.

SPEAKER_04 11:56

Ja, exakt. Det har det varit så jobbigt. Det där funderade vi lite på. Utifrån det så sa att jag precis i går kväll satt och höll på att skriva på en kronika om just det här med sommaren som en tid då. Då många kyrkor ju stänger ner i sina verksamheter. Men att det också kanske är en tid där vi faktiskt kan över oss i att leva kyrka på det sätt som Jesus egentlig är att leva nära människor och att gå med människor och hinna med de där samtalen i vardagen på ett annat sätt. Och min erfarenhet av sommaren är ju också att de där samtalen som går lite djupare på livet kanske faktiskt finns med på ett annat sätt än vad de gör i den där vanliga vardagen när allting är så stressat om man har tider att passar, och det hämtningar och lämningar och träningar och annat. Att på sommaren, åtminstone är jag som, att då är det lite hämre någonting när vi inte har massa tider att passa. Utan att man låter de där samtalen, om det nu är på badstranden eller liksom en grill kväll. Elso att de får ta plats på ett annat sätt. Och det där kanske utmanar lite grann i hur vi. Kan sommaren vara ett sammanhang där vi faktiskt odlar lite mer av vänskap. Och samtidigt så vet jag också att sommaren är en period där de så revna ensamma kanske känner sig. Än mer ensamma. Så hur är vi kyrka i det. Vad är dina reflektioner kring detta, Joel? Vad tänker du om vänskap? Tycker du att det är svårt, eller lätt? Du som är så social.

SPEAKER_00 13:46

Jag sa ju att jag var kung sist. Det är ju väldigt skillnad. När vi padade förra veckan så talar vi lite grann om mingel, sociala sådana typer av miljöer. Det är ju en sak. Sen när vi pratar om någon djupare form av vänskap där vi pratar om alltså vilka människor kommer verkligen nära och blivit så där genuint goda vänner med att vi delar livet. Det är något helt annat tycker jag. Och där tror jag i regel, hur social eller extrovert du är, så tror jag inte att man har så många sådana i livet. Utan jag tror att man har en klick av människor som kommer nära. I min erfarenhet från mitt egna liv har ju bara varit att många av dem skaffade man när man var ung. Jag har kvar de nära relationerna en del i alla fall av dem som man hade då. Sen har man skaffat en del nya, men det kräver ju ganska mycket mer. Någonstans när du och jag är i professionell agenda nu, då möts och poddar varje vecka så bygger också en vänskap i det. Vi tvingar sig till samtal varje vecka. Vi samlade varje vecka. Och med det så byggs ju en relation upp. Och jag vet att när vi var på nyhem nu, och jag var ju trött och mycket och liksom det alltid lite stået så här på nyhem, så tyckte jag ändå att det var väldigt viktigt att om jag och min fru kunde komma förbi dig och Josef och ta en fika på skärden. Och det var också därför att man måste jobba på det här. Jag tror inte att det kommer gratis. Jag tror att man måste tänka så här: vill man skaffa vänner, vill man ha vänner, vill man utveckla sådana relationer, då måste man ta det där jobbet också, våga bjuda in sig på en fika eller hör vad man ska ses eller jobba på det. Men jag tänker så här teologiskt tycker jag det här är väldigt spännande ämne. För vi i bland är både mänskliga erfarenheter vi har och också teologi. Teologiskt tänker jag så här, det här är ju det första problemet som identifieras i Bibeln nästan. Allt i skapelsen är gott, och gud säger att det är gott och till och med innan synden kommer, och det blir det stora problemet, så identifierar gud det här problemet att det är inte bra att människan är ensam. Det är ju det första gud säger det dåligt i skapelsen. Och det tycker jag inte man ska engagera. Det här är på något sätt en urproblematik för mänskligheten. Och tänker man då på Adam som det handlar om. Så adan är arbete. Han hade ju en trädgård att ta hand om, han hade sysselsättning, han hade saker att göra. Så det var inte det att han bara satt och inte hade något. Det står också att djuren var där och allt det där. Men det räcker inte. Man behöver mänsklig kontakt. Man behöver något att prata med att umgås med. Och det är svårt när man inte har det. Jag tror att det måste vi vara med att ensamhet är verkligen problematisk. Och igår så var jag i kyrkan. Jag funderade först på om jag skulle åka eller inte för jag fortfarande lite så här i vilå läge. Men vi åkte ner för man vill ändå dit. Det var jättevligt att heja på alla och prata sådär. Och sen när jag ska gå kvar länge som vanligt, fast jag inte jobbar med ledan sitter kvar länge. Och så ska jag ut och då se att det sitter ju en person där som sitter ensam i ett Bord en man och en äldre man. Och med när jag känner igenom att jag går dit och sätter mig och frågar hur är det. Och det är väldigt härligt, det är inte bra. Jag mår inte bra, jag är ensam. Ja, och då blev det ett ganska långt samtal om det. Och det fanns inga enkla lösningar på det. Det är inte bara dra fram något i bakfickan och säga att nu är du inte ensam längre. Utan den ensamheten var ju verklig. Och ja, vad gör man med det? Jag tror att nummer ett måste vi identifiera ändå att ensamhet är ett problem. Och även om man är mer introvert eller man är mer särga drivs med själv, så tror jag ändå måste inse att ensamhet är ett problem. När det liksom går för långt i alla fall. När man blir förensam, så tror jag inte vi människor bra av det.

SPEAKER_04 18:16

Och det är väl den där klassiska skillnaden mellan frivilligt självvald ensamhet eller offrilig ensamhet. Att även om man trivs bra själv så handlar det om man har valt att vara själv. Den där påfingar ensamheten är ju fruktansvärt, tänker jag.

SPEAKER_00 18:39

Jag tänker att vi två, du och jag har sådana livssituationer just nu. För oss är ensamhet nästan en lyxvara. Om man kan få en stund för sig själv så är det typ otroligt för att vi har barn både du och jag är hemma full fart och de har kompisar här. Sen har vi en partner, och vi har hela det livet och vi har väldigt sociala arbeten. Du och jag. Så att vi träffar människor någon stopp. Och det är nästan så att kan man få en dag för sig själv så är det otroligt. Men jag har också mött människor på hembesök och i olika miljöer, där jag har insett att den som är ensam blir snabbt otroligt ensam. Det är inte bara lite ensam, utan väldigt mycket ensam. Jag var hemma och sån för många år sedan. Och hon klagade alltid när jag var där. Det är ingen som besöker mig och jag vet att jag tänkte så här. Men jag är här, enda gången var det så. Ingen kommer någonsin att besöka mig. Men jag sitter här nu. Och till och med var det så att någon gång jag var där så ringde till tre personer med att jag var där det ringer ju hela tiden och jag är här. Men sen insåg jag ändå att det är klart, jag skulle kunna besöka den här damen varje vecka. Och då skulle jag tycka att det är en stor insats om jag skulle åka lite varje vecka. Jag skulle kunna vara där en timme varje vecka, och hon skulle ändå vara ensam hur många timmar då. Och jag skulle kunna besöka den varje dag, och hon skulle ändå sitta ensam majoriteten av sin tid. Det är svårt att fylla upp så mycket ensam tid. Och den ensamheten är verklig liksom. Och det kanske inte finns de enklaste svaren på hur man löser det. Jag tror man har lite egen ansvar i det. Och sen tror jag att vi har också lite ansvar eller mycket ansvar som församling och med människor att se den som är ensam att möta den liksom.

SPEAKER_04 20:36

Och jag tänker att det där är det handlar ju också om två. Jag tänker att det handlar om två bitar i ensamhet, kanske. För när man ser de här olika mätningarna som har gjorts, både från folkhälsomyndigheter och ensamhetsbarheten tror jag. Så visar den ju på att ensamheten är ju som absolut högst bland äldre och yngre. Vår generation är ju de som har mest sociala kontakter av ganska många förklarliga anländningar. Både för att man är i arbetslivet med många av oss och en hel del dessutom har familj och annat. Så det gör att man har ganska många sociala relationer. Men bland äldre så finns det en väldigt utbröd ensamhet. Och då tänker jag att den där är det en reell ensamhet ofta. Det kanske handlar också om att man blir ensamstående, eller att man är rent krast och förlorar vänner som är upplever högre och i åldrar när man kommer och så där. Där är det den där påtagliga fysiska ensamheten också. Precis är det som du pratar om nu, att man är själv är hemma under väldigt stor del av sin vardag. Men sen så är det ju det intressanta tycker jag att det också är, precis som den här lyssnaren också då pointerar, att det man ser nu är. Är ju ökande kurva bland unga och inte minst bland över ton åren och i studentålna där jag tänker att sinne bilden är att det är där man har ett jättestort socialt liv och mycket vänner. När vi växte upp för alla sociala medier. Det var ju då hängde, man umgick. Beroende på vilka socialt sammanhang man är i, så är det då så mycket också fästande och relationer och annat skapas. Att minne bilden av den ålderskategorin är att då har man ett sådant socialt liv. Det som händer nu är att det precis är de åldrarna som människor känner sig som absolut mest ensamma nu. Och att man ser att den ökar och att väldigt många besvärs av ensamhet och uppleven ofillig ensamhet. Då är det egentligen inte frågan om en fysisk ensamhet att jag inte har någon som är i min närhet utan bara känslan av ensamhet i den där stora masan på något vis. Och den där ensamheten kan ju bland vara ännu värre när man bara ser hur många andra som verkar ha relationer av allt men jag har ingen. Och där jag också ser lite grann såg program som sagt, det går, och då handlar det egentligen om varför vi svenskade för allfärra barn. Att man ser att det här vanafärandet har börjat minska. Det sker nästan exakt samtidigt som sociala medier inför sig i Sverige. Att det finns en parallellkurva. När sociala medier kommer in så minskar också de sociala relationerna och människor faktiskt är till följd av det. Det brir sig mindre om att skaffa familj, och också är mindre intresserade av att ha barn. Jag tycker det där är lite intressant. Vad gör det med oss? Hur mycket påverkar oss att hela tiden vara uppkopplade och jämför oss med en global verklighet. Och speglar oss i alla andra, inte bara i de nära relationerna, utan i alla andra människor genom våra sociala medier. Hur mycket spär det på känslan av utanförskap och ensamhet. Jag tänker att det där hänger ihop. Och att man också hör någon som pratar om det här med att unga idag ju inte är alltså är oo, det gäller inte alla, men generellt jämfört med tidiga generationer är väldigt obekvöma och kanske till och med okunniga i att ta kontakt med människor rent fysiskt. Eller det här att ringa någon och prata, det gör man ju inte. Man har aldrig gjort det, man har behövt göra det. Man aldrig behövt svara i telefon när det ringer hemma. Man har aldrig haft en hemtelefon utan man alltid vet vem det är som ringer. Man aldrig behövt liksom söka de där okända kontakterna. Och det gör att man också är lite analfabet i sociala relationer liksom. Och det kan det där. Ja du på liksom.

SPEAKER_00 25:24

Jag tänker nummer ett. Det här är varför jag behöver det i mitt liv som är väl nya Maria. För att jag ser till medstakisar. Du kommer med så mätningar och du har alltid kvar på vad som verkligen händer på riktigt. Men det är ju sant och det är väldigt intressant det du tar upp. Och jag tror inte vi vet det. Jag tror vi lever i ett lite socialt experiment om framtiden. Därför att vi har skapat en värld där vi inte behöver vara lika mycket längre. Och det är på alla plan. Jag menar, vi kan beställa hem mat från affären, vi behöver inte ändå in och handla längre. Vi kan antingen bara få dem att plocka ihop åt oss och hämta det i någon box där. Eller får hem kört i dörren, vi kan beställa hämt mat liksom hem till dörren, vi betalar våra räkningar hemma på datorn. Och det tycker jag så här. Alla unga idag, det är klart man ju det. Hur skulle man annat göra det? Ja, för fick man gå till posten eller banken och betala sina räkningar, och då fick man träffa någon där i kassan. Vi hade massa tillfällen att möta människor som vi inte har längre. Och telefonen ger oss en möjlighet att gömma oss på något sätt i den och skapar de här digitala personligheterna som inte finns. Det märker jag ju bland unga lite grann idag. Vi skämtade om det när vi var hem hos er. Och vi pratade om nyhemsveckan, för det var ju liksom, det blir lite toppik när man sitter i mulsjär. Då pratar jag om att jag hade pratat med några av de yngre som jag känner. Som liksom sa att vi pratar om nyhem och det finns ett område på nyhem som heter i jädet eller rutan. Man går ut där en massa husvagnare. När jag var ungd och så gick man runt där. Jag hade väl både också även husvang. Sick man runt på netten och så knackade man bara på någon husvagn och till, får vi komma in och sitta, man tittar in om det var någon sökare och sen så frågar man, hej, får vi komma in och träffar er så här fika med lite. Och så gick man in och satt i olika husvagnar och pratade med människor. Och då när jag pratar om de ungar, bara så kan man inte göra, vad går runt och bara knacka på och bara bjuda in sig till någon, så kan man väl inte bete sig. Och där tror jag att vi har blivit mindre sociala. Jag tror att vi har blivit så här: som du sa, man ringer inte bara någon. Man ska smssa först om man ska ringa. Hej, när jag ringa dig. Och sen eventuellt kan man ringa om man måste om det inte går att ta ändet på SMS. Men det skapar ju värl där vi inte lär känna. Vi tvingas inte in i sociala kontexter där vi. Det finns ensamhet vi inte väljer att tror jag. Det vi kanske helt enkelt har haart kommit i konstiga miljöer eller bara inte lyckats av olika skär. Sen tror jag att det finns viss ensamhet som vi också skapar. Det här med att ha vänner till exempel, det kostar ju någonting. Det är inte gratis. Ska man ha de här relationerna levande så måste man ringa ibland och det där är ju jättedå på. Men man måste checka upp ibland, man måste höra av sig, man måste umgås ibland. Man måste bjuda på sig själv och riskera också kanske att det inte blir bra. Det är alltid en risk att ge sig in i en vänskap med någon. Vi hade jättetrevligt när vi var hemma hos dig och Josef, jag och min fru av. Men det kunde ju också vara så att vi inte alls hade klickat. Vi har ju varit hemma hos människor också där det inte har klickat om man har känns att oj, det här känns bara akurd eller jobbigt. Och det är en risk man måste ta därför annars får man in vänner. Man måste våga bryta. Och det tror jag är svårt.

SPEAKER_04 29:08

Och det svåra tänker jag när man kommer upp lite i ålderna när det svarer för nu pratar vi bara om de här 70% och 20 minus. Men jag tänker att när man inte är ungdom längre utan man kommer in i de här åldrarna som vi är i, där många har sina sociala liv redan. Eller man tror att människor har sina sociala liv. Det är framförallt det tror jag. Att det är ganska mycket som händer, det är ganska mycket aktiviteter. Man är lite oklart att när folk ledjer, vågar höra av mig, tänker om jag stör. Det finns ibland också så mycket förutfattade meningar om att andra verkar ha så himla mycket, andra verkar ha så många vänner, de verkar ha så mycket att göra och jag ska inte störa. Dels tror jag att det kan bli en barriär för att vi inte söker relationer. Vi pratar om det ganska ofta här hemma. Att både jag och min man kan uppleva att vi är ganska ensamma eller liksom saknar de där vänskapsrelationerna. Vi har väldigt mycket vänner som är som vi hinner träffa någon gång om året typ. Några närmsta vänner som vi kallar våra närmsta vänner vi inset träffar de ju max två gånger om året. Men alltså det där vardags välskapen och så inser vi ibland om vi pratar med andra att andra tror ju att vi har så himla mycket för vi är ganska sociala jobbat. Eller vi alltid är så upptagna eller som du och jag som ofta jobbar kvällar och helger och jobbar med andra lediga att det är också svårt att hitta rent i det där pusslet när jag hinna odla verskap. Det finns en rent krass tidsfaktor, tror jag, som gör att vänskapsrelationen är svåra att odla när man bara blir fuxen. För att folk har mer upptagna liv. Det är inte som att man kanske är lite mer som när man är ung och att man kan träffas varje dag i skolan eller varje dag när man håller på att studera eller så. Utan man behöver boka in de där träffarna att ses på ett helt annat sätt. Det tror jag är ett problem. Sen tänker jag också att precis som du inne på, att vetenskapsrelationer kräver ju någonting. Och det kan vara ganska lätt. Det här är ju min brottning tycker jag. Det kan vara ganska lätt att upprätthålla de där lite ytliga relationerna. Vi bjuder in oss själva, vi tar en kväll tillsammans som ni gör i det kvällen. Men det är fortfarande bara att man är, då hinner man ha det här artighetsbratet kommer lite djupare kanske, men inte så mycket mer än så. Men det där som jag tror att många också längtar efter. Det är ju det där när man lite grann är förbi det stadigt. Alltså när man faktiskt säger att jag längtar efter någon där jag bara kan foka hem och sätta mig den soffan. Jag behöver inte säga någonting. Jag behöver inte förklara något. Vi känner redan varandra stoppas väl. Så det är okej att jag inte alltid behöva vara så himla trevlig i typ. Den typen av verskap tänker jag att jag längtar efter, och jag tror att många längtar efter, men för att komma dit kräver det ju kräver att man investerar både tid och energi. Och jag kan uppleva nu kanske jag är på en plats i mitt liv där jag har lite mer av den energin igen. Men under de där små barnsården kanske att den energin finns inte. Jag orkar inte investera i relationer. Men det kanske är det jag behöver mest av allt just nu. Och det där är ju en svår pöckel. Hur gör man för att komma förbi det där att ändå. Det är väl som du säger: det är väl något jobb vi behöver göra att ändå fortsätta vara de som hör av oss och frågar, och bjuder in till en fika eller tar en promenad eller upprätthåller de där relationerna.

SPEAKER_00 33:25

Jag tror så här nummer ett. Därför tror jag bra också få in lite där med skapelsetanken att jag tror att vi måste förstå nummer ett. För jag tänker så här: så här podd som vi gör nu, vad ska den leda till det? Varför ska vi? Vad blir det för bra av det här? Jo, men jag tror samveta. Men jag tror nummer ett att om vi kan inse och våga erkänna för oss själva. Det är ett problem om jag är ensam. Att våga inse det. Någonstans måste ju det blir det som blir motivationen. Och då kan jag väl säga så här: när man jobbar som pastor och man kanske är lite hirlig person som jag också är. Att du inte tar det nu om jag skulle tala till dig som är lite ung. 2030-40 är jag var som är ungt, men du ser i alla fall är lite mer i början av ditt liv eller mitten av ditt liv. Gör alltså, ta tag i det här nu där för om du blir gammal och inte har vårdat relationer, inte har vårdat relationer med dina barn, inte har vårdat relationer till dina vänner, inte har vårdat människor runt dig, så är det väldigt svårt att göra det när du är plötsligt är 70-80 och få för att nu ska mina barn vilja vara med mig. Men fast jag aldrig har engagerat mig i det här. Och jag kan säga att jag möter en som pappa för flera år sedan nu egentligen, men vi var hemma och jag har min fru som familj. Och den här pappan säger till mig att vad är hans barn. Nu är de så små så nu håller jag på. Jag renoverar och fixa på huset istället och när de blir äldre, och det är lite roligare, då kan jag spela fotboll med dem när de blir. Och då tänkte jag så här: varför ska de vilja spela fotboll med dig om några år om du inte bygger en relation med dem nu? Vad då kommer sen och tror att då ska vi reda upp där. Och det där tror jag är viktigt för oss att våga säga och kyrkan att ta ett ansvar för egentligen en teologisk fråga. Du egentligen skulle det här uppe predikningen, är du ensam är det ett problem? Gud sa att det inte är bra att du är ensam. Och vad kan vi göra? Ibland, som sagt, kan man inte rå för det. Det behöver inte vara någons fel. Ibland är det också någons fel. Vissa människor är faktiskt svåra att umgås med och kanske skulle behöva jobba på hur man möter andra människor eller socialisera sig på sätt. Men det är viktigt, det är min poäng. Och då kan jag känna som förälder som du är inne på småbarnsåren. Så det är klart att energin är en sak, den kan ta slut och så orkar man inte riktigt. Det är lättare att bara slänga sig i så fall. Men det är också viktigt att inse att jag kan få dåligt samvete. Det är nästan vart min stora grej. Inte att energin alltid ser slut, utan mer typ om jag ska åka iväg och gå på en konsern med mina kompisare eller jag ska gå och göra någonting, så får jag dåligt samvete att jag lämnar min fru med kidsen eller att jag är borta så mycket med jobbet och så ska jag vara borta en kväll till. Där kan jag få dåligt samvete att känna att. Men då tror jag man måste inse att det är inte bra för mig att vara ensam. Och ens partner är en sak, det är i den närmsta relationen. Men man behöver människor även utanför det. Då tror jag att man ser det som en hälsoinvestering. Det är bra för min fru att jag träffar andra kompisar ibland. Det är bra för mina barn att jag är balanserad. Och för att vara balanserad, behöver jag få göra saker ibland som går på en konnär eller en bio eller vad som helst. Men att man ser det för vad är viktigt. Då kanske man får bort lite på det dåliga samvet också att det här är en investering. Jag måste göra i mig själv för att också vara en bra man, för att vara en bra partner, bra pappa, allt vad jag ska vara.

SPEAKER_04 37:24

Det tror jag att jag tycker det här är väldigt intressant att prata om. Och det är inte en teologisk grundinställning som du lyfter. Det här att det inte är bra att vi är ensamma. Och att det också kanske är någonting rent vad jag, men jag tänker att det också är väl någonting i vår natur som gör att vi är länge där efter gemenskap. A vi förstar efter gemenskap både de andra människor och också med gud själv förstås. Att det finns något i oss som bör den där ständiga känslan av att jag söker relation. Jag tror att det är så Gud har skapat oss. Och det är som det ska på något vis. Det är inte du som är konstig som känner att du bland är ensam. Det kanske också finns något i det som också har nedlagt i oss för att vi ska söka relationer till andra människor. Med det sagt, så tror jag också att vi ibland romantiserar velskapsrelationer. Jag tänker att romantiska filmer och netflexserier och alla de här figudböcker som folk läser och så där. Det är ju så många av dem som handlar om, speciellt bland tjejer, som handlar om det här kärngänget av vänner, serien vänner är type exemplet på det förstås. Men som handlar om det där gänget, tjejeget eller större gemenskapen och de möter och har varandra i gott och trott och relationer kommer och går med de där vänna består på något vis. Vi kan ha det egentligen. Det kanske alla har det, för det är bara jag som inte tror det. Men jag tror det är också. Romantisera lite grann att det där är någonting som alla har. Och om jag inte har det, då är det fel på mig. Men jag tror att det där är en Hollywood imaginär också. Det är det där vi längtar efter att vill ha. Men det är ganska få som faktiskt har de typen av relationerna genom hela livet med de där kärntruppen som alltid kommer finnas där och som man kanske aldrig bor på samma gata som så att man dessutom träffas typ varje dag. Livet händer ju många av oss flyttar när man börjar studera, man flyttar igen till jobb och vänner försvinner. Man byter i sammanhang. Vi byter också våra venskapsgretser ganska ofta tror jag. Det där att tänka att man ska ha några människor som har känt mig hela livet och som kan allt om mig. Det där kanske inte är sant. Och vi kanske inte behöver tänka att det är så det alltid måste vara, utan att vi kanske kan få bli väl signala med nya vänner för att upptäcka nya relationer i våra liv senare.

SPEAKER_00 40:21

Här tror jag att sociala medier är en riktig bo faktiskt. Om jag ska dra ut det här nu på känsliga området och gå in på även dating där man ska träffa en partner. Så kan jag komma med lite statistik, det är väldigt ovanligt. Men jag såg någon dokument här eller något reportage där man pratar om online dating och problemet med det. Och då har man insett ett problem med datingsajter. När du går upp på en datings, vilket jag ju inte har gjort för jag var i för gammal. Men på där tiden när man gick upp med datingsajterna och gjorde något profil gör det. Så fyller man i vilken typ av partner man letar efter. Och då har man kommit fram till att många människor letar efter en version av sig själv. Man fyller i typ sig själv, fast i motsat sken, eller vad man nu säker. Och det blir ofta inte bra matchningar. Det har visat sig att det inte alltid är bra relationer som uppstår i detta. När man i vanliga fall kanske träffar sig för det på en fäst eller i kyrkan eller på vilken nu social kontext du är i, så kan det hända att du har träffat någon du uppfattar tycker det blir en kemi. Men ni vet inte så mycket om varandra. Du vet inte vad den har för politisk åsikta eller för andra åsikter eller intressen. Och det kan hända att du blir i någon som är inte som du. Och det faktiskt ibland blir bättre relationer över tid, inte jämnt såklart, nu generalisar vi. Men de tog fram i den här dokumentären att det är ett problem. Och det här tror jag, även som du var inne på med sociala medier, då har vi en bild. Bilden är vänner, vilket föröver är en av de bästa tvärna någonsin såklart. Det är det. Man har den här bilden av att så här enkelt, så här fiktionsfritt är det typ. Man är alltid glad, man har trevligt ihop. Och så är det för det mesta inte vänskap. Jag tror att vill man ha vänner, så kommer det vara så att jag i alla fall varit där jag tänker så att jag träffar den här vännen fast egentligen orkar inte. Eller jag är inte suggen på det. Men jag fattar att jag måste det för det är viktigt för den här relationen är viktig. Så jag tror att vi måste slå håll på den bilden. Det är ett arbete tror jag. Att hålla vänskap levande. Precis som det arbete att hålla en relation levande. Det gör inte sig självt.

SPEAKER_04 42:54

Ibland så tänker jag också att vi faktiskt behöver göra det där arbetet. Alltså du säger, ta sig kragen och faktiskt släppa upp lite grann. Det också ligger lite grann i församlingens kallelse. Att också se de som är hemsamma, men om grundigången också är någonstans att vi alla är lite ensamma. Det handlar det om att se varandra, att bjuda till lite grann att öppna de där kyrkfika borden lite mer. Att inte bara träffas i kyrkan utan vi kanske behöver bjuda hem varandra oftare om vi har de möjligheten. Eller bara ska vi mötas och grilla i parken eller vad vi nu har för sammanhang där vi kan mötas. Att faktiskt jobba lite på dem att våga vara den som bjuder in. Jag möter en del som upplever sig att jag är bara chat att det är alltid jag som ska fråga om vi ska träffas. Vissa få personer är ju de som blir katiga till slut. Men för de allra flesta så uppskattar man att någon frågar. Även om jag behöver säga nej för fjärr gånger. Vraje gång jag får en fråga om ett socialt sammanhang så blir jag lika glad. Sen kanske inte alltid jag alltid hinner bjuda tillbaka eller jag kanske inte alltid kan. Men fråga igen. Jag tror att det är också viktigt att komma bara förbi den där grejen om att vi är lite jobiga och påträngarde. Utt våga fråga en gång till. Bjuda in de sociala mötesplatserna och tar en promenad och gör någonting. För att också inse att vänskapsrelationer. Jag tänker så mycket samtidigt som jag pratar nu, men att det också är någonstans att en riktig venskapsrelation tål också att vi inte alla gånger blir perfekta på något vis. När vi träffas just idag hade vi inte så mycket att prata om, men det viktiga var att vi såg att bara få veta att den andra finns där. Och sen så bör vi in igen eller vi ses igen småningom. Och då kanske det var precis då vi behövde träffas.

SPEAKER_00 44:59

Jag tror att perfekta vetskaper inte finns. Och jag tror inte perfekta relationer finns. Utan jag tror att allt måste jobbas med. Men jag skulle vilja spätsa en fråga till dig lite grann. Därför att jag tycker att du har rätt. Och så tycker jag också att det finns en utmanande aspekt av detta. Och det till exempel vad gäller kyrk och gemenskap i kyrkan och kyrkfika. Nu är du inne på att kyrkan har ett ansvar. Och det tror jag är sant. Jag kan säga att i vår kyrka så är en av de saker vi har blivit lite kända för i vår omgivning är vår öppenhet och vår gemenskap och vår värme. Vi talar om kyrkkaffet som andra halvlek. Vi talar den första halvle kurkänsen, andra halvlek kyrkaffet. Det fortsätter där. Guldkänslen inte är slut. Vi har jobbat för att bryta oss upp att säga: sit inte bara med de känner, sitter någon ensam god. Vi har gjort hela det här jobbet. Och vi har kommit långt och jag tror att folk vill inte gå hem från våra kyrka. Det ena aspekten, vad har vi för ansvar det här det utveckla dit också. Men nummer två, ibland tänker jag så här. Ibland blir det en ursäkt hos vissa människor också. Jag kommer till kyrkan, ingen pratar med mig, ingen vill umgås med mig. Nej, för att du är otrevlig. Först du vad du menar? Så finns det vissa människor som jag känner så här. Du är ensamt för att du skäller ju på alla. Och du knäller på alla och du är vass mot människor och du bjuder inte in du försöker ju inte bygga en relation med någon annan här. Alltså vilket ansvar har kyrkan och vilket ansvar har individen för att skapa den här miljön eller möjligheten till vänskap. Löst är det?

SPEAKER_04 46:57

Ja, det här är ju nästan vart en helt eget poddavsnitt, tänker jag. Vi var inne på att vi ska prata om den här gemenskapen som församlingen är. Det kanske vi ska komma tillbaka till det. Ja, det där är det jätteintressant ju. Alltså, jag tänker att kring det där med kyrkfika. Jag tror på riktigt att vi behöver göra ett jobb och att vi som ledare behöver våga tänka att det är ett arbete som vi behöver göra. Det där handlar om en kulturförändring som vi har pratat om gjort om. Att faktiskt fortsätta mata in att det här är att bryta lite i de där invandra sociala mönsterna. Jag tror också att det där blir en självgående effekt så många om. Om jag tänker på er kyrka. Så tänker jag också att ni har några människor som också bryter de sociala mönsterna. Och som hjälper till det där att faktiskt bryta i normer som inte är som alla andra om man nu ska. Jag vet inte hur man ska upplassa det. Men som också då tvingar oss att bryta det sociala mönster. Men jag tänker också att den typen av människor trivs när vi börjar med bryta i mönsterna. Så det där förder ju varann lite grann. A vi behöver människor som vågar gå emot normen som ibland gör det medvetet och en del gör det helt omedvetet att man sätter sig vid ett borde om man inte borde eller hur man ska säga det. Men behöver de personerna, och har vi inte dem naturligt i vår församling så tror jag att vi som ledare behöver gå för att vara dem. Nu ser jag med här. Nu markerar jag, nu gör jag någonting. Umanar de sociala relationerna lite. Så tror jag att det där blir en själv. Så många gånger väl börjar få till den där kulturföränningen så kommer det också bli en själgående effekt av att människor hittar in som inte vågar hitta här annars, och så får det ringa på vattnet. Men det där är ju ett jobb att göra, och det finns ju få sammanhang som jag möter människor som känner sig så ensamma som just nu kyrkfiken. Alltså, det är så tydligt att vi pratar om gemenskap, och vi pratar om församling och är alla välkomna, och så går man ut från godsvensklokalen och till fiket, och så känner man ingenting av det sant.

SPEAKER_00 49:22

Men passar det ingenting. Finns det inte en risk där i det att kyrkfikat blir som sociala medier? Att vi har en sån förväntan på att i kyrkan är alla vänner. Och i kyrkan tycker det var samma. Och kyrkan är den bästa miljön av alla miljöer. Jag tror det: jag tror att vi har en värdiggrund som är enastående. Jag tror att vi har en kärlek som är unik. Jag tror allt det där. Men det gör oss inte till en perfekt miljö. Utan även hos oss finns det anpassning från alla håll. Jag tror som sagt, vi ska ta en hel podd om det mer och prata djupet om det kyrkans ansvar. Men lite av min poäng är också att jag tror att det är från båda håll. Och det tror jag med vänskap och ensamhet överlag att det är så. Vi har alla ett ansvar. Jag har ett ansvar att visa om jag är ensam och sträcka mig ut efter något på något sätt. Och sen så klart att människor runt omkring mig har ett ansvar att se om jag är ensam. Och jag tänker att det här bör man bygga i tid. Det går inte bara att ta fram det när som. Jag märkte nu när jag var på sjukhuset en vecka. Jag är ju en ganska. Jag är ganska stark i mig själv. Jag känner i regel inte att jag behöver alla bekräftelse uppmunt den hela tiden. Jag tycker att jag är bra men. Jag kände ganska nöjd med mig själv. Men jag märkte när jag låg på sjukhuset och inte måde bra fysiskt och på olika sätt att jag verkligen behövde andra människor. Jag kände typ så här: oj, vad jag inte mår bra när jag är ensam. Och jag inte är stark nog mentalt för att jag var sjuk. Jag är inte stark nog mentalt att orka hålla upp den positiva attityden eller det positiva tänkandet eller energin. Då behöver jag ju andra människor. Och då i någon mening är det lite sent. Förstår du vad menar? De relationerna behöver man ju bygga upp innan man hamnar i krisen innan man är där. Det går inte bara att hålla fram en vänner fickan utan det måste man ju ha när det. I vår värld nu så tror jag att vi skulle behöva lägga ner telefonerna lite. So medier lite och försöka ta kontakt med människor och riskera. Jag har lyssnat på en psykologer på internet som är bra. Han brukar säga så här att man måste ta risken. Du måste våga gå in i en grupp av människor och säger hej, är någon som vill följa med mig och kolla på den matchen ikväll. Eller är någon som vill gå med mig på den biofilmen jag vill se. El tänker ta en promenad ikväll. Det är någon som vill haka på. Och då utsätter man ju för att folk säger nej. Det vill jag inte göra. Man måste ju ta risken för det ändå vi vet är att gör vi ingenting. Så blir det ingen förändring. Det är klart det inte blir liksom.

SPEAKER_04 52:17

Nu tänker jag så himla mycket. Så nu ska vi se om vi är för något av allting. Men första då, jag tänker också att det är med digitala kanaler kan ju också vara en hjälp i det. I Muljö så finns det, eller det finns ju flera Whatsappgrupper tänker jag. Men jag är med en Whatsappgrupp som började när folk fler var föräldrarlediga. Den heter bara Vaddag. Den där har utökat och lös in nya föräldrar och nu är ju ingen av de här nästan föräldrarlediga längre. Men chatten lever kvar. Det är säkert 50 personer i den här chatten nu. Men där är det just det här: man tipsar de saker som händer eller någon ska gå en promenad runt själv klockan halvåt ikväll. Det är verkligen den där typen, eller vi tänker åka hit och bada idag är någon annan som ska vara lite också. Den har blivit en sån chatt där man kan välja om man vill vara en del av det sociala, men där det också är lite kul att man hela tiden finns en levande pågående inbjudan och man kan slänga ut en fråga där. Och kanske det är så snabbare, eller så är det inte det. Men den där räslan för att bli avvisad. Vi har jobbat bort den lite, grann. För att det är inte alltid någon kan. Men det är roligt att någon frågar. Så jag tänker att de digitala kanalerna kan ju hjälpa till med det där. Att faktiskt skapa de plattformarna där vi kan fråga någon om man vill gå med, eller ta en fika. Men det kräver ju förstås också att vissa är lite motorer i det. Och är de som ibland tar initiativ. Vi tänkte gå ta en fika på det här kolditet ska du följa med. Eller den här tiden, häng på om du vill. Ofta är det den typen av inbjudan. Jag tänkte göra det här. Häng på om du har lust. Och då är det ju lättare när du vet att det här kommer hända oavsett om jag är med eller inte. Då är det ofta lättare att hänga på om någon konstig anledning. Men jag tänker också på det här: du är inne på om att det ligger lite på båda ansvar. Och vissa personer är ju absolut så att man sätter sig i en ensamhet. Och kanske ofta helt omedvet att man gör det. Att man inte är medveten om att man har blivit bitte eller att man upplevs äg. Vad det nu är. Jag sitter och tänker på en jag är uppvuxad med en mamma. Vi har haft så otroligt många människor i vår närhet som har levt med psykisk ohälsa genom alla mina år i min uppväxt. För att min mamma också någonstans alltid har drivs av något dator kring. Man lämnte människor ensamma punkt. Så hon har ju varit den där som bara hela tiden bjuder in folk, utmanar grejer. Och det var inte alltid vi tyckte det var så himla härligt som barn. Nu ibland som vuxen kan jag ju önska att jag hade lite mer av det själv i mig. Men jag tänker på en kvinna. Jag vet inte om jag har nämnt här innan. Kristina i vår församling när jag jobbade som förstor. Honverde i Sverige inte längre. Men jag lade kände henne, jag har pratat om henne innan som alla tyckte var lite besvärlig. Hon fantastisk kvinna var förtidspensionär tror jag. På grund av det var sjukhälsotill. Och en ganska problematisk person eller hon upplevde så väldigt problematiskt för många. Hon var den där som generellt klagade på mycket och mutrade om saker och suckade åt grejer och stod ofta längst bak i kyrksalen och grällde på grejer som hände. Och det var för högt ljud och starka lampor och allt möjligt så där. Jag vet att många tyckte om att hon var alltid med på allting som gjorde se kyrkan. Och många tyckte att hon det var bra att hon var där, men jag vet också att folk tog lite omvägar runt henne. Jag kanske inte alltid satt sig med det kyrket både där hon var ställde sig och pratade om henne. Och så blev hon pensionär på riktigt. Alltså kom över hållet 65 år. Och någonting hände i hennes inställning. Då började hon plötsligt vara i kyrkan jämt. Jag som jobbade där träffade henne nästan varje dag plötsligt. Hon var där och vattnade och klagade på att folk inte hade vattnat ordentligt och det var, tog på sig och något sånt här uurat varsta ansvar. Och så börjar hon också gå på vår alfa-kurs. Och det var liksom lite samma sak på varje alfa, det var alltid rik bra. Och så blir något tillfället inse här. Nu har hon bestämt sig för att gå en alfa kurs. Jag måste se till att detta funkar. Och kanske finns det någonting av det där minmas ingång i att även de mest besvärliga människor måste kunna få med. Så det jag gör att jag typ tar en kvart med henne. Där jag bara sätter mig ner henne och bara så att du pratar ofta om att det är problem, att det är svårt. Jag vill bara försöka förstå hur kan vi göra det så att de här kvällarna funkar bättre för dig. Vad är det som gör att du upplevde att det är svårt. Det förändra allt. Det var som att någonting hände i henne. Och hon faktiskt blev lyssnade till. Och jag säger att det här kanske inte hjälper för alla, men i min relation med henne förändrades någonting. Jag fick ju inse att hon inte bara gällde för att gälla, utan hon hade ju något fel med sin syn som gjorde att vissa lampor och vissa frekvenser blev på riktigt jobbiga skapade huvudverk och sen. Men det hade jag inte fattat för att hon bara upplevde snällig. Så de möter henne och var lite så här, kan vi anpassa, kan vi byta rum vi är i, kan vi tänka om lite grann, vilka miljöer funkar och inte. Hela hennes ingång i den där alfakursen förändrades. Från den gången så började hon komma och snäll, trevlig upplevde att folk bjuder in henne och blev en del av gemenskapen. Hon hade med sig fika när hon kom och började bjuda till. Vi målade om i kyrkan under den hösten, och hon var där varje dag och jobbade och slet ihop med ungdomarna och byggde relationer med dem. Hon var fortfarande knepig och inte alltid så enkel att göra med. Men någonting förändrades i relationen. Som egentligen bara handlade om att jag. Jag bestämde mig för att jag tar en kvart av min tid att ge lite att investera i den här välenskapsrelationen. Och sen något år senare så gick Kristina bort i kancer. Det var under covid-pandemin. Under den där perioden när vi inte kunde, man inte fick resa i Sverige, vilket gjorde att hon hade väldigt lite familj, men den familjen de väl hade kunde inte heller resa för hennes sister var äldre. Så det fanns inga anhöriga närvarande på begravningen. Men vi fick ju möta 50 personer fortfarande i det här spannet. Och på begravningen då kommer församlingen. Då kommer de här människorna som har gått med under allfakursen som har hängt på under den där perioden människor som faktiskt har orkat olla relationer och vänskap med henne. Det kan ha varit en av de vackras begravningarna jag har varit på. Just för att det blir så tydligt att här blir församlingen familj och vänner. Men det krävdes lite jobb. Men när man väl kom förbi det. Och också innö att den där skaviga människor, det fanns ett sånt hjärta av guld i henne. Men när vi bara är vid det ytliga hela tiden, då kommer vi alltid det att vi upptäcker det i varand. Och det där tänker jag är. Det blev så tydligt och jag älskar att få tänka tillbaka på henne och kan sakna henna jättemycket i mitt liv. Men också jag tror att det är lite samma sak i alla våra relationer, även de där människorna som är ganska sociala och enkla och lätta. Det kräver ändå att vi kommer lite djupare ibland för att hitta det där guldet i varandra. I de där välskapsrelationerna som tar lite hörnar som inte alltid måste vara så perfek och härliga och välstäda hem, utan att vi kan bjuda in folk mycket i det som är vadans kaos. Han kompis till tycker det är bättre om att bjuda hem människor på en måndagskväll än på en lärarkväll. För att på måndag kan man bjuda på det så kort frågan av för det vardag. Och det skapar en helt annan typ av vänskap.

SPEAKER_00 1:01:25

Men jag tror det att man måste bort från den överdrivna idealbilden. Det ser ut om du vill ha en venskap som verkligen hjälper dig då tror att du vill ha vänner som kan komma till dig när du är mitt i livet att det inte behöver ha en fasad på den. Sen kan man behöva lite fasad, det finns för allt. Och det kanske också behövs i början av en relation att bygga en relation med att man kan skala av med tiden. Men lite av poängen kanske med podden idag vi behöver vänner ensamhet är ett allvarligt problem. Jag tror att kyrkan har ett ansvar. Det kanske ska bli en egen podd i sig vad kyrkan måste göra. Men vi har också ett personligt ansvar att försöka bygga relationer. Och jag tänker ibland, jag tänker under podden nu på Jesus som är den mest perfekta om vi ska vara sådana av människor som någon har levt och som kunde båda miraker och han klarade sig själv. Och ändå det första han gör när känsligda ihop ett gäng runt sig av människor. Och till och med, så i det: till och med Jesus när han väljer ut sina tolv säger i ett tillfälle om Gudas att har inte jag själv valt ut er tolv och ändå finns det en jävla bland det. Och det visar att det är svårt och att det kommer bli fel. Till och med när Jesus väljer ut sin kompisgäng så var det en som svekon om att förder honom i det. Och den risken tar vi alltid. När du och jag går ut och bestämmer oss för att skapa nya vetenskapselationer så tar vi en risk. Och det kommer man ju inte ifrån, de riskerna måste vi ta. I många fall kan det bli bra. I några fall blir dåligt. Men om vi inte försöker, då blir det i alla fall ingenting. Där tror jag att en del för att skydda sig själva att låser in sig i sin ensamhet. Därför att man vågar inte ta riskerna och blir besviken eller sårad eller så. Nej, men då blir man också ensam. Jag tror att det är i längden ett större problem än att kanske blivit sårare av någon eller att någon relation gick sönder. Därför man kommer också hitta bra relationer längs med vägen. Jag möte en VD för att PR företag en gång. Han sa så här: han hade den ramsam med sig från hur de jobbade med marknadsföring. Och den var så här: från tiden man gick ut knacka dörr typ. Så var det: hundra knack, tio snack, två tack. Det var han skrev. Man knackar på hundra dörrar, man får tio samtal, två av dem kommer säga tack. Så name of the game var ju bara i mängd. Och lite så här också, kanske. Vill du ha vänner med knacka på dörrarna och chansa och försök och några kommer bli bra, några kommer bli fel. Men du kommer hitta någon vän längst med vägen, det tror jag ju.

SPEAKER_04 1:04:15

Jag tror att ibland kan man också förvåga erkänna det där. Jag känner mig ensam. Är det någon som skulle vilja gå en promiddag. Jag tror, jag tänker nu om du sitter här och känner att jag provar ju eller jag ville, eller alla andra verkar så mycket. Ibland så är det det som också kan få öppna en dörr till någon annan. Alltså insikten om att ja, du känner det också ensamt. Jag har inte tänkt på det, eller jag trodde du hade så mycket folk runt omkring dig. Men att ibland faktiskt säga att jag länger efter vänner är någon som vill ta en promenad. Det där kan ibland öppna någonting för att vi ibland. Vi reflekterar inte alltid så ofta över hur andra faktiskt känner eller mår. Jag vill bara se ett tips in vi ska runda. Jag tänkte på, ha tänkt på detta nu. Du sa här med att om man inte ollar relationer i början, så är det svårare att ta upp dem när man är gammal. Här kommer en liten inspiration till dig som är äldre som kände att de har missat tåget. För att talom om min mamma. De gjorde faktiskt exakt just det där att de tog upp gamla vänskaptulationer. De var ett tjej som höll ihop när de gick på gymnasiet, det är ju länge sedan min mamma har passerat 75 liksom. De var väldigt tajt feing då och sen så flyttade i alla fall på plugga och då skingrades de liksom. Men när de fyllde 50, det här kan ju hända senare då, men när alla skulle fylla 50, då bör de in till en återförening. Nu ska vi alla fylla 50, så inte träffas. Det tänker inte som de här obekvämma klassåterträffarna. Det var de här fem tjejerna. De träffades när de 1950 och då har de inte träffats på 30 år. Någon av dem har haft någon relation till någon annan eller någon som händ i. Men grupp har de inte sett som lös. De bara säga att vi gör det en gång kul grejer att ses. Men det de upptäckte var ju att även om 30 årna har gått så hammarna fortfarande samma personer som vi var när vi var 1920. De gör in och träffare som Ronel helg, och det var det som krävdes för att återupptäcka den där velenskapen de någonstans hade. De har sänders detta 25 år sedan, sen har de träffats en gång om året efter det. Jag tänker att ibland så är det också faktiskt så att vissa relationer kan man återupptäcka. Om du sitter där och det finns de där som jag önskar att jag skulle haft mer kontakt med jag har varit så dålig på höra av mig, eller hur livet kommer emellan. Det kanske faktiskt inte är för sent att ta upp vissa relationer igen. Det kan också bli bra.

SPEAKER_00 1:07:03

Det är ett jättebra tips. Och ta första steget. Jag tänker så här: be till gud, gud hjälp mig få tag i en vän eller om jag behöver någon. Och sen ta ett steg. Gör något enkelt. Jag har tänkt på en sak jag vill att vi ska ta dem framöver. Om generositet måste göra något om pengar och lite annat. Det är viktiga grejer. Men jag har ju ett säg kring generositet som är väldigt bra. Och nu kommer jag ge det till er som ett gratisråd. Det är så här. Alla vill äta lunch med vem som bjuder. Det är något jag har lärt mig livet. Alla vill äta lunch med den som bjuder. Testa på ditt jobb sedan gång och säger. Vill ni ut och äta lunch idag? Och så säger folk att jag har matlor med mig eller det är lite mycket eller jag har mycket att göra. Nu säger. Men jag kan bjuda. Ja, jag kan haka på. Jag ser inte att man alltid funkar. Den som tar första steget och den som utövar generositet. Det är en magnet ändå som bjuder in folk och säga att hej, vill du haka med mig ut och fika? Kanske till och med som idar med det är av man vågar vara så ärlig som du sa och säga: jag faktiskt söker lite nya vänner eller jag känner mig lite ensam. Jag har inte så många att snacka med. Vill du haka på ut på en fika? Jag bjuder gärna. Vi kan bara umgås en stund. Så ett sätt att bara ta ett initiativ. Ja, våga och se vad det blir.

SPEAKER_04 1:08:28

Vad är det bästa som kan hända? Det blev en timme som blev lite obekväm. Det var inte så himla farligt.

SPEAKER_00 1:08:34

Och jag tror att de flesta människor är vänligt lagda. Det kan vara så att någon säger nej, det kan vara så att någon absolut liksom. Men många kommer säkert säga att jag visst. Och sen kanske det inte blir all det skulle bli och det kanske inte blir en fortsättning. Men människor är överlag inte otrevliga, det tror jag inte. Och jag tror att man är ganska förstående. För jag tror att det är många av oss som ändå känner så här att jag kunde ha en vän till, eller jag kunde ha någon mer och umgås med. Jag tror att det är värt en investeringen. Så är det. Ja, men vi ska nog runda den här podden här. Hoppas att ni har fått ut något av det här samtalet. Om inte annat så hoppas jag att ni alla känner att vi förstår att ensamhet är svårt. Och vi kan nog känna ensamhet både Ida Maria och jag, fast vi har familjer och människor runt omkring oss. Det är som du sa, Ida Maria, man kan vara ensam fast det finns människor där. Änsamhet kan ju vara på många nivåer i plan. Men hur vi änöter det så är det problematiskt. Vi är på något sätt behöver få bli sedda och behöver få se andra människor också. Så ta tillfället, nu kommer vi inte in så mycket på just hur man kan göra det extra i sommar. Men varför inte? Det här är ju en tiden då man hänger lite grann på. Man har mer tid, man har semester, man kan hänga på badstrand och lite bjud med någon. Om du inte har en egen privat badstrand som Eda Maria, så kanske du ändå kan bjuda med någon till en annan badstrand som är offentlig. Det kan man göra.

SPEAKER_04 1:10:06

Nu ska vi väl. Jag tänker på en sak. Jag tror också ibland där det kan uppstå lite obalans i relationer för att vi har lite olika mycket tid. Du känner det jätteensamt. Det kanske också handlar om att du har mycket tid och du vill hinna förstå för folk inte hinner träffa dig. Och så sitter vi andra som kanske har ganska intensiva liv och som vill precis lika mycket som du, vi har bara lite mindre tid. Ibland tror jag att det kan också vara så och det där kan föra känslan av ensamhet. Och att i det bara säger får ni till en träff. Det kanske är precis lika värdefullt för det båda, och att inte ha roligt samvete eller tycker att en annan person tycker det är ilar av mig för att vi inte hinner ses igen. Ibland handlar det bara om att vi har lite olika livsituationer. Alla tillfällen där vi får chans att motverka lite av ensamheten är viktiga oavsett om det är ofta.

SPEAKER_00 1:11:05

Och låt det växa fram. Och låt det bli liksom ingen relation börjar ju på den djupaste nivån. Utan börjar någonstans och man gräver sig dit mycket bra. Hör ni fortsätta ge. Nu vill vi inte om det länge. Hon bara ge här nu. Men ha gärna av er. Som ni märker, vi är jätteglada när ni skriver in samtalsämnen eller saker som ni vill att vi ska prata om. Försöker vi ta med det och prata om det. Så en glad sommar på er och njuta värmen och ta hand om varandra. Jag tycker att det är roligt att vi är vänner. Jag tänker att bara det här att vi faktiskt har börjat bygga en vänster provision när vi är mitt i livet och vi är olika kommer från olika miljöer. Och man känner liksom att det har gett mig någonting. Så min uppmunt till er alla är det att fortsätta ska få vänna. Även mitt i livet. Det är värt det.

SPEAKER_04 1:12:09

Ja, vi känner ju knappt andra för typ två år sedan. Det är ju en ny vänskap relation. Och ni får jättegärna också. Jag tänker komma i det på nya ämnen, men också kommentera. Är det någonting vi missar kring det här ämnet eller någonting du vill ha för att bredda bilden. Skickad till oss så kan vi få lyfta det också.

SPEAKER_00 1:12:30

Och skriv i kommentarer tips på hur om du har en erfarenhet av att skaffa ändor eller att bygga ner relationer så kanske vi kan hjälpa varann att ta de stegen vidare. Tack för denna vecka. Se som en veckan. Tack för att du har lyssnat på vår podd. Både jag och Ida Maria ut och regse en hel del, besöker olika kyrkosammanhang. Följ oss på sociala medier för att inte misla vad vi dyker upp nästa gång, se, för hittar du vår senaste böcker. Kjus, det är snart tillbaka igen. Hej då.