%20(1).jpg)
Full rulle
Full rulle
Bengt Elmén
Use Left/Right to seek, Home/End to jump to start or end. Hold shift to jump forward or backward.
Det här är bonusmaterial till poddserien Pionjärerna, en poddserie producerad av Full rulle tillsammans med STIL.
Här är hela intervjun med Bengt Elmén – en av de pionjärer som var med och definierade personlig assistans och Independent Living i Sverige.
Tack Anders Åstrand för musik och Tomas Bolin för ljudbearbetning. Och stort tack till Bengt Elmén!
Full rulle är en podcast av Tobias Holmberg och Emma Åstrand.
Emma: Det här är bonusmaterial till podserien Pionjärerna, producerad av Full rulle, gjord för STIL:s räkning. Det här är intervjun med Bengt Elmén.
Tobias: Varsågoda.
[Musik]
E: Ska vi köra?
T: Farsta, den 30 juni är det idag va?
E: Ja.
T: Och vi sitter här med Bengt Elmén.
E: Yes, roligt! Välkommen Bengt. Jag tänker mig att vi börjar från början; 1984, när man började diskutera IL på allvar i Sverige. Kan inte du berätta lite, jamen vem du var och var du befann dig? Vem var Bengt 1985?
Bengt: Jag var inte med i STIL då, utan jag gick med 85.
T: 85.
E: Mm.
B: Det var en konferens 1983 och där var jag med.
T: Vad handlade konferensen om?
B: Assistans.
T: Hur gammal var du då?
B: Jag var 22.
E: Var det första gången man på allvar pratade om personlig assistans?
B: Ja, det var det.
E: Var det helt nytt liksom för dig, eller var…?
B: Ja, det var det.
E: Ja. Hur gick diskussionerna?
B: Det var ganska revolutionerande.
E: Hur var det innan man började prata om assistans?
B: Ja, det var boendeservice.
T: Du hade boendeservice också?
B: Nej, det var det man diskuterade.
T: Okej.
E: Okej. Så vad hade du innan du hade…?
B: Jag bodde hemma.
E: Hemma? Mm.
B: Jag var beroende av mina föräldrar.
T: Du är uppväxt i Stockholm, eller hur?
B: Ja.
T: I vilken del?
B: I Farsta.
T: Du är liksom born and raised Farstabo? [alla fnissar] Har du flyttat härifrån någon gång?
B: Ja, jag bodde ett tag i Skarpnäck.
T: Ja det var ju långt och exotiskt.
B: Ja, det var bara i ett år. [alla skrattar]
T: Men vad gjorde du, pluggade du då?
B: Ja.
T: På Stockholms universitet, eller…?
B: Ja.
T: Och du läste…?
B: Socionom.
T: Socionom? Är du en sådan soc-tant? [Emma skrattar] Eller ja, soc-gubbe kanske…
E: Soc-farbror…
B: Ja, det är riktigt. [Tobias och Emma fnissar]
E: Men hur skulle du säga att det politiska landskapet såg ut när man började diskutera assistans? Alltså hur, i vilken typ av Sverige började man diskutera idén om personlig assistans?
B: Ja, alla var ju emot.
E: Alla var emot?
B: Ja.
E: Okej.
T: Men det kan det ju inte ha varit eftersom det här seminariet arrangerades 1983. Någon måste ju ändå ha tänkt att det här… eller några tänker jag till och med, alltså det var ju ändå folk som kom till det här seminariet, du till exempel.
B: Ja, men det var ju bara en liten arbetsgrupp.
T: Så inget stort seminarium eller…?
B: Jag menar som arrangerades.
T: Förlåt, jag missförstod. Men var det… kan du beskriva det här seminariet? Jag är lite nyfiken på hur det såg ut. För alltså när vi har börjat gräva nu så det var så många som var där, det känns alltså som om det finns någon sådan här knytpunkt i funkisrörelsen som liksom skedde där och då på något sätt som liksom också har…
B: Ja, jag tyckte att det var ganska spännande och det var ett annat sätt att tänka.
E: Hade du tänkt i de banorna innan själv, eller var det liksom helt nytt på seminariet, liksom?
B: Nej, det var ganska nytt. Det är klart, jag hade ju assistenter i skolan, men det var ju en helt annan grej.
T: Alltså du hade det även på universitetet?
B: Ja, och även tidigare.
E: Mm.
T: Hade du något inflytande då över vilka som var assistenter i skolan?
B: Ja, det hade jag.
E: Så det var ändå någon form av IL-känsla i det?
B: Ja.
E: Ja.
B: Men det hade inte alla.
E: Nej.
B: Det var väldigt olika.
E: Mm.
T: Jag försöker så här tänka mig in i…
E: Samma här.
T: Tidsandan på något sätt. Men hur skulle du beskriva, eller jag tänker, för du är, nu gissar jag bara utifrån hur jag känner dig, att du är, har varit en politiskt medveten person väldigt länge, i någon mening.
B: Mm.
T: Och politiskt intresserad.
B: Ja.
T: Vad skulle du säga är det övergripande politiska landskapet den här tiden som liksom funkisrörelsen agerar i på något sätt? Eller av, för den delen.
B: Jag tycker att det var ganska ointressant, därför att det påverkade inte våra frågor.
T: Inte alls?
B: Nej, inte alls, tycker jag. Jag var till exempel med i ett [otydligt] och de var helt ointresserade av våra frågor.
T: Mm.
E: Men jag tänker på det här seminariet då där man diskuterade personlig assistans, det måste ju ha känts ganska… Eller hur kändes det, när den frågan ändå lyftes, tänker jag?
B: Det var ett nytt sätt att se på sitt eget liv.
E: Mm.
T: Vad var det som gjorde att det blev nytt?
B: Tidigare då man hade inga framtidsplaner överhuvudtaget. Man visste inte om det skulle gå att jobba, till exempel.
T: Alltså det här, vi har ju diskuterat det här ganska mycket jag och Emma.
B: Mm.
T: Och vi är ju båda två födda ganska mycket senare. Vi är födda 93, det vill säga när LSS ändå klubbades.
B: Ja.
T: Ganska exakt när det klubbades. Jag tror vi på dag… båda två typ på dagen en månad från klubbandet i riksdagen för LSS, fast åt varsitt håll då. Jag är född en månad innan och du en månad efter.
E: Mm.
T: Men vi har ju växt upp i en kontext där personlig assistans är, jamen något ganska självklart du vet. Alltså vi är ju båda två kanske medvetna om det senaste decenniets nedskärningar eller begränsningar, men ändå… För oss är ju tanken på att ändå kunna formulera en framtidsbild så självklar tror jag…
E: Mm.
B: Det tycker jag det låter, det är ju en helt annan inställning till livet.
E: Mm. Jag…
T: Ja, förlåt.
E: Nämen jag tänker att det också är en helt annan inställning till sin identitet.
B: Ja.
E: Som människa.
B: Ja.
E: Att man på något sätt ändå har fötts och haft förutsättningar nog att begära mer än ren och skär överlevnad, på något vis. Och jag tänker att det är det som också är så spännande med när personlig assistans överhuvudtaget blev en grej, att man liksom gick från det ena till det andra lite, enligt, i samhället i alla fall.
B: Mm, det är väldigt annorlunda. Och jag visste till exempel inte var jag skulle kunna bo därför att jag hade inget intresse av att bo med boendeservice.
E: Mm.
T: Men när fick du personlig assistans i sin, alltså hela, till dina behov du behövde liksom?
B: Det fick jag 86.
T: Inom ramen för STIL-projektet då?
B: Ja, eller lite tidigare.
T: Ja.
E: Minns du liksom första dagen med personlig assistans?
B: Nej. [Emma fnissar] Jag hade ju haft assistans när jag gick i skolan.
E: Juste.
B: Sedan jag var tio år gammal.
E: Ja.
B: Så att jag var ganska van.
E: Mm.
B: Och jag var, jag hade redan lärt mig att välja mina assistenter.
E: Mm. Så för dig blev det mer som en förlängning av det du redan hade haft?
B: Ja.
E: Jag förstår.
B: Det är rätt.
E: Men du beskriver ändå det här med framtidsplaner, att du plötsligt kunde tänka dig en framtid och planera liksom?
B: Ja, det var något nytt.
E: Mm? Hur, det är ju en jättestor fråga, men hur kändes det? Eller så här: hur, jag tänker att det måste vara en så stor förändring i sin själv… självbild på något vis?
B: Jamen jag tror att det där det händer successivt.
E: Ja, såklart.
B: Därför att det tar lång tid att upptäcka att man inte är beroende.
E: Mm.
T: Ja, det där kan jag verkligen tänka mig att det är också något som man gång på gång kanske behöver…
E: Återupptäcka typ.
B: Mm.
T: Eller det kan jag nästan relatera till ibland…
E: Ja!
T: Alltså när man har assistans, ibland har man ju genom åren haft perioder där man har kanske tappat kommandot lite och behövt återerövra kommandot över det.
B: Ja.
T: I liksom i vardagen. Det tänker jag kanske också är någonstans att vara mänsklig, men…
B: Jag tror att det går fram och tillbaka.
T och E: Mm.
B: Hela tiden.
T: Ja, så är det nog.
E: Verkligen. Hur tror du att ditt liv hade sett ut om du inte hade personlig assistans, om det inte hade blivit en grej?
B: Jag tror att jag hade trivts ganska dåligt i livet.
T: Vad hade du gjort, tror du? Hur tror du att en dag i din 30-årsålder hade sett ut om du inte hade haft personlig assistans?
B: Jag hade ingen aning om jag kunde ha jobbat eller inte och jag vet inte var jag skulle ha bott.
E: Mm.
T: Var jobbade du? Eller vad har du jobbat med? Har du jobbat som soc-tant också? [alla skrattar]
B: Nej, nej jag jobbade direkt på STIL.
T: Mm. Rimligt.
E: Verkligen.
T: För nu, idag frilansar du mest, eller hur?
B: Ja.
T: Du leker konstnär så här, lite flum. [Emma fnyser] Nej, förlåt.
B: Det är riktigt. [Emma skrattar]
T: Vadå mitt, jag minns när jag var på Sveriges Radio och var i Morgonpasset. Då hade du varit där dagen innan typ och jag springer på toan och då sitter ett jävla invalidklistermärke på insidan under toalocket som jag efteråt förstår är du som varit där och satt. [Emma skratta] Man bara så här vafan.
E: Vad var det för invalidklistermärke, för oss som inte var där?
T: Jamen så här knyten näve och rullstolssymbol.
E: Jaha!
B: Vilket sammanträffande. [Emma skrattar]
T: Jamen jag tyckte det var så kul verkligen, dagen efter tror jag, för jag tror jag såg att du lade upp det på Instagram samma dag eller något, [Bengt skrattar] att man bah, okej.
E: Så bra.
T: Också tänkt, och så blev jag lite bitter över att Bengt kan vara mer aktivist än vad jag var. [Emma skrattar]
B: Jamen det var ju du som var med i radio.
T: Mm.
E: Jag tänker just nu det här med aktivism också, det ni nu beskriver, att det för oss in på en annan del som är väldigt spännande. Just generationsskillnader. Att växa upp med assistans som en självklarhet, jag vill inte gå så långt som att säga självklarhet med tanke på vad som händer nu, men mer av en självklarhet innan ens det överhuvudtaget ens fanns. Att vad kan du tänka att unga idag som har fötts med LSS dels kanske behöver veta, men också liksom vad kan de bära med sig i den här frågan?
B: Att det gäller att inte ta något för självklart.
E: Mm.
B: Till exempel.
E: För den känslan får man ju verkligen. Jag tänker både att det vi pratar om nu och igår med Susanne att det är verkligen liksom en pendel hela tiden.
B: Ja, det är det. Och jag tycker att det borde finnas mera initiativförmåga.
E: Mer initiativförmåga?
B: Jag menar i funkisvärlden.
E: Mm? Vill du utveckla det lite? Eller hur…?
B: Vi är ganska dåliga på att ta initiativ.
T: Ta initiativ liksom i att… jamen ta initiativ till politiska förslag eller initiativ till liksom mer, vad ska man säga, politisk kamp, eller vad tänker du liksom?
B: Ja, både och.
T: Men om du får ta ett exempel på någon gång när man har tagit initiativ.
B: Ja.
T: Har du något sådant?
B: Ja, STIL. [Emma skrattar]
T: Ja obviously, dum fråga av mig inser jag. Jamen verkligen. Men hur skulle, hur ska jag formulera frågan… Men varför tror du att STIL och personlig assistans blev möjligt?
B: Jag tror att det berodde på en kollektiv insats.
T: Från?
B: Oss själva.
E: Så det var en fråga om att man typ begärde sina rättigheter?
B: Ja, det är rätt.
E: Mm. Är det det du tänker behövs nu? Eller det behövs väl alltid, det var en dum fråga, men jag tänker liksom att unga så här idag, hur man tar sina initiativ liksom?
B: Jag tror att det behövs flera olika initiativ och att det finns många sätt att jobba på och det gäller att hitta sitt eget sätt.
E: Mm.
T: Och vad är ditt bästa sätt, vad är ditt bästa tips att göra…?
B: Ja det är… jag tror att det kan vara vettigt att hitta något man gillar.
E: Mm.
B: Eller vad tror ni?
T: Vad vi tror? Nu är det vi som ställer frågorna här. [Alla skrattar]
E: Omvänd intervjuteknik. Jag känner mig tagen på sängen, nämen!
T: Nämen jag tror absolut att… jag tror att det finns många olika sätt att bedriva kampen på och som jag ser det så är ju det vi håller på med nu ett sätt att, jamen att sätta in oss i en historisk kontext.
E: Mm.
B: Ja.
T: Jamen för någonstans så tillhör ju vi yngre en yngre generation som måste förstå vad…
B: Ja.
T: Jamen var vi, vi som invalider någonstans kommer ifrån.
E: Precis.
B: Det är viktigt.
E: Jag tänker detsamma. Och jag tänker också att det är en fråga om, just det här med historisk kontext, att man måste förstå liksom, inte bara var vi kommer ifrån, utan också liksom vad som faktiskt menas med personlig assistans.
B: Ja.
E: För jag tänker att det är ett begrepp som tyvärr i Sverige är liksom väldigt felanvänt ganska ofta.
B: Ja.
E: Att man inte ser på personlig assistans som den IL, den IL-metod som det faktiskt är, utan att man… ja, det tror jag är viktigt. Jag tror att man måste ha den förförståelsen för att överhuvudtaget kunna engagera sig för då vet man vad man faktiskt engagerar sig för också, tror jag.
B: Det är rätt. Det är så att det finns ganska mycket att göra.
E: Mm.
B: Och det finns en anledning till att utvecklingen går åt fel håll.
E: Mm.
T: Vad skulle du säga att den anledningen är? Alltså om du får försöka att ringa in den.
B: Jag tycker att det handlar om att vi är för passiva.
T: Men hur ser du då på, nu blir det en extremt ledande fråga [Emma skrattar], men hur tänker du liksom kring för försämringarna inom personlig assistans har ju pågått sedan i alla fall 2007–2008 någon gång.
E: Ja…
B: Ja.
T: Och rörelsen har ju haft en ganska defensiv position, skulle jag ändå säga.
B: Ja.
T: Kollar du på fotboll? Såg du Sverige-Spanien-matchen?
B: Ja.
T: Emma bara suckar. Alltså jag tvingade Emma att kolla på matchen igår…
E: Det var min andra match i hela mitt liv.
B: Aj, aj, aj.
E: Det var det värsta jag gjort, men ja.
T: Jamen Sverige-Spanien-matchen [Emma fnissar], jag tycker den är en klockren definition av hur funkisrörelsen hanterat inskränkningar av personlig assistans.
B: Ja.
T: För man spelar defensivt. Det man gör är att man vinner inte, det enda man gör är att man drar ut på plågan på fyra matcher istället för att det ska ta slut på första. [Emma hummar]
B: Ja.
T: Det är det enda man lyckas åstadkomma.
B: Ja.
T: Och det tänker jag också att det är det som vi ser händer i för stor utsträckning inom assistansen.
B: Ja.
T: Vi behöver fler liksom Alexander Isak på plan, fler mål och färre, vad nu backningen heter, jag kommer inte ens ihåg.
B: Jag håller med.
E: Men om man nu ska fortsätta med fotbollsjämförelser som jag inte alls är bekväm med, men jag tänker, hur gör man så att det blir så? Hur gör man fler mål liksom? För det är jättefint att säga, men hur når vi dit?
B: Jag tror att det handlar om att inspirera andra.
E: Mm.
B: Och det är det ni gör.
T: Det är det du gör!
E: Jag tänkte precis säga, ja, verkligen!
B: [Fnissar] Ja, vi kan klappa varandra. [Emma fnissar]
T: Vi är så jävla duktiga! [Bengt skrattar]
E: Det är bara därför vi gör det här projektet; för att vi ska sitta och klappa varandra på ryggen. Kanske att man vill ringa in lite ändå vad som är nästa steg framåt. Jag tänker liksom inspirera, vi har varit inne på informera i en kontext, för jag tänker… vad behöver man göra liksom? För jag tänker, hur tänker du kring personlig assistans framtid? Alltså vad tror du kommer hända?
B: Jag tror att det är ganska många som behöver lära sig vad man kan göra med assistans.
E: Lära sig vad man kan göra med personlig assistans?
B: Det vet inte alla.
E: Nej?
T: Alltså du menar de som idag har tillgång till personlig assistans?
B: Ja. Jag tycker att många lever ganska begränsat.
E: Så du tänker att man, förstår jag dig rätt då att man behöver lära sig mer om typ IL eller mer om självbestämmande?
B: Ja.
E: Ja.
B: Jag tycker att det är ganska många som begränsar sina egna liv.
E: Mm.
T: Och hur bryter man det? Alltså om du skulle säga åt Emma här att börja leva sitt egna liv, vad skulle du liksom, hur skulle du lägga upp det? [paus] Det var inte meningen att peka ut Emma.
E: Ja, varför just jag?! Okej, jag?
B: Varför Emma? [Emma fnissar]
T: Jamen för att hon satt närmast till hands. Nämen tänk, jamen tänk någon som har assistans, men som kanske inte helt fullt ut använder den.
B: Nämen man kan berätta på olika sätt vad man kan göra.
T: Vad kan man göra då?
B: Allt. Tycker jag.
E: Hur tror…
T: Kan du konkretisera ”allt”? [Emma skrattar] Alltså jag vill ha exempel.
E: Tobias vill ha ett Exceldokument här vad man kan göra med…
T: Ja gärna. Jag är lite fyrkantig du vet. En punktlista. En riktlinje kanske. [Bengt och Emma fnissar]
B: Nämen det gäller att berätta för allmänheten vad man kan göra. Att det är viktigt med assistans.
T: Mm. Jamen för där tänker jag också så här är nyckeln… Nu försöker jag tänka samtidigt här, men någonstans, det finns ju så här 90 000 personliga assistenter i Sverige. Det är extremt många som jobbar som personliga assistenter, eller som har jobbat som det någon gång i sitt liv, borde inte liksom den allmänna kännedomen egentligen vara ganska hög?
B: Men jag har ett bättre svar på din fråga. Din förra fråga.
T: Om vad man kan göra?
B: Ja, jag tror att det är bättre, jag tror att det är viktigt att vara en förebild.
E: Mm.
T: Finns det sådana förebilder?
B: Ja du till exempel. Eller Emma.
E: Tack.
T: Och vad är det som vi gör?
B: Jag tror att ni kan visa vad andra kan göra. Ni kan visa att det går att påverka.
T: Ingen press eller så Emma, men det är upp till dig nu.
E: Nä… Det är upp till mig, för att Tobias har precis pensionerat sig, eller vad? Du bara backade, vad fan, det var de där två månaderna.
T: Och har hållit på längre.
E: Precis. No pressure! [Bengt fnissar] Jag tanker rent, liksom personlig assistans, vad tror du kommer hända framöver?
B: Det beror på vad vi gör själva.
E: Okej. Så du tror att det är upp till assistansanvändarna liksom?
B: Ja.
E: Ja… och vad händer om man inte, liksom…?
B: Ja, då kommer vi, det kommer att bli värre och värre.
E: Mm.
B: Hela tiden.
T: Det här kanske är en hård fråga nu, men du får bara säga nej om du inte vill svara, men har du tänkt på vad som skulle hända om du blev av med din assistans?
B: Ja, det har jag. Det skulle vara en katastrof.
E: Mm…
T: På vilket sätt?
B: På alla sätt.
T: Fan, du är svår Bengt! [Alla fnissar] Ja, det är klart det skulle vara svårt.
E: Det är också en väldigt bra, det hade varit en väldigt bra tagline om assistans: ”En katastrof. Punkt. På alla sätt. Punkt.” Jag tyckte att den var snygg.
B: Va?
E: Nämen det du precis sa. Jag tyckte det var så, alltså ett så bra svar på vad som händer om man blir av med assistansen. ”En katastrof. Punkt. På alla sätt. Punkt.” Det sammanfattar ändå liksom…
B: Det tyckte inte Tobias.
E: Nä. [Emma och Tobias fnissar]
T: Jo, men jag försökte få, du vet, det här lite mer journalistiska narrativet där vi kan klä in lite känslor du vet. [Bengt skrattar]
E: Jag tycker i och för sig att det är sjukt mycket känslor i det, men ja.
B: Tack Emma. [Emma skrattar]
T: Men vad skulle du säga till en, säg, 18-åring som har assistans och som kanske inte är så insatt? Vad skulle vara dina ord, så här liksom nu, om framtiden?
B: Att det gäller att inte ta den förgiven.
E: Mm.
T: Tack, nu fick jag det jag ville. [Emma skrattar]
B: Vad bra.
T: Är det något vi borde fråga?
B: Nej, det tycker jag inte. Det får ni avgöra.
E: Är det någonting du verkligen vill ha sagt, som vi har missat?
B: Nej.
E: Nej.
B: En del kanske kan säga att jag svarar som en politiker. [Emma fnissar]
T: Lite så. [Bengt fnissar]
E: Öppna svar.
T: Öppna svar, ställer tillbaka samma fråga, liksom duckar, byter ämne. [Emma och Bengt skrattar] Alltså, det kanske är, du kanske liksom ska satsa på en sista politisk karriär. Du kanske kör en regeringsbildning, så…
B: Det är ditt jobb.
E: Exakt [otydligt].
T: Mitt jobb? Att bilda regering?
B: Ja.
T: Jag är bra på att tillhöra dem som sänker regeringar. [Emma och Bengt fnissar] Men grymt. Har vi något mer vi måste ställa? Alltså du har svarat sjukt bra!
E: Ja, verkligen! Det är jättebra! Och det är väldigt många bra, liksom, punchlines, så jag är otroligt pepp inför den här klippningen.
B: Vad roligt.
E: Tobias, känner du att du har någonting annat?
T: Jamen jag har en sista fråga.
E: Yes.
B: Ja?
T: För att få mitt narrativ du vet. Men vad, så här, du har haft personlig assistans i, vad blir det, 35 år eller något?
B: Mm.
T: Vad önskar du att du hade gjort som du inte har gjort?
B: Ja, det är en bra fråga. Jag var, 1989 så var jag i Kalifornien och jag besökte deras IL-rörelse och där fick jag ett jobberbjudande som jag aldrig tog och det har jag funderat en del på.
T: Vad var det för jobb?
B: Jag skulle jobba åt Judy Heumann.
E: Wow. Mäktigt!
B: Mm, men jag tror att det var bra att komma tillbaka till Sverige.
T: Hur länge var du där?
B: Jag var där i sex veckor.
E: Oh.
T: Alltså du vet att jag och Emma jobbar på ett projekt att vi ska få åka dit.
E: Ja, vi har ju jobbat på det här i typ ett år nu.
T: Men vi har inte landat det än. Snart, snart.
E: Snart…
B: Men jag måste säga, jag var inte så imponerad.
E: Du var inte så imponerad?
B: Men det behöver ni inte berätta.
E: Men jag blir väldigt nyfiken nu! Vad, vad var inte…?
B: Det att, ja… de har ju ingen assistans.
E: Nej, juste.
B: Deras medlemmar, de har ganska… de har inga stora behov.
E: Mm…
B: Och jag tycker att det har påverkat deras aktivitet.
E: Mm.
T: Ja, det kan jag tänka mig.
E: Verkligen.
T: De är jävla lyxinvalider med andra ord. [Bengt fnissar]
E: Ja, ugh!
T: Lite som DHR...
B: Ja, jag fick den känslan.
T: Ja…
E: Ja.
T: Vi kanske ska…
E: Avsluta…
T: Avsluta intervjun!
E: Yes.
T: Så vill jag gärna höra mer egentligen.
E: Ja, jag vill också veta mer. [Fnissar]
T: Men jättekul att få sitta ner och prata.
B: Ja, detsamma.
E: Verkligen! Stort tack!
B: Det var väldigt trevligt.
E: Verkligen, detsamma. Tack så mycket.
[Musik]
E: Du har lyssnat på STIL, Stiftarna av Independent Living i Sveriges, poddserie Pionjärerna.
T: Producerat av Full rulle: Emma Åstrand och Tobias Holmberg. Musik av Anders Åstrand och ljud bearbetat av Tomas Bolin.